Mary är en åttaåring i Australien. Hon lever i en diskvattensbrun värld. Hon är mobbad, ensam med en alkoholiserad mamma och en pappa som jobbar med att sätta på snören på tepåsar. En dag tittar hon i en telefonkatalog från New York och får för sig att skriva ett brev till en av de där människorna med konstiga namn.Max är en lika ensam fyrtioåring med asperbergs syndrom i New York. Hans värld är lika svartvit som Marys är brun, människor är något han inte förstår sig på och allt ovant skrämmer honom. Trots det bestämmer han sig för att svara på Marys brev och en vänskap uppstår mellan dem, en vänskap som varar i flera decennier utan att de träffas.
Mary och Max är en helt underbar liten film gjord i leranimation av Adam Elliot, som oscarsbelönades för sin kortfilm Harvie Krumpet 2003, även den leranimation. I grund och botten är det här egentligen en synnerligen sorglig film om två ensamma människor, men den är filmad med ett så stort hjärta och varm humor att man både skrattar och gråter där i bion.
Elliot har lagt ner mycket möda på minsta lilla detalj i sin version av Australien och New York, ända ner till minsta fluga finns personlighet. Användandet av färger är också suveränt, effekten i Max' svartvita värld när Marys diskvattensbruna kuvert dyker upp hos honom är slående. Allt är brunt eller svartvitt, med bara några få detaljer i klarrött, som Marys hårspänne och Max' tofs.
Rösterna är också perfekta till sina roller, främst Barry Humphries (mest känd som Dame Edna) som berättaren och Philip Seymour Hoffman som Max, men även Toni Collette och Bethany Whitmore som vuxna respektive unga Mary. Eric Bana gör en liten roll som Marys granne och hennes stora kärlek Damien - som "luktar som citrondiskmedel och har hud lenare än baksidan på en sked".
Fyra animerade gnurglor jublar över den här - fast när jag har blivit uppvärmd efter det där skyfallet så kanske jag blir på bättre humör och plockar fram den där femte gnurglan som står och gömmer sig...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar