Koreografen och regissören Donya Feuer dog häromveckan. Jag mötte henne två gånger, och mina möten är väl inte av karaktären som kommer med i minnesrunor, så jag berättar här istället.
Det var smärtsamt tydligt från början att hon inte tyckte om mig - fråga mig inte varför. Första mötet var när jag provspelade till Ingmar Bergmans uppsättning av Vintersagan. Jag minns inget av den provspelningen, mer än att jag gick därifrån med en konstig känsla av att ha blivit totalt avsnoppad. Jag blev inte förvånad när jag sedan inte gick vidare till nästa omgång där Bergman skulle välja ut vilka han ville ha av Donyas urval.
Något år senare blev jag tillfrågad om en ny provspelning till en annan Bergmanuppsättning, Misantropen, tror jag. Det var Scenens byrå på Dramaten som valt ut ett antal personer som de tyckte skulle passa. Jag gick glatt dit, och väl där fick jag veta att det var Donya som skulle göra urvalet. Hoppet sjönk, om jag säger så. Vi som var där, ett tiotal, träffades ombytta i en av repsalarna för uppvärmning under Donyas ledning. Efter uppvärmningen satte vi oss i en halvcirkel och Donya skulle prata med var och en. Hon berättar att Bergman till den här uppsättningen ville ha långa killar. Jag var den ende långe killen där!
I en hög framför sig hade Donya våra papper och jag såg att mitt papper låg högst upp. "Bra, vi börjar med mig", hann jag tänka innan Donya lade mitt papper underst i högen. Sedan gick hon igenom oss en efter en och pratade lite med var och en. Alla blev utvalda till att gå vidare till nästa omgång, den ene efter andre trots att de egentligen inte hade vad hon sökte (vilket hon också sa till flera av dem). Sist kom hon till mig, och utan att ställa mig en enda fråga så sa hon "som du förstår kan jag ju inte låta alla gå vidare, så jag måste tyvärr säga adjö till dig här och nu". Snopet fick jag resa mig och lämna replokalen och Dramaten.
Det var de två gånger som jag träffade Donya. Vi gjorde ju intryck på varandra, trots allt...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar