Catherine Deneuve spelar lyxhustru och arvtagerska till en paraplyfabrik som nu drivs av maken. Deneuve har inget att göra om dagarna mer än att jogga lite lätt och skriva små poetiska betraktelser. Men så blir maken kidnappad av strejkande arbetare och den enda som kan ta över är Deneuve, till omgivningens nedlåtande skratt. Det är trots allt sjuttiotal och (överklass-)kvinnans roll är att ta hand om hem och barn. Sin första konfrontation har hon med borgmästaren, spelad av Gérard Depardieu, som hon dessutom haft en liten historia med för tjugofem år sedan. Upplagt för roliga konflikter, alltså.
Filmens första scen sätter onekligen stämningen. Deneuve är ute och joggar (men inte för hårt, en kvinna blir inte svettig!) och stannar för att beundra naturen med alla de små söta djuren. Ett riktigt Disney-moment - ett rådjur här, en fågel där... och två pippande kaniner. Det kommer att bli gulligt, men inte helt rumsrent.
Till att börja med får jag säga att det är roligt att se Deneuve och Depardieu stångas mot varann - två fenomenala skådespelare som gör att övriga i filmen kan gå och lägga sig när de sätter igång. Det finns ingen som kan matcha dem. Därmed inte sagt att resten av ensemblen är dåliga, tvärtom - det är rakt igenom välspelat. Det är bara det att de två huvudrollsinnehavarna ligger på en sån nivå långt över övriga.
Manuset är en skrivet av Ozon, men baserat på en pjäs från 1980, skriven av Pierre Barillet och Jean-Pierre Grédy, ni vet - de som skrev pjäsen som Kaktusblomman bygger på (nej, jag visste inte det heller). Väl genomfört, det känns inte alls som en filmad pjäs, och om man minns stämningen i Kaktusblomman så är den faktiskt lite liknande här - rolig, men samtidigt lite melankolisk.
Potiche - en fransk troféfru är en rolig bagatell. Det var en trivsam halvannan timme, och jag satt större delen av filmen med ett leende på läpparna. Perfekt film för en ledig söndagseftermiddag. Jag har gått och funderat på vad jag ska sätta för betyg på den. Den är rolig, men inte något mästerverk. Jag har velat mellan en trea och en fyra, men slutbetyget får nog ändå bli tre ganska starka frankofila gnurglor. Väl värd att se, men inte omistlig.
4 kommentarer:
Bör införskaffas snarast.
Snarast bör SES snarast... vilket jag gjort i kväll! Håller med Knallhatten att jag lyfter på hatten för hela filmen men i synnerhet för de två D... D är suveräna, ensamma och tillsammans... Att ingen tidigare har satt ihop dem????...
Men det har de! Satt ihop dem alltså. Fast inte alla har nått Sverige. Från Truffauts Sista tåget från -80 har de gjort sju filmer tillsammans. Nästa år kommer de dessutom i *ryyys* Asterix et Obelix: God save Britannia, där Depardieu upprepar sin roll som Obelix och Deneuve spelar Britanniens drottning Cordelia.
Förutom Truffaut har de agerat för regissörer som Agnès Varda (De 101 nätterna) och André Techiné (Les temps qui changent).
Hm... jag känner mig dåligt D-informerad... trots att jag ofta haft och har franska kontakter... Men Asterix och Obelisk känner jag till liksom Truffaut och Varda... men ändå... Je suis tres desolée... Borde vetat bättre innan jag uttalar mig mot expertisen...
Skicka en kommentar