Tjejen som satt bredvid mig hade sett uppsättningen fyra gånger. Fullt så begeistrad var jag väl inte, men bra var den.
Precis som i Caryl Churchills Sjunde himlen får vi följa personerna i parallella epoker. Samma personer men med olika förutsättningar. Philip och Oliver är förälskade i varann, både 1960 och 2010.
60-talets Phlip lever i ångest och förnekelse. Han är gift med Sylvia och har ett hemligt förhållande med Oliver. Skammen är påtaglig och han gör allt för att bli av med sitt "problem".
Hos deras moderna jag lever de istället i full öppenhet och man talar vitt och brett om stora kukar och avsugningar i parkerna. Där är det istället Oliver som känner tvånget att leva ut sin sexualitet när- och varsomhelst, vilket får Philip att i pjäsens början lämna honom.
Det är bitska repliker som far fram och tillbaka över scenen. Skådespelarna har en veritabel tennismatch, och det är svårt att säga vem som avgår med segern. Johannes Bah Kuhnke som Philip är väl den jag lägger min röst på, men de tre andra är inte så mycket sämre de.
Scenografen Ulla Kassius (Phinocchios aska på Dramaten!) och kostymören Sven Haraldsson har tagit fasta på Mad Men-estetiken. Det är riktigt snyggt sextiotal! Förutom byxorna, jag satt föreställningen igenom och störde mig på kostymbyxorna. Jag vet inte varför. Det är mycket möjligt att det var autentiska sextiotalskostymer skådespelarna hade på sig, men det var nånting med dem som störde mig. Att de inte hade bälte var en liten detalj, bland annat. I "mitt" sextiotal är det ett måste i kostymer. Då var det desto roligare att mina fåtöljer fanns i det snyggt möblerade rummet. Till och med tyget var exakt som på de fåtöljer jag har här hemma!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar