Julen -77 fick jag
Agaton Sax och bröderna Max i julklapp. Framsidan hade en illustration tagen från
Stig Lassebys film, men boken illustrerades med
Åke Lewerths originalteckningar. Jag blev något fruktansvärt besviken över detta. Illustrationerna var i mitt tycke fruktansvärt fula och som jag minns det fick jag inte ens lust att läsa boken, det tog ett bra tag innan jag plockade upp den och även om jag tyckte om den så kände jag inte för att läsa om den igen. Allt tack vare illustrationerna.
Nu den senaste månaden har jag som ni kanske vet börjat köpa upp mig på förstautgåvor av Ture Sventon, och då hittade jag också en dito av
Agaton Sax klipper till,
Nils-Olof Franzéns första bok om den lille runde detektiven. Varför inte kolla in den också, tänkte jag och lade ett bud. 75 kronor (plus porto) senare var boken min. Efter att ha läst igenom den tog jag också och läste om
Agaton Sax och bröderna Max. Till att börja med kan jag ju säga att jag fortfarande inte klarar av Åke Lewerths teckningar. De är lika fula än idag. Fast å andra sidan så håller berättelserna. Eventuellt blir jag väl tvungen att skaffa de böckerna också.
Med båda bokserierna så här i färskt minne blir det lite intressant att jämföra dem. Ture Sventon kommer ut i ständigt nya utgåvor medan Agaton Sax får man leta efter hos antikvariat. De har inte kommit ut sedan 80-talet, om jag inte missförstått det hela. Båda serierna är välskrivna och har bra figurer, Sventon har herr Omar och Ville Vessla, Sax har faster Tilda och inspektör Lispington. Agaton Sax-böckerna har ganska avancerad handling och en hel del kluriga vändningar med turer fram och tillbaks över hela världen, medan Sventon-böckerna i ärlighetens namn har ganska simpla historier. Det som gör att Sventon klarar sig bättre är nog framför allt hur de är skrivna. Sventonhistorierna, hur simpla historierna än är, är skrivna med en faslig humor och ironi som även vuxna kan njuta av. Agaton Sax med sin lite mer avancerade historier är skrivna på ett lite mer övertydligt förklarande sätt för att barnen ska förstå. Det blir lite klappa på huvudet-känsla över Franzéns språk. Men har man bara överseende med det så är de roliga att läsa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar