Dödssynden

Mark Twain yttrade de bevingade orden "en klassiker är en bok som alla vill ha läst, men ingen vill läsa", och det var lite så jag kände för Harper Lees Dödssynden. Jag har haft den i bokhyllan i några år, men varje gång jag ska plocka fram en ny bok att läsa så har blicken glidit förbi den. Nu började jag känna att det var dags att läsa den. Det har skrivits en del om Dödssynden på sistone, då boken fyller femtio år och jag blev faktiskt lite nyfiken på om den verkligen är så bra. Nu har jag visserligen sett och gillat filmen från -62 med Gregory Peck i rollen som Atticus Finch, men en film är inte riktigt samma sak som en bok, som vi alla vet.

Men vilken bok det här är! Jag kunde inte lägga ifrån mig den. Det första jag gjorde på morgnarna var att läsa ett par kapitel, och hur trött jag än var på kvällarna så var jag tvungen att läsa en bit. Den är spännande, rörande och tankeväckande.

Det börjar som en barndomsskildring. Vi får följa pojkflickan Scout från sex till nio års ålder. I bokens början består hennes värld i stort sett bara av gatan utanför huset, där det mest spännande är grannen Boo Radley, som inte har visat sig utomhus på flera år, men allteftersom åren går växer hennes medvetande och "den stora världen" börjar göra sig påmind och Scout försöker förstå hur den fungerar. Pappan Atticus Finch, den lilla stadens enda(?) advokat får sig tilldelat ett fall, negern Tom Robinson har anklagats för att ha våldtagit en vit kvinna och vad som verkar vara ett enkelt fall gör att Scout för första gången upptäcker att hennes lilla stad kanske inte är fylld av helt igenom goda människor.

Jag är helsåld på den här boken, och jag skulle vilja vrida lite på Twains ord och säga att den här klassikern är en bok som jag gärna skulle ha oläst för att kunna läsa den för första gången en gång till.