Natten är dagens mor

Foto: Roger Stenberg

En av min tonårstids största teaterupplevelser var Björn Melanders teveversion av Natten är dagens mor. Den gjorde enormt stort intryck på mig, kanske för att jag var i samma ålder som pjäsens Ricky, där spelad av Reine Brynolfsson. Melander har nu satt upp pjäsen igen på Dramaten, och enligt vad han själv skriver i programmet beror det på att "den innehåller så mycket stoff om relationer som vi alla, utan undatag, kan relatera till och identifiera oss med och känna igen oss i". Fint så. Men hur lyckas han då? Gör han rätt i att sätta upp den igen?

Hmnjae, får jag nog säga. Här missar han målet. Den förra uppsättningens intensiva samspel har här ersatts med ett ganska segt spel. Jag känner inte särskilt mycket för nån på scen. Bäst är faktiskt scenerna mellan sönerna, Rikard Lekander och Niklas Engdahl. Där blir det emellanåt lite nerv. Jag blev lite besviken på både Örjan Ramberg och Irene Lindh. Ingen av dem kändes särskilt närvarande på scen. Ramberg blixtrar till emellanåt, särskilt i scenerna där han tappar masken och bara är ynklig.

Scenografin av Sören Brunes (eller Brun, som de har felstavat hans namn i programmet) är lika trist och spretig den. Bara de viktigaste möblerna - bord, stolar, spis - finns på förscen, själva rummet antyds av en stor vridbar modell i fonden. På bildskärmar längs sidorna projiceras emellanåt videobilder. Det blir varken hackat eller malet.

Så för att svara på frågan så måste jag nog säga nej, Melander borde inte ha satt upp Natten är dagens mor en gång till. Åtminstone inte när han inte lyckas komma ens i närheten av sin tidigare uppsättning.