Lång arbetsdags färd mot natt

Ni vet ju hur det är, om man ska upp tidigt på morgonen är det alltid svårt att somna. För min del betydde det att jag natten till igår somnade nån gång efter tre, så upp extra tidigt för att vara med på avdelningsmötet. Resten av dagen gick lite som i en dimma och när vi stängde smet jag ner i vilrummet och lade mig att sova en halvtimme så att jag var lite i form inför kvällens kungamiddag. Jag sov som en stock, men tyvärr drog det från fönstret så jag var ganska stelfrusen när jag vaknade. En lång varm dusch löste det och efter att ha dragit på mig fracken var jag redo att representera HM Konungen på middagen.

Middagen förflöt utan större skandaler. När jag gick igenom gästlistan missade jag att Babben Larsson skulle vara med, för hon stod självklart upptagen som Barbro Larsson. Det var väl det mest uppseendeväckande som hände på hela kvällen (och det var inget som hon märkte något av, det var bara jag som blev lite förvånad), så då förstår ni att det flöt som det skulle.

När alla ljusen var släckta och brasorna likaså var det bara att promenera hemåt i vintermörkret och så upp i morse för att gå tillbaks. Inatt hann jag åtminstone sova lite längre, men trött har jag varit hela dagen. Ingen lust att leda jympa har jag haft, jag har bara velat gå hem och lägga mig i soffan. Fast som vanligt, när passet väl kommer igång så får jag energi och hade väldigt trevligt, så trevligt man nu kan ha samtidigt som man kämpar för att både få energi och göra slut den. Nu ska jag strax gå och lägga mig. Det är Nordiska museet som gäller i helgen. Vila får man göra när man blir gammal. Eller nåt.

Smaken är som baken

Det är inte ofta jag hamnar i en riktig filmdiskussion, på sistone har de diskussioner om film jag har råkat ut för mest varit av kategorin bra eller dålig, och hur givande är då det? Desto roligare var det då att idag få diskutera en films för- och nackdelar.

Maggan var och såg Järnladyn igår och tyckte att den var helt fantastisk. Mina åsikter var väl inte riktigt på samma nivå, om man säger så. Jag satt lite diskret i rummet intill och lyssnade på hur hon berättade för kollegorna om filmen, och hur bra den var. När hon pratat klart sa jag "om ni vill ha en annan åsikt så kan ni komma till mig". Sedan diskuterade vi fram och tillbaks fördelar och nackdelar och vad filmens mening egentligen var. Jättekul med ett sånt prat. Och som positiv lite bieffekt så sa de andra kollegorna efteråt "nu blir man ju nyfiken på att se den". Precis som den ska vara efter en givande diskussion.

Clapham Junction

Det är lite kul hur en del filmer kan skapa en hel genre. Om jag säger att Clapham Junction är som en bögversion av Short Cuts så vet de flesta vad jag menar - flera berättelser som lite smått vävs ihop med varandra. Här får vi följa ett gäng homosexuella män, som alla bor runt Clapham i London ett stekhett sommardygn, vars vägar korsas och en del påverkar varandra, andra märker knappt av varandra.

Clapham Junction är en engelsk tevefilm från 2007 i regi av Adrian Shergold, som mest regisserat teveserier. Alltså är ni ursäktade om ni inte känner till honom (jag gjorde det inte heller i ärlighetens namn). Manuset är välskrivet och gripande. Den stora skillnaden mellan den här och nyss nämnda Short Cuts är bristen på humor. Här finns inte den minsta gnutta av den varan egentligen - allt är fullkomligt nattsvart. Det finns liksom ingen ljusning för någon av personerna. De som inte blir misshandlade, mördade eller förnedrade blir svikna eller ensamma. Det är nästan som om filmen är gjort av ett av de där antigaysällskapen som vill bevisa vilket hemskt liv homosexuella får om man inte tvingar dem till "den rätta vägen". Filmen ska ha tillkommit för att högtidlighålla avkriminaliseringen av homosexualitet i England och Wales. Det är nästan så jag undrar om det här är ett sätt att få folk att vilja ompröva det beslutet, så svart är det.

Inte bara handligen är svart, även skildringen av personerna är ganska dyster. Det gäller både hetero- och homosexuella. Det finns inte många personer här som man tycker om, och dem man får lite sympati för är dem som det går illa för. Rakt igenom är det bra skådespelarinsatser, men inte av de mest namnkunniga skådespelarna. De mest kända är Samantha Bond (Lady Rosamund i Downton Abbey), James Wilby (Maurice) och min favorit Rupert Graves (Ett rum med utsikt och just nu aktuell som Lestrade i Sherlock). Då förstår ni vilken nivå det ligger på. Inte för att det stör, såklart. Det är ganska befriande att inte se kändisar i alla roller.
 
Det är svart och osymptaiskt, men välgjort och välspelat och jag är intresserad av hur det ska gå hela tiden. Tre tagna gnurglor blir det trots allt.

Carnage

Yasmine Rezas komedi Massakerguden har spelats ett par gånger i Sverige sedan urpremiären i Zürich 2006, bland annat på Dramaten 2010. Nu har Roman Polanski gjort en filmatisering av pjäsen under namnet Carnage med handlingen överflyttad till Brooklyn (fast inspelad i Paris, på grund av det där - ni vet!).

De båda elvaåringarna Zachary och Ethan har hamnat i slagsmål och Zachary har slagit Ethan i ansiktet med en träpåk så att tänderna flög. Nu träffas föräldrarna för att diskutera ansvarsfrågan. Ethans föräldrar är vänsterintellektuella och Zacharys är överklass. Ganska snart börjar sprickorna i fasaden att visa sig.

Polanski har inte ansträngt sig särskilt mycket för att göra om manuset till något storslaget filmiskt - sanningen att säga så är det här filmad teater. Hela filmen, som dessutom med sina 1 timme och 19 minuter är föredömligt kort, utspelas i en och samma lägenhet, till största delen också i vardagsrummet. Kameran är placerad mitt bland skådespelarna, så vi är tigande åskådare till fältslaget som utspelas. Det är inte så mycket action, här pratas det. Med besked, dessutom. Replikerna flyger fram och tillbaks, allianser bildas och bryts snabbare än man hinner ana. Anklagelser flyger fram och tillbaka över bordet. Allt avhandlas. Rezas repliker är perfekt skrivna och skär som laserstrålar genom föräldrarnas pansar. En njutning att skåda och höra.

Nej, det här är framför allt skådespelarnas film. Och vilka skådespelare sen! Jodie Foster och John C Reilly som vänsterliberalerna och Kate Winslet och Christophe Waltz som överklassföräldrarna. Det fullkomligt slår gnistor om deras spel. Perfekta in i minsta gest - förutom förvånansvärt nog Kate Winslets skratt. Jag reagerade på det även i Mildred Pierce hur onaturligt hennes scenskratt är, men det är bara en lite skönhetsfläck.

Tänk er en Vem är rädd för Virginia Woolf, fast där de båda paren är jämnstarka. Då har ni Carnage. Jag bryr mig inte om hur lite filmisk den är, jag fullkomligt tjöt av skratt emellanåt och däremellan njöt jag av skådespelarna och deras sätt att leverera Rezas fantastiska repliker. Tveklöst, fem gnurglor!

Ny blogg i att-läsa-listan

Om ni inte redan har märkt det har det tillkommit en blogg i bloggrollen här till höger - Serieteket, världens enda bibliotek för tecknade serier, har startat en ny blogg. Följ den, vetja!

Nigellas croissantpudding

Nigella Lawson brukar lägga ut ett och annat recept på twitter och idag lade hon ut en efterrätt, caramel croissant pudding, att göras på överblivna croissanter. Verkar vara riktigt smaskig. Ska nog göra den vid tillfälle. Problemet är väl att jag aldrig har några överblivna croissanter hemma. De hinner liksom inte bli det, om jag säger så...

Kenyabrev från Afghanistan

Jag har precis fått det här mailet.

Hi,  My Friend

I am Anderson D. Clinton, an officer of the U.S Army. I am writing you this email from Kabul, Afghanistan as the last batch of our men just left Iraq. I have some items I will need to ship to you. I am in possession of two boxes that contain $10.7M bucks. I was among US soldiers that found some stash of money around the hood of the Iraqi dead dictator when we were first deployed in Iraq. Although our men returned money to the US army which was subsequently returned to the Iraqi treasury; but we weren't stupid to give in all the money. Though I am scary telling you about this on email. But the one question is, Can you be trusted? 

For clarity of what Im talking about, check this news link below;

http://news.bbc.co.uk/2/hi/middle_east/2988455.stm

So I need someone that is not related to me, to help me pull this cash out, everything is ready, I just need someone I can trust because we have lost a box of gold to someone that said he will help us last time and I won't like to make the same mistake.

If you can handle this deal let me know immediately, you will receive 20% of the money and you don't have to pay me any money, all you need to do is to find a safe place where you can keep the box till I finish my duty here. . Get back to me immediately with this email Id   d.andersonclinton@gmail.com

Respectfully,

Anderson D. Clinton

Lite roligt att Kenyabreven har utvecklats. Men nog skulle de väl ha kunnat tänka till lite mer och inte sno handlingen från Three kings rakt av?

Nytt spännande musikalprojekt

Jag håller nästan på att spricka av förtjusning! Vi som gjorde Jesus Christ Superstar ihop i höstas tyckte att det var så kul att ett par av oss pratade om att vi skulle sätta upp nånting mer tillsammans, och nu har det börjat hända lite saker. Jag ska absolut inte ta åt mig nån ära för det här, jag har suttit i bakgrunden och kommit med kommentarer och hejarop och varit med lite i diskussionerna, men det hårda arbetet är det andra som har gjort.

Nu har deras arbete kommit så långt att det har bestämts vilken musikal vi ska göra och vi har kontakt med en regissör som också har sagt ja, det diskuteras scener och spelperioder. Jag vill inte berätta för mycket än, eftersom inget är klart med avtal och rättigheter och allt sånt, men det här kan bli riktigt kul. Jag har suttit och hållit tummarna för att det ska bli just den här musikalen, en som jag är väldigt förtjust i - och jag vet också vilken roll jag absolut helst vill ha. Hoppas bara att de andra också förstår hur perfekt jag skulle vara i den rollen!

Jag lovar att återkomma med mer fakta när saker och ting börjar bli mer konkreta!

Hedda Gabler

Foto: Sören Vilks

Det är nog snarast en slump, men jag tror att Hedda Gabler är den av Ibsens pjäser jag har sett flest gånger - faktum är att jag inte kan räkna alla gånger jag sett den. Och då är det ändå inte min favorit-Ibsen. Gengångare har jag sett i ett par uppsättningar, Folkefiende, Samhällets stöttepelare, Peer Gynt och så vidare. Ett dockhem har jag inte ens sett en enda gång. Men ingen av dem har jag alltså sett lika många gånger som Hedda. Igår var det dags för ännu en, Dramatens uppsättning med Maria Bonnevie i huvudrollen.

Regissören Eva Dahlman har moderniserat pjäsen, åtminstone vad det gäller dess utseende, det är moderna kläder och modern miljö, men problematiken är densamma som alltid. Vi får ingen dramatisk nytolkning, utan det är pjäsen rakt upp och ner. Gott så. Hedda själv gjorde entré i den omtalade läderbrynjan, men den åkte raskt av och fick sedan stå (ja just stå!) i soffan resten av första akten.

Jag satt och funderade i början över Bonnevies spel. Hon agerade närmast som en parodi på en Dramatenskådespelerska, och länge satt jag och funderade på om det här var en medveten tolkning av den utagerande Hedda, att det var meningen att hon skulle tala som om hon faktiskt stod på Dramaaaaatens stora scen, men jag tror inte det. Det var så Bonnevie och inte Hedda valde att agera, om liknelsen förstås. Jag ska inte påstå att hon var dålig, men det var ett teatralt drag som inte fungerade på mig. Desto bättre var då särskilt Peter Andersson och Peter Engman. Så fort de kom in på scen hände det nånting, hela stämningen förändrades och blev tätare.

Det här var inte den bästa Hedda Gabler jag sett, och absolut inte den sämsta. Den som har gjort störst intryck på mig är nog Stadsteaterns uppsättning från 2007, regisserad av Alexander Mörk-Eidem (självklart, höll jag nästan på att skriva - jag är ju lite kär i honom, eller åtminstone hans uppsättningar. Jo, lite i honom också...).

Madonnas nya

Det kanske finns några som har missat att Madonna har släppt sin nya singel nu, lagom till sitt framträdande på Superbowl inatt, svensk tid. En glad åttiotalsdoftande låt och till den en riktigt snygg video. Nånting säger mig att vi kommer att få se de där dansande fotbollsspelarna inatt också.

Insidious

Om jag säger att jag ska skriva om en skräckfilm som handlar om en helt vanlig barnfamilj i ett helt vanligt hus där det börjar hända konstiga saker - mystiska ljud, saker flyttar på sig - och så försvinner ett av barnen in i en annan dimension samtidigt som demoner från andra sidan försöker ta sig in i vår dimension. Man tillkallar en rar gammal dam som är ett medium tillsammans med sina två tekniska assistenter för att lösa mysteriet och sedan ballar allt löst. Ja, då förstår ju alla som kan sina skräckisar att det är Poltergeist jag talar om. Så icke idag! Jag har nu sett Insidious, regisserad av James Wan - mest känd för första Saw.

Att handlingen är rippad från Poltergeist är inget problem för min del. Det är inte en kopia, men upplägget är detsamma. Då får man acceptera det. Och det ska erkännas, de första två tredjedelarna av filmen var det nåt ofantligt läskigt! Jag kollade på filmen på min Padda, och det var vid flera tillfällen som jag tappade Paddan för att jag blev så rädd. Och några gånger kom jag på mig själv med att lite halvt om halvt vända bort skärmen för att jag inte riktigt ville se det läskiga som jag räknade med skulle komma. Jag fullkomligt jublade mellan rysningarna. Senast jag blev riktigt rädd när jag såg en skräckis var när jag såg The others på bio. Och innan det, ja det ska vi inte tala om!

Sedan kom sista tredjedelen, och då kraschade filmen totalt. Den blev fånig och jag ville vända bort skärmen igen, men den här gången av skam över hur pretentiös och arty den blev. Här visade sig den stora skillnaden mellan Insidious och Poltergeist. I båda filmerna öppnar man en port mellan de båda dimensionerna och en av föräldrarna ska gå in för att hämta tillbaks sitt försvunna barn. I Poltergeist fick vi inte se vad som hände där inne. Vi fick vänta i vånda innan det visade sig hur det skulle gå. I Insidious får vi följa med in i den andra dimensionen. Det var det sämsta beslut som Wan kunde ta. Människor som står helst stilla med clownsmink och stela leenden är inte läskiga! Och demoner som sitter och slipar klorna på slipstenar är inte heller skräckinjagande. Lektion 1A på skräckfilmskursen borde väl vara att man får lära sig att det är inte det vi ser som är det läskiga, det är bara det vi anar. Här får vi se allt klart och tydligt och mitt intresse totaldog.

Hade filmen fortsatt i samma stil som under de första två tredjedelarna hade den varit värd en mycket stark fyra. Det fruktansvärda slutet gör att betyget dras ner rejält och det hamnar på två riktigt missnöjda gnurglor.

Men vad i helvete, kanal nio?!

Oscarsgalan är min årliga lilla ritual - jag sitter uppe hela natten och kollar på galan, vet inte hur många år jag har gjort det vid det här laget. Förra året funderade jag däremot starkt på att stänga av teven och gå och lägga mig. Filip och Fredrik kommenterade hela galan, och de gjorde ett uruselt jobb. De var ointresserade och okunniga, de visste knappt något om filmerna eller filmskaparna, och det lilla de visste var bara skvaller som var ganska ointressant. De pratade under presentationer och tacktal och gjorde hela galan till en ganska hemsk upplevelse. Under In memorian, där avlidna filmarbetare får en sista hyllning kommenterade paret det hela med "inget kanonår för memorian". Tittarstormen var total. 3000 ilskna kommentarer kom in till Kanal 9. Filip Hammar försvarade sig i DN med att säga bland annat "Oscarsgalan är skittråkig och måste förnyas för att bli uthärdlig." Bra, då slipper vi väl se dem nästa år, eftersom de tycker att den är så tråkig. Kanal 9 har väl dessutom lärt sig sin läxa.

Men icke! Nu får vi veta på kanalens hemsida att FF har fått förnyat förtroende och ska kommentera galan även i år. Där får vi förvånansvärt nog veta att de nu älskar galan. Kanalen försvarar också sitt beslut med att "vara kommentator innebär däremot inte att man är en underdånig 'hyllare'". Nej, det är väl ingen som har påstått det heller! Det alla blev så upprörda över var att de pratade sönder hela galan med sitt okunniga tjatter. Om de hade pratat under reklampauserna, och de är såpass många att de skulle ha kunnat säga en hel del där, så skulle nog ingen ha haft något att säga om saken. Jag skulle passa på att byta kanal för att slippa höra dem, men de som uppskattar duon skulle få sitt lystmäte. Men att de pratar under pågående gala är helt förjävligt! Det är ju för att se den som vi sitter uppe hela natten, inte för att höra vad de har att kräkas ur sig. Kanalen försvarar beslutet med att det var dubbelt så många som såg galan förra året än 2010. Men ska man inte också räkna med antalet nöjda tittare? Då tror jag att vi hamnar på en helt annan nivå. Lite intressant är att inlägget i skrivande stund är kommenterat av 43 personer. Endast en av dessa tycker att det är en bra idé att FF får nytt förtroende att leda galan. Ytterligare en säger att om de bara pratar under reklamen så gör det ingenting. Hade den personen sett förra galan så hade han såklart sett (och hört!) att det var under reklamen de talade minst.

Så för i helvete, nian, tänk om - tänk rätt! Låt oss slippa de där babblande byfånarna på galan i år!

Fulaste musikalaffischen nånsin?

Petter och jag började diskutera Stephen Sondheims Assassins häromdagen. Jag kände till den och visste ungefär vad den handlade om - personerna som mördat eller försökt mörda amerikanska presidenter - men mer än så var det inte. Och musiken hade jag inte hört. Jag blev lite nyfiken och lyssnade in mig på den senaste Broadwayuppsättningen som finns på Spotify. Den är riktigt bra, måste jag säga. Men affischen! Vad är det för estetelev som har fått göra den? Något så fult och amatörmässigt trodde jag inte att man kunde få se i en professionell uppsättning. Vid en snabb googling hittar jag den affisch på affisch från olika uppsättningar, den ena snyggare än den andra. Jämför den med originalaffischens vita stjärnor mot blå bakgrund eller varför inte den engelska uppsättningen, med en av mördarna som tjuvkikar genom ränderna i den amerikanska flaggan.

Skola- och museummässa på Sjöhistoriska

 

För andra året i rad representerade Lotta och jag slottet på Skola + Museum = sant, mässan som ska presentera museernas skolprogram för intresserade lärare. I år höll vi till på Sjöhistoriska museet på Gärdet. Som vanligt hade vi högsta vepan - är det slottet som representerar ska det väl synas också! Något annat som syntes var att jag var den ende, både bland utställarna och besökarna, som hade kostym och slips. Vet inte om det säger mer om mig än om dem.

Runt 400 lärare minglade runt och vi fick prata för fullt med alla som samlades vid vårt bord. Chokladmynten och affischerna drog kanske lite också. Fast ett fan verkade jag ha där i alla fall. Hon kom rakt fram till vårt bord och frågade vad jag jobbade med och sedan frågade hon om man kunde boka just mig när man vill komma på visning och så tog hon mitt namn och numret till bokningen. Nu får vi bara hoppas att några av lärarna ringer och bokar våra visningar också.

Järnladyn

Med bara nån timmes varsel lyckades jag få en biljett till kvällens förhandsvisning av Järnladyn, filmen där Meryl Streep spelar Margaret Thatcher, så självklart knatade jag iväg för att se vad det här är för nåt. Fru Streep är ju oscarsnominerad för sin roll, gubevars.

Det började intressant redan i kön utanför bion. Några ungdomar stod och delade ut flygblad där de protesterade mot "propagandafilmen om Thatcher". Vid förfrågan visade det sig att de inte hade sett filmen och kunde heller inte tala om varför det var en propagandafilm, men det var det ändå!

Så mycket till propagandafilm var det nu inte. Inte så mycket av nåt annat heller. Den åldrade och dementa Thatcher försöker gå igenom maken Denis' kvarlåtenskap och vart hon än tittar ser hon något som väcker ett gammalt minne hos henne. I stort sett är tillbakablickarna i kronologisk ordning, men ibland är det den åldrade Tatcher som tänker på den medelålders Thatcher som tänker på den unga Thatcher.

Jag blir inte riktigt klok på vad Phyllida Lloyd (Mamma Mia) vill med sin film. Vill hon berätta om kvinnan bakom makten så misslyckas hon. Vi får inte veta särskilt mycket om personen Margaret, mer än att hon kom från enkel bakgrund, gifter sig med Denis och får två barn. Är det Thatchers politik Lloyd vill berätta om så misslyckas hon där också. Hon fullkomligt hastar igenom Thatchers politiska karriär. Hon kommer från ingenstans, blir parlamentsledamot, tar tallektioner, ställer upp i partiledarvalet och är i nästa scen premiärminister. Hennes politik är lika anonym. Det framkommer i enstaka repliker vad hon vill få utfört. Enda delen av hennes politiska historia som får lite mer utrymme är Falklandskriget, som säkert får hålla på i fem minuter innan man hastar vidare.

Järnladyn känns väldigt billig - utomhusscenerna lyser med sin frånvaro, nästan allt utspelas inomhus. Masscenerna existerar inte, mer än i autentiska journalfilmer (som visas i fel format, jag förstår inte hur nån självaktande filmskapare frivilligt kan visa film i utdraget format med förvridna bilder som följd). När vi får se folkmassor kryper kameran nära inpå för att dölja att folkmassan bara består av de där tio personerna i bild. Riktigt pinsamt blir det när Thatcher åker runt och valtalar och vi bara får se henne stå vid ett podium och tala till folk som vi inte får se i bild. Känslan blir att Meryl Streep står i en tom filmstudio och talar direkt till kamerateamet.

Och då kommer vi in på Meryl! Oscarsnominerad och allt. Det får jag tillstå, hon gör en formidabel imitation av Margaret Thatcher. Men mer än så blir det inte. Vi får aldrig lära känna människan bakom frisyren och överbettet. Hon blir bara en stilstudie, en väl utförd stilstudie men i alla fall. Plötsligt är jag inte längre lika säker på att hon kommer att stå där och ta emot guldstatyetten. Nu är Meryl Streep alltid värd att vinna, bara f'att, men det här är inte hennes största ögonblick i karriären.

Som avslutning känner jag att det är på sin plats att citera en annan av Englands stora kvinnor i historien, drottning Viktoria: We are not amused! Två gnurglor är allt den här filmen är värd.