Blue Valentine

Jaså, ni har inte heller hört talas om Blue Valentine? Nej, den har inte riktigt låtit tala om sig. Det enda jag visste om den när jag gick och såg den var att Michelle Williams blev oscarsnominerad för bästa kvinnliga biroll. Och det kom ju lite i skymundan det också, eftersom alla ändå bara pratade om Natalie Portman.

Blue Valentine är filmen som Michelle Williams skulle ha börjat spela in redan 2008, men på grund av Heath Ledgers dödsfall valde man att skjuta upp det hela.

Cindy och Dean är ett gift par med en dotter i fyraårsåldern. Äktenskapet är på upphällningen och filmen följer deras sista(?) dygn som gifta. Samtidigt får vi se hur de en gång i tiden lärde känna varandra och bli förälskade. Blue Valentine är definitivt skådespelarnas film, Michelle Williams och Ryan Gosling är riktigt bra. Deras scener improviserades fram, regissören Derek Cianfrance valde att frångå manuset och istället låta skådespelarna välja sina repliker. Det finns fördelar och nackdelar. Visst blir det naturligt, å andra sidan får man scener där de står och upprepar samma repliker om och om igen. Där behövs någon som kan strama upp det hela.

Fotot är snyggt, men det jag gillar mest förutom skådespeleriet är korsklippningen mellan de olika tidsplanen. Jag fick kårar utmed ryggraden när det stora slutgrälet ställs mot scenen där det förälskade paret lovar att älska varandra i nöd och lust. Det är riktigt snyggt gjort.

Blue Valentine är ingen stor film, men två trevliga (om man kan säga att det är "trevligt" med ett drama där folk inser att de inte har något mer gemensamt) timmar. Några i publiken lämnade salongen innan filmen var slut. Så illa tyckte jag inte om den, jag är allt villig att ge den tre nöjda gnurglor. Sverigepremiär blir det på fredag.