Kvinnorna

Jag har roat mig med att jämföra två olika filmversioner av samma pjäs.

Clare Booth Luce komedi Kvinnorna från 1936 är lite speciell eftersom det är en komedi med endast kvinnor i alla rollerna, och det är många roller!  Över 650 föreställningar gick på Broadway innan MGM gjorde den första filmversionen med alla sina kvinnliga stjärnor i rollistan. De enda två stora stjärnorna som inte var med sägs ha varit Greta Garbo och Myrna Loy (fast Myrna Loy gjorde senare rollen som Mrs Morehead när pjäsen gick upp på Broadway igen 1973). Regissör var George Cukor (My fair lady, Född igår, Adams revben med flera).

Pjäsen gick upp på Broadway en tredje gång 2001, då med Cynthia Nixon (Sex & the city) som Mary, Kristen Johnson (Tredje klotet från solen) som Sylvia och Jennifer Tilly (Kulregn över Broadway) som Crystal. Dessutom medverkade Rue McClanahan (Pantertanter) och Jennifer Coolidge. Vilket dreamtem!

I centrum för handlingen finns Mary Haines (Norma Shearer), vars make bedrar henne med parfymförsäljerskan Crystal  (Joan Crawford). Runt de här två kontrahenterna står ett stort antal kvinnor med olika intrigbehov. Värst av dem alla är Marys "väninna" Sylvia, ett riktigt falskt stycke som gör allt för att så split mellan alla i sin närhet. Hon spelas av Rosalind Russell i högform.

Kvinnorna av årgång 1939 är onekligen en komediklassiker av högsta klass. Skådespelarna är strålande, manuset roligt och bitskt (manuset bearbetades av Anita Loos som även gjorde Herrar föredrar blondiner). Replikerna flyger som pilar genom luften och alla kvinnorna verkar vara på bästa humör scenerna igenom. Det finns några sentimentala scener, framför allt mellan Mary och hennes dotter, och en riktigt lång modevisning - i färg! - men det kan inte frånta den här filmen att den är riktigt elak och rolig och håller för många tittar. Fyra riktigt starka hongnurglor jublar över den här rullen!

Efter Sex & the citys framgångar var det väl bara en tidsfråga innan Kvinnorna filmades igen, och det hela skedde 2008. Manuset bearbetades av Diane English, som även har regisserat. Hon är skaparen av Murphy Brown, och mycket passande dyker Candice Bergen upp som Marys mamma i den här filmatiseringen. Filmen blev totalsågad när den kom. Undra på det, när den ska slå en klassiker. Det var dömt att misslyckas. Den fick inte ens biopremiär i Sverige.

Jag tycker inte att filmen är fullt så usel. Den går faktiskt att se, och jag fnissade flera gånger, både åt gamla repliker som funkade lika bra här, men även åt några nya.

Inspirationen från Sex & the city är nästan pinsamt tydlig. Fyra väninnor i huvudrollerna (Meg Ryan och Annette Bening som Mary respektive Sylvia, samt Jada Pinkett Smith och Debra Messing från Will & Grace). Sylvia är inte ett hår av hin som i den gamla filmen. Hon är bara åldrande och rädd att bli av med jobbet. Därför avslöjar hon Marys mans otrohet för en skvallerjournalist (Carrie Fisher). Annette Bening gör sitt bästa med den rollen, vilket inte är det lättaste! Eva Mendes spelar Crystal, och hon har inget av Joan Crawfords mästarspel. Hennes roll är också förminskad till att bara vara en sexig tjej som är med i tre små scener.

Manuset har faktiskt fått sig en ganska smart uppdatering till våra dagar. Tyvärr innehåller den mer sentimentalitet än den gamla versionen, och emellanåt får jag lite sockeröverdos, särskilt i scenerna med dottern. Här skrivs publiken lite för tydligt på näsan, när den tolvåriga dottern säger repliker som "jag klär mig så här för att få min mammas uppmärksamhet" och liknande. Bäst är Cloris Leachman (Det våras för Frankenstein) och Bette Midler. Hon är sorgligt underanvänd. Hon är bara med i sex minuter, att jämföras med den gamla filmen där Mary Boland har en stor roll i filmens andra hälft ("ah, l'amour, l'amour. That's french for love!"). När jag såg den äldre filmen visste jag att dessa damer spelade samma roll och jag tänkte att grevinnan var en roll som var som skriven för Bette Midler. Gissa om jag blev besviken när det visade sig att nästan hela hennes roll var bortplockad!

Det hemskaste med filmen är Meg Ryans opererade överläpp. Hon ser ut som en tapir! Ett stort fläskigt överhäng som hon inte kan röra. Det går knappt att slita blicken från den. Dessutom är hon så botoxad att hon inte kan visa upp några som helst känslor. Riktigt pinsamt är det i scenen när Sylvia erkänner att det är hon som har avslöjat otroheten för skvallerjournalisten. Tårarna rinner utmed Annette Benings kinder. Meg Ryan visar ingenting, mer än att hon torkar bort två ickeexisterande tårar från sina stela kinder. Huvva!

Trots detta är jag villig att ge filmen tre, dock ganska svaga, gnurglor. Om man måste välja mellan de här två filmerna (den finns i två filmversioner till, en teveversion av 2001 års Broadwayuppsättning samt en är en musikal där även män finns i rollistan, tydligen ganska horribel) så är valet mycket enkelt! George Cukors coola kvinnor sopar mattan med Diane Englishs ganska tama tanter.