Rabbit Hole

Filmfestivalen bjöd på förhandsvisning ikväll igen, och självklart var jag där. Jag börjar nog bli en sån där gammgubbe, för jag ser till att ha samma plats varje gång. Längst bak i salongen, mitt bland fästmanssofforna finns en singelfåtölj. Den brukar jag försöka få. Bra benutrymme, och jag kan luta huvudet mot väggen bakom mig.

Kvällens film var Rabbit Hole av James Cameron Mitchell. Det var för den här filmen som Nicole Kidman blev oscarsnominerad i år. I och med det har jag också sett årets alla oscarsnominerade skådespelerskor. Dessutom har Aaron Eckhart och Dianne Wiest stora roller.

Nog finns det likheter med förra veckans Blue Valentine - skådespelardriven film om ett äkta par på väg att krossas. Personligen tycker jag att den här lyckas bättre, även om just skådespelarna gjorde ett toppjobb även i Blue Valentine. Kidman och Eckhart spelar ett äkta par vars son dött i en trafikolycka åtta månader tidigare. Eckhart sörjer och vill att han och hustrun ska gå i samtalsgrupper för att tala om sorgen. Kidman gör tvärtom allt för att hålla känslorna borta. Släng allt som påminner om sonen, skänk bort kläderna, lägg ner teckningarna i källaren, radera filmerna.

Tack gode gud för att Nicole Kidman har slutat med botox, för hennes Becca visar inga känslor mer än just de små dragen i ansiktet. Hon gör ett storartat jobb, fast det kunde ni väl redan ana. Eckhart har känslorna utanpå - sorg, vrede, hämndlystnad - inget kan han dölja. Han gör ett lika storartat jobb, precis som Dianne Wiest som Beccas alkoholiserade mamma.

Det är de små medlens film i lugnt tempo och med vackra bilder. Jag älskar det öppna slutet! Inga tvivel, fyra melankoliska gnurglor blir det för den här sorgliga, men ändå hoppfulla filmen!