Tack, Jeeves

Problemet med Jeeves-böckerna är att titlarna är så snarlika att jag knappt vet vilka jag har läst eller ej. Varje gång jag är på antikvariat så ser jag nån Jeeves-bok, och jag vet aldrig om jag har den eller ej. Det har hänt ett par gånger att jag har kommit hem med en bok som jag redan har i bokhyllan. Den här gången kontrollerade jag innan jag handlade. Jag hade bestämt mig för att köpa den första Jeeves-romanen, det kan ju vara kul att läsa dem någotsånär i ordning.

Nu är inte Tack, Jeeves den första berättelsen om Jeeves och Wooster. Det hade redan publicerats ett antal noveller med duon sedan 1915, men 1934 var det äntligen dags för den första romanen.

Handlingen är inte så märkvärdig. Det är ungefär samma historia som vanligt, Wooster råkar ut för fruntimmer som vill förlova sig, han försöker hjälpa sina än mer korkade vänner och så kommer Wooster till undsättning. Men det gör ju ingenting när det är så spirituellt och framför allt roligt skrivet som här.

För oss som älskar teveserien kanske det hjälper om jag säger att den här romanen blev två avsnitt i andra säsongen. Ni minns väl när Wooster blir utsparkad för att han börjat spela trombon (i romanen är det en banjolele som ställer till det) och flyttar till kusten. På grund av detta säger dessutom Jeeves upp sig och tar anställning hos Lord Chufnell, som självklart äger stugan som Bertie flyttar in i. På grund av ekonomiska svårigheter har Chuffy bestämt sig för att sälja egendomen till den amerikanske miljonären J. Washburn Stoker, vars dotter han dessutom är förälskad i. Dottern Pauline har en gång i tiden varit förlovad med Bertie. Släng in den gamle fienden Roderick Glossop och allt är som det ska.

Många gånger medan jag läser skrattar jag högt, och då kan jag ändå historien utan och innan från alla gånger jag sett avsnitten på teve. Det är också väldigt roligt att jämföra med serien och konstatera att den förhåller sig väldigt väl till originalet, men faktiskt lyckas lägga till några detaljer som ytterligare förhöjer det hela. I serien är det en minstrelorkester (vita människor sminkade som - ja, jag säger det - negrer!) som spelar en viktig roll. Här är det en "negerorkester", åtminstone på svenska. Det är mycket möjligt att översättaren inte trodde att läsarna på trettiotalet kände till minstrels. Eftersom jag inte har tillgång till den engelska texten kan jag inte uttala mig säkrare än så.

Hur som haver är Tack, Jeeves en utmärkt bok och den har inte åldrats en dag sedan den skrevs. Hurra, hurra, hurra!