9

I en postapokalyptisk värld där inget lever, inte ens bakterier, vaknar dockan 9. Han vet inte var han är, vem som skapat honom eller ens vem han är. Han ger sig ut på vandring och stöter på åtta andra dockor som berättar för honom att de är i strid mot Maskinerna. Dockan 2 blir bortrövad av Maskinerna och 9 bestämmer sig för att befria honom.

Shane Ackers animerade film 9 hade premiär 2009, men inte förrän nu har jag haft tillfälle att se den. Filmen är baserad på Ackers oscarsnominerade kortfilm med samma namn. Tim Burton såg filmen och ansåg att den skulle göra sig som långfilm. Det gör den också. Handlingen har delvis ändrats från kortfilmen (manuset är skrivet av Pamela Pettler, som tidigare skrivit Corpse Bride), men det går ändå att känna igen den.

Filmen har i övergången från kort- till långfilm fått ett större persongalleri. Kortfilmen har bara dockorna 9 och 5. Här har alla nio dockorna fått stora roller. Självklart har alla nio dockorna olika karaktär, och ska jag vara grinig så består sällskapet nu av alla sedvanliga karaktärer från vilken valfri datoranimerad film som helst. Ingen variation där, ganska trist att se om jag ska vara ärlig.

Handlingen är inte heller solklar. Den är ganska förvirrande i sitt metafysiska science fiction-mumbojumbo. Jag förstår inte riktigt varför Hjärnan behöver dockornas själar, och vad de olika talismanerna fyller för funktion.

Men animeringen, mina vänner! Det här är en av de snyggast animerade filmer jag har sett på väldigt länge. Det är så långt från Disneys gullfärger man kan komma. Det är fult, skitigt och mörkt. Vi befinner oss i en värld som inte längre existerar. Det är som om världen gått under någonstans i mellankrigstiden. Shane Acker tänkte ursprunligen bli arkitekt, och det kan man faktiskt se i filmen. Det ligger en sådan tanke bakom varenda byggnad, med funktion och utseende att jag blir alldeles lyrisk. Färgerna är dova och skitiga. Det är mörkt större delen av tiden, och inte ens när solen lyser blir det klart. Det är brunt och grönt som dominerar.

Maskinerna är också fantastiska att skåda. För ovanlighetens skull bovar som faktiskt är läskiga på riktigt, jag skulle absolut inte vilja möta en enda av de här maskinerna i verkligheten. De är som mekaniska spindlar, krabbor, kattskelett, flygödlor och mytiska varelser. Sömmerskan, som är som en basilisk med förmåga att förstelna med sin blick, är särdeles vidrig att se. Och som de rör sig. Trovärdigt in i minsta detalj.

Tragiken finns där också i bakgrunden, med journalfilmerna som visar diktatorer som i sin makthunger förintar hela världen, vetenskapsmannen som försöker skapa gott men bara skapar ännu ett domedagsvapen, världen där absolut inget biologiskt lever och så vidare. Jag har väl aldrig sett en animerad film där så många av filmens huvudpersoner faktiskt dör! Och inte bara på "nej-han-andas-fortfarande"-viset. De dör. Kaputt! Och ändå finns det en strimma hopp i samspelet mellan 9 och de andra dockorna och hur de beter sig mot varandra.

Jag satt mest och gapade när jag såg den här filmen. Trots den konventionella rollbeskrivningen och den förvirrande handlingen så är 9 värd sina fyra animerade gnurglor!