Lilla stjärna

John Ajvide Lindqvists förra roman Människohamn hade en rysligt bra inledning, med betoning på ryslig. Jag drogs in i handlingen direkt och ville hela tiden läsa vidare. Sedan ballade historien i ärlighetens namn ur lite mot slutet när hela jämrans skärgården och alla invånare visade sig vara inblandade i historien. Det blev liksom lite för stort - samma problem som så många av Stephen Kings romaner lider av.

Den senaste romanen, Lilla stjärna, har lite av samma problem, fast på ett annat sätt. Inledningen utlovar något annat än vad romanen senare utvecklas till. En nyfödd flicka hittas nergrävd i skogen och ett medelålders par tar hand om henne och gömmer henne i en källare där hon får växa upp. Flickan, Theres, verkar närmast vara savant. Hon förstår inte mycket av sin omgivning, men hon sjunger perfekt redan från födseln. Jag blir mest nyfiken på bakgrunden till historien. Vem är hon? Varför gräver hennes föräldrar ner henne i skogen för att låta henne dö? Att ett spädbarn istället för att skrika sjunger ett perfekt A låter inte som en tillräckligt bra anledning att vilja döda henne.

Inget av det här får man svar på. Efter den första blodiga händelsen introduceras ännu en flicka, som också verkar ha en psykisk störning, nu närmast asperger. Flickorna får kontakt med varandra och börjar skriva musik tillsammans. De blir stöd åt varandra inför den oförstående och oförståeliga omvärlden. Fler flickor dras till duon och snart börjar man förstå vartåt det barkar hän.

Ajvide Lindqvist är en duktig författare, det kan man inte ta ifrån honom och även den här gången håller han intresset uppe romanen igenom. Det tog inte många dagar för mig att läsa ut den. Men samtidigt känner jag mig lite snuvad på konfekten. Inledningens historia verkade mer spännande än den som här presenteras. Med det sagt så känner jag ändå att jag kan rekommendera boken, särskilt åt folk som gillar tanken på äktsvensk splatter på Sollidenscenen.