Pärlor från kocken

Kniven mot strupen är riktigt roligt att se, och då inte främst för hur restaurangerna fixas till. Nej, det som gör serien till nåt jag inte vill missa är Alexander Nilson, och då särskilt hans sätt att uttrycka sig. Han vill så väldigt gärna vara spirituell, men stackarn har inte ordets gåva. När han ska beskriva nånting blir det väldigt mycket gester och grymtanden.

Kontrasten mellan hur han uttrycker sig när han pratar med personal och i intervjuer och hur han uttrycker sig i speakerbiten är slående. När han är speaker på ljudbandet är det så tydligt att han läser innantill vad någon annan har skrivit. Dessutom ar-ti-ku-le-ra-r han varenda ord så övertydligt att det nästan är parodiskt. I kvällens avsnitt höll han sig kvar på den verbala banan, det var inte mycket grymtanden i beskrivningarna. Men här är mina favoriter från ikväll:

Det här är den sämsta skiten jag någonsin har sett! (standardbeskrivningen på varenda restaurang han besöker)

Det här, jag vet inte vad som är grejen, faktiskt. Det är liksom - vad är det för nånting, det - I don't know!

Jonas visar honom minutiöst vad som är vad, och det kommer Jonas göra.

Casalinga är tjingelingeling - hej då!

Det är en fullständig ba' skitkatastrof.

Nu kommer dom snart se att... hur pass jävla dom kommer att sitta i skiten - asså, dom kommer sitta i smacket så det bara stänker om det.

När de här få timmarna kommer, då är det som att dom liksom har precis kommit från månen på nån semester... utan syrgasmask liksom.

Det här är det - temat, färgglad restaurang, färgglada människor, färgglad... restaurang.

Ni två kan ju... attend the... matsalen, så tar jag och Simon - öh - och Carlos - öh - ett litet kör i köket.

 Jättesnyggt, Carlos! Nu börjar f... eller hur? Lite där, lite där, nu börjar skapa, skapa!

Och kvällens avslutning, och min favorit:

Vad har vi lärt oss här? Jo, vi kan tygla gamla hundar!