Zpanska flugan

Är man nu i teaterläge så får man väl passa på. Efter Spamalot var vi så inspirerade att vi bestämde oss för att ordna biljetter till Zpanska flugan innan den läggs ner. Vi fick biljetter redan till dagens föreställning så glada i hågen gick vi dit.

Arnold & Bachs klassiska fars, nu uppdaterad till 1950-tal (men varför i hela friden stavar de "spanska" med Z, vilken funktion fyller det?), gick som sommarteater i Kalmar förra året, och det är den uppsättningen som nu görs i Stockholm - med vissa byten i några av rollerna. Vi slipper (ja "slipper" - jag är så trött på karln) Robert Gustafsson och får istället Per Andersson som Molgan Ribba. Både Peter Dalle och Suzanne Reuter är däremot kvar. Det här borde borga för kvalitet. Tyvärr blir det inte så.

Jag vet inte om ensemblen har tröttnat på den här uppsättningen, men å så energilöst det är. Föreställningen har knappt styrfart och inte ens Suzanne Reuter har något vidare bett i repliken. Det finns inget samspel mellan skådespelarna, de står långt ifrån varandra - både bildligt och bokstavligt. Skådespelarna kliver runt på scen och alla spelar sin egna lilla pjäs, de ser inte ens ut att ha särskilt roligt själva. Per Andersson, som kan vara så vansinnigt rolig, verkar mest försöka spela Gustafssons roll och det blir inte särskilt intressant. Det tar sig lite efter paus, men det hjälper tyvärr inte mycket för slutintrycket.

Sedan har vi de där jämrans mikrofonerna - alla skådespelarna är myggade och ljudet är ganska högt uppvridet. Man hör ingenting av skådespelarna på scen, rösterna kommer från en obestämd plats i rummet. Är det verkligen så illa ställt med våra skådespelare att de inte klarar av att göra sig hörda om man inte mickar dem?

Ska man ta det positiva så är scenografin snygg och kläderna (av Camilla Thulin) riktigt, riktigt snygga. Men snygga femtiotalskläder hjälper inte en fars särskilt mycket om den inte är rolig. Mer än två måttligt roade gnurglor kan det tyvärr inte bli.