Brighton Rock

Märkligt hur en del böcker bara bestämmer sig för att poppa upp. Brighton Rock av Graham Greene är en sådan bok. Jag hade inte hört talas om den (trodde jag) när filmen hade premiär för ett par månader sedan, men jag blev intresserad av den - särskilt när jag fick veta att handlingen flyttats från originalets trettiotal till sextiotalet, med vespor och allt sånt som hör till. Och så har filmen John Hurt och Helen Mirren i stora roller. Nu har jag inte kommit mig för att se filmen än (och dessutom har den slutat gå på bio), men den ligger definitivt på listan. Nummer ett!

För nån vecka sedan stod jag och funderade på vad jag skulle läsa för bok nu. Det är fortfarande Hedvig Elisabet Charlottas dagböcker som ligger på nattygsbordet, men det är definitivt inte en bok man kan ta med sig till badstranden - nej, där duger endast pocketböcker! Jag tittade runt bland vad jag har och vad jag inte har läst än. Det var väl ingen som direkt föll mig i smaken och så föll blicken på en liten oansenlig bok som stått i hyllan hur länge som helst - Brighton Rock. Nummer två!

När mamma senare frågade vad jag läser nu och jag svarade Brighton Rock sa hon "den höll jag också på med nyligen, men hundarna åt upp den så jag fick inte veta hur den slutade". Nummer tre!

En av de sista dagarna i Ugglarp stod jag och tittade i familjens bokhylla och funderade på vilka böcker jag ville ta med mig hem och vilken bok tror ni står där i bokhyllan utan att göra väsen av sig, om inte - Brighton Rock! Jag hade inte sett den förut, och mamma blev lika förvånad hon. Nummer fyra!

Nå, men så hur är då boken? Är den värd den uppmärksamhet den har pockat på? Ja, det måste jag då verkligen säga. Välskriven och spännande, utan att vara en nagelbitare. Jag kände att jag nog mer än gärna ser filmen, och när jag läste den så såg jag hela tiden Helen Mirren framför mig.