Kungligt klädd

Sportlovsveckan på slottet går mot sitt slut och jag har för sista gången för det här lovet haft på mig den gustavianska dräkten. Roligaste kommentaren kom när jag sprang över borggården i dräkten och ett barn fascinerat ropar "är det Daniel?!" när han får syn på mig. Jorå, serru - prins Daniel brukar vara klädd i nationella dräkten på jobbet...

Om trenden fortsätter i morgon också kommer mer än 500 barn att ha letat efter de förrymda djuren i slottets salar under den här veckan. Jag blir självklart stolt som en tupp över alla positiva kommentarer, då det är jag som har skapat djurjakten (med texter av Christian och design av Timo).

Solnedgång i stan

På väg hem från slottet idag hade solen börjat gå ner i väst - eller nånstans bortom Stadshuset och Västerbron. Då kan man få såna här bilder.

Loa är den han är!

Äntligen får jag klarhet! För ett par månader sedan såg jag en annons i DN om att Oscarsteatern söker dansare till den nya uppsättningen av La cage aux folles. Och det var all information man fick. Inget om vem som sätter upp den eller vilka som gör rollerna.

Nu har det äntligen avslöjats. Peter Dalle regisserar och huvudrollerna som Georges och Albin/Zaza görs av Sven Nordin (norska Elling) och - Loa Falkman! Loa är en fantastiskt bra komediskådespelare, och jag har inga tvivel om att han inte kommer att kunna göra en mycket bra, rolig och rörande Zaza. Det enda är väl om han tänker ta i med brösttonerna för mycket, fast den oron tänker jag inte ta nu.

Enligt DN tänker Dalle flytta över handlingen till USA på 80-talet, och det hoppas jag är en felskrivning av dem.  80-talet kan jag acceptera, då synen på bögar var ganska annorlunda än vad den är idag, men att flytta över den till staterna känns väldigt onödigt. Frankrike funkar precis lika bra. Men eftersom ingen annan tidning skriver om det, så andas jag ut.

Som Jacqueline kommer vi att få se Suzanne Reuter och betjänten Jacob görs av Per Andersson. Det ser ut att kunna bli en bra uppsättning. Premiär blir det 13 september. Vem följer med?

Margin Call

Ojojoj, jag är glad att jag inte såg trailern till Margin Call innan jag såg filmen. Då hade jag nog fått för mig att det här är en thriller som kommer att bli riktigt läskig och folk som mördas eller nåt. Det är det inte!

Margin call handlar om finanskrisens första dagar. En investmentbank skär ner på personalen och en av dem, Stanley Tucci, lämnar över ett usb-minne till en kollega som fått vara kvar, Zachary Quinto, och ber honom att ta en titt på det med orden "var försiktig". På kvällen när resten av personalen har gått hem går han igenom siffrorna och kommer fram till att företaget levt långt över sina tillgångar och företaget riskerar att gå under inom bara ett par dagar. Han slår larm och hela chefsgruppen kommer in till kontoret mitt i natten och sedan pratar man om hur man ska lösa problemet. Och man pratar. och pratar. Och pratar. Och pratar. Och sedan är filmen slut.

Margin Call är skriven och regisserad av J.C. Chandor i sin långfilmsdebut, och det är snyggt fotat och regin är det inget större fel på. Men manuset - oscarsnominerat! - är bara så ointressant. Ingen har någon egentlig roll att spela, alla är bara staffagefigurer som ska visa på olika typer inom finanssektorn känns det som. Jag bryr mig inte det minsta lilla om någon av de inblandade. Det är möjligen Stanley Tucci som lyckas få lite kött på benen, men annars - nä. Men vem vet, för folk som tycker att riskkapitalbranschen är det intressantaste som finns kanske det här kan vara roligt att se, men mina två gnurglor började gästa väldigt snart.

Crazy, Stupid, Love

Ryan Gosling har definitivt haft ett bra filmår, inte mindre än tre framgångsrika filmer har han hunnit med. Två av dem blev han dessutom Golden Globe-nominerad för och hade det inte varit för Oscarsjuryns välkända skräck för renodlade komedier hade rollen i Crazy, Stupid, Love blivit nominerad för bästa manliga biroll också.

Dan Fogelman som låg bakom manuset till Trassel och Bilar har fått ihop ett riktigt snyggt och intrikat pussel här. Crazy, Stupid, Love är en ensemblefilm - mängder av personer får sina historier berättade utan att det känns rörigt eller spretigt. Bra skådespelare i alla rollerna gör såklart sitt till också, förutom Gosling ser vi Steve Carell, Julianne Moore, Kevin Bacon, Marisa Tomei och Emma Stone i de största rollerna, alla verkligen i högform.

I centrum står Steve Carell i rollen som Cal, vars fru, spelad av Moore, plötsligt avslöjar att hon varit otrogen med en kollega och vill skiljas. Cal hamnar "ute på marknaden" igen och får lära sig raggningknep sig av den lokale Casanovan Jacob, Gosling. Medan Cal får lära sig hur man lever livet från den goda sidan träffar Jacob istället Hannah, Emma Stone, och blir kär och behöver lära sig hur man uppför sig i ett förhållande. Historierna korsas huller om buller och allt flyter synnerligen elegant. Och så är det vansinnigt roligt också. Man brukar ju säga att en filmkomedi ska vara längre än en och en halv timme, men de två timmarna den här håller på känns väldigt korta - fyra förälskade och galna gnurglor!

Hovdam inspekterar flygplan

Från Come fly with me, David Walliams och Matt Lucas senaste teveserie.

Rufus släpper nytt

Rufus Wainwright har inte släppt något nytt material sedan 2009, så nu är det äntligen dags. I april kommer nya skivan, Out of the game, men redan nu kan man lyssna på första låten från skivan, även den heter Out of the game. Jag längtar redan!

A better life

Nänänä, ni trodde väl inte att jag var klar med oscarsfilmerna bara för att galan var avslutad? Icke, jag har ännu tre filmer kvar innan jag har sett alla de filmer som var nominerade i de stora priserna (däremot kommer ni aldrig att få läsa vad jag anser om Transformers, som nominerades för bästa specialeffekter, för den kommer jag nog inte att se - nånsin), två filmer som nominerades till bästa manliga huvud- respektive biroll samt en som nominerades till bästa manus.

Den första av de tre filmerna är A better life, regisserad av Chris Weitz, kanske mest känd för Om en pojke. A better life handlar också om en vuxen mans förhållande till en pojke. Här är det den illegale invandraren Carlos som jobbar som trädgårdsmästare i Los Angeles samtidigt som han försöker uppfostra sin son och hålla honom borta från gängen. Drömmen är att kunna tjäna ihop tillräckligt med pengar för att flytta till ett bättre område och sätta sonen i en bra skola. För att kunna göra det köper han en pickup av sin före detta partner som nu tänker flytta tillbaks till Mexiko. Det börjar se ljust ut för Carlos, men väldigt snart blir bilen stulen och han måste försöka hitta den igen.

Det är omöjligt att associera till Cykeltjuven, en man och hans son som är ute och letar efter ett fordon som är nödvändigt för arbetet. Inspirationen/hyllningen är mycket väl genomförd och det känns inte alls som stöld, bara en hyllning. Manuset balanserar på klichéernas brant, allt man kan tänka sig när det gäller invandrare i Los Angeles får vi se här, men författaren Eric Eason lyckas ändå hålla sig på rätt sida och Chris Weitz gör sitt till för att styra skutan rätt.

Det A better life lever på är framför allt skådespelarna, samspelet mellan Carlos, Demián Bichir, och sonen, José Julián, är strålande, och framför allt Bichir gör en fantastisk rolltolkning av en man som försöker upprätthålla lite stolthet i sitt liv, som han vet är fyllt av lögner och undanglidande. Ångesten, skräcken och längtan i hans ögon är hjärteskärande att se. Mot slutet fullkomligt sprutade tårarna ur ögonen på mig. Att Bichir blev nominerad till en Oscar är väldigt lätt att förstå. Något annat hade varit majestätsbrott.

A better life kommer ut direkt på dvd i Sverige, men den är väl värd att ses. Fyra rödgråtna gnurglor, utan tvekan!

Ser du stjärnan i det blå

När vi promenerade till Dramaten igår pekade Kristina mot himlen och visade på de tre planeterna som nu står i rad - månen, Venus och Jupiter. Riktigt fint, tyvärr blev det ingen bra bild.

Blåskäggs borg/Trouble in Tahiti

På Operan kör de just nu två enaktare som inte verkar ha någonting gemensamt - Béla Bartóks Blåskäggs borg och Leonard Bernsteins Trouble in Tahiti. Gotisk skräckromantik mot kitschig förortsironi. Ändå fungerar de tillsammans. Minsta gemensamma nämnare är att de båda handlar om äktenskap, i den första får vi följa ett äktenskap som precis har ingåtts och i den senare utspelar sig några år senare när allt gått i stå.

Foto: Markus Gårdner

Blåskäggs borg utspelas i en mörk jugendinredning. Judith har lämnat hela sin familj och sitt gamla liv för att följa den skräckinjagande Blåskägg till hans borg, kanske i hopp om att kunna göra om honom till en god människa. Terje Stensvold gör Blåskägg mörk och hotfull, sångmässigt briljant men tyvärr kanske han inte har fått så mycket att göra - mest står han rakt upp och ner och sjunger. Då har Paulina Pfeiffer som Judith en mer fullödig rolltolkning. Hon använder all sin kvinnlighet och charm för att förmå Blåskägg att öppna de sju låsta dörrarna i borgen. Dessutom har hon en vacker och dramatisk röst. Något jag dessutom blev väldigt förtjust i är att regissören Mathias Clason har ändrat slutet. Judith är en kämpe rakt igenom. När hon märker vad som väntas av henne, vad hon har släppt lös, så accepterar hon inte sitt öde utan med svärd i hand ändrar hon historiens förlopp. Riktigt häftigt!

Foto: Markus Gårdner

Efter paus förflyttar vi oss till idyllen i den amerikanska förortens femtiotal. Man kan fortfarande känna igen scenen, men nu är det mörkgotiska ersatt av färggrann technicolor. Sam och Dinah har varit gifta för länge och har glömt hur man pratar med varann. Sam tillbringar all sin tid på jobbet och Dinah sitter hemma med köksmaskinerna. Hela handlingen kommenteras av en sångtrio som sjunger om hur vackert och trevligt det är i förorten. Om det i mörkret i Blåskäggs borg ändå fanns lite hopp så är det i det färgglada hemmet totalt nattsvart, något hopp om äktenskapets räddning finns nog inte, paret talar förbi varandra. När de möts på stan skyller båda två på att de har ett lunchmöte och sitter sedan vid varsitt bord och äter sin smörgås.

De bägge rollerna sjungs av Ola Eliasson och Susann Végh, båda två väldigt bra. Végh har ett bett i repliken som den desperata hemmafrun och Eliassons överlägsenhet skorrar underbart falskt, särskilt när han på gymmet sjunger om att han är en vinnare.


Blåskäggs borg är en gammal bekant, medan Trouble in Tahiti är en ny bekantskap, och jag är glad att jag fått se dem båda tillsammans. Om de bägge operorna handlar om äktenskap som är dömda är parförhållandet mellan Blåskägg och Tahiti till synes dysfunktionellt men förvånansvärt nog ett lyckat äktenskap.

Oscarsgalan - sådär en dag efter

Jo, men då har jag vaknat till liv efter nattens sändning (egentligen vaknade jag till för många timmar sen, men jag har inte haft tid att skriva förrän nu). Det var en intressant upplevelse att sitta i radio och prata om oscarsgalan. Jag hade gärna pratat mer om filmerna och priserna och så, men de hade ju ett vanligt program att göra också. Däremot stör det mig än att jag inte komma på vad Douglas Fairbanks hette. Det är ju han som är inspirationen till Jean Dujardins roll i The Artist, och det var honom jag inte kunde komma på vad han hette sådär fram emot tjugo i sex på morgonen. Dessutom stod jag och ljög om antalet gånger Meryl Streep blivit oscarsnominerad - det är inte nitton gånger, "bara" sjutton. Vill ni höra programmet igen, eller hörde ni det inte alls finns det tillgängligt under den närmsta månaden på Sveriges radios sändningsarkiv.

Hur var då själva galan, om er expert får uttala sig? Jo, det var en bra gala i år. Långt från förra årets hemska. Billy Crystal var rolig värd. Vill man vara snäll kan man säga att man visste vad man skulle få. Vill man vara elak kan man säga exakt samma sak. Jag skrattade gott åt flera av sketcherna och skämten. Det jag tyckte var roligast var sketchen om testpubliken för Trollkarlen från Oz. Christopher Guest och resten av gänget från A mighty wind och Best in show var vansinnigt roliga.


Jag var lite besviken på att Erland Josephson inte uppmärksammades under In memoriam. Jag är inte helt förvånad, han dog samma dag som galan gick och de hade möjligen inte tid att lägga till honom i filmen. Och han var ju inte den störste av Bergmanskådespelarna. Eftersom det här var vad Filip och Fredrik skulle kunna kalla "ett bra år" för In memoriam, med många döda kändisar kanske han inte fick plats.


Flest priser till The Artist och Hugo Cabret, fem var. Hugo Cabret vann bara tekniska priser - bästa visuella effekter, foto, scenografi, ljudmix och -effekter (jag har aldrig förstått skillnaden på de där två) - och det kan man väl gå med på. Personligen tycker jag att effekterna i Harry Potter var häftigare och mer välförtjänta av priset, men det är ju bara jag. Och att Tree of life inte vann för bästa foto är ett bevis på att världens undergång trots allt ÄR nära. Den stora segraren blev då The Artist - bästa film, regi, manliga skådespelare, kostym och musik. Väl värd alla sina priser.

I andra änden av spektrat hittar vi filmerna som inte vann nånting, Moneyball och War Horse. Sex nomineringar var och inte en enda liten statyett. Måste kännas bittert. The descendants klarade sig då lite bättre med fem nomineringar och en vinst för bästa manus.

Och så har vi filmerna som vann vad de skulle - bästa manus till Midnatt i Paris, bästa manliga biroll till Christopher Plummer i Beginners (jag hävdar fortfarande att Jonah Hill gjorde ett bättre jobb i Moneyball dock), bästa kvinnliga biroll till Octavia Spencer för Niceville (nä, alldeles för klichéartat för min smak) och så bästa kvinnliga huvudroll - Meryl Streep. Äntligen fick hon sin tredje oscar! Jag var, som jag skrev i min recension, inte odelat förtjust i hennes prestation i Järnladyn. En suverän imitation av Thatcher, men utan en ordentlig roll att spela. Däremot var hon otvivelaktigt bäst av de nominerade. Jag var lite orolig att Viola Davis skulle knipa statyetten för Niceville, men där kunde jag (och Meryl!) andas ut. Dessutom fick Järnladyn ytterligare en oscar för bästa smink.

Halvsvenska The girl with the dragon tattoo fick nöja sig med en oscar för bästa klipp och den andra halvsvenska, Tinker, tailor, soldier, spy, fick gå hem tomhänt.

Det här var kul, vi gör väl om'et nästa år?

Bästa film - en sammanfattning

Sådär, precis i tid till oscarsgalan har jag hunnit se de tio nominerade filmerna. Tycker ni att mina recensioner inte har hjälpt er tillräckligt att hitta en favorit bland årets filmer nominerade till bästa film så har ni ju alltid den här sammanfattningen att ta till. Jag gillar sammanfattningen av Niceville bäst: "I'll feel better about being a white person and you'll lose your job".

Hugo Cabret

Martin Scorsese är utan tvekan en av USA:s bästa regissörer. Vad annat kan man säga om mannen som regisserat Taxi Driver, Tjuren från Bronx, Maffiabröder, Cape Fear och så mycket annat? Något alla dessa filmer har gemensamt är också att de inte vann någon oscar för bästa film. Oscarsjuryn verkar ha lite dåligt samvete för det, för nu nomineras han bara han går på toaletten verkar det som. Nu är det inte så illa ställt med Hugo Cabret, men det vore absolut ironiskt om Scorsese gick och vann för den här filmen istället för Taxi Driver.

I Paris på trettiotalet bor den föräldralöse Hugo Cabret. Hans familj har varit urmakare och han bor inne i väggarna på centralstationen i Paris, där han tar hand om alla klockor. När han inte gör det stjäl han kugghjul från den mystiske leksaksmakaren som har sin butik inne på centralen. Kugghjulen använder han för att laga en mekanisk docka som hans pappa hittat och försökt laga innan han dog. Hugo räknar med att pappan har lämnat en hälsning via dockan.

Hugo Cabret är en film som är lite splittrad. Det är två filmer i en, i början får vi följa Hugos äventyr på centralen när han försöker hålla sig undan från den elake stationsföreståndaren. Sedan ändrar filmen karaktär när vi får veta sanningen om den mekaniska dockan. Det är nämligen filmpionjären Georges Méliès som har byggt den, och filmen övergår till en hyllning till filmkonsten.

Scorsese har sagt att han har velat göra en film som hans barnbarn kan se, men nånting säger mig att det är den där filmhistoriska biten som har lockat honom mest. Han är själv filmhistoriker, och har gjort en dokumentär om amerikansk filmhistoria, så han vet vad det handlar om så att säga.

I Hugo Cabret målar Scorsese med breda penseldrag, här är det inga finstämda personskildringar - det är lite Åsa-Nisse-nivå på en del rolltolkningar. Ben Kingsley gör Georges Méliès nedtonat, men Sasha Baron Cohen som stationsföreståndaren tar i så där som bara han kan. Inget illa med det, men inte helt intressant. Asa Butterfield i titelrollen är också ganska färglös och ointressant, tyvärr. Färgerna är mättade på ett nästan sjukligt sätt och allt är lite överdrivet. Och så är filmen gjord i 3D. Det känns lite som att Scorsese inte har litat på att materialet i sig ska hålla barnen fängslade.

Manuset är baserat på en bok, The invention of Hugo Cabret, av Brian Selznick och jag blir lite nyfiken på den. Boken är på över 500 sidor och hälften av den är teckningar. Text och bild i en salig blandning, inte en bilderbok, inte ett seriealbum, utan nånting däremellan. Spännande!

Men åjovars, lite trevligt hade jag när jag såg filmen, och för min del blev den mest intressant under den filmhistoriska biten, så tre gnurglor kan den få. Men jag hoppas att Scorsese slipper förödmjukelsen att få tröstoscar för den här filmen när han inte fick något för den där andra filmen om ett föräldralöst gatubarn - Taxi Driver.

Uppdatering: Jag såg filmen på bio i 3D, och fick revidera några av mina åsikter lite grann. Läs mer om det här. Tyvärr kände jag lite att en trea kanske var lite för snällt, men nu är betyget satt så det får vara så.

Moneyball

Om det finns något som amrisarna gillar mer än filmer om baseball så är det filmer som är baserad på en sann historia. Om man då dessutom kan kombinera dessa två finns det inte en torr byxa där över. Få baseballfilmer når dock våra stränder, och än färre av dem har jag sett. Moneyball är ett undantag, och främsta anledningen till att jag har sett den är såklart för att den är nominerad till bästa film.

Brad Pitt (nominerad även han) spelar Billy Beane, general manager för Oakland Athletics, laget som ligger allra sist i amerikanska ligan. De få bra spelare de har köps upp av bättre och rikare lag. Tillsammans med ekonomistudenten och statistikern Peter Brand (en lysande Jonah Hill) börjar de leta efter de mest underskattade spelarna i ligan och köper dem för en spottstyver. Folk skakar på huvudet åt dumheterna, men gissa hur det går!

Aaron Sorkin (Social Network) har skrivit manus och Bennett Miller (Capote) har regisserat. Det som gör den här filmen intressantare än de flesta andra baseballfilmer är att den nästan inte utspelas på baseballplanen. Här pratas det om spelare och inköp (Sorkin har ju skrivit det pratrika Vita huset, och det märks) och bara emellanåt blir det spel. Det räcker inte riktigt för min del dock, jag orkar inte riktigt engagera mig i priser och övergångssummor och laguppställningar. Jag får nöja mig med att filmen är välgjord på alla sätt och samspelet mellan Pitt och Hill är strålande. Nu har Pitt visserligen blivit nominerad för fel film, lika bra som han är i Tree of life är han inte här, men ingen kan ta ifrån honom den bra insats han gör som frustrerad manager, som kämpar för att inte förlora mer än för att vinna. Den som gör filmen riktigt sevärd är Hill, och han är självskriven för oscarsstatyetten för bästa manliga biroll. Nu kommer han inte att få den, jag har svårt att tänka mig att Christopher Plummer inte får den. Plummer gör visserligen en bra insats i Beginners, men lika bra som Hill är han inte, däremot kommer han att få den för lång och trogen tjänst.

Allt som allt är Moneyball värd tre gnurglor för sina ansträngningar.

Albert Nobbs

Albert Nobbs är en man med en hemlighet. Han jobbar som servitör på ett litet i hotell i Dublin vid förra sekelskiftet och sliter för att spara ihop tillräckligt mycket pengar för att köpa sig en egen tobakshandel. Pengarna håller han gömda i under en lös bräda i sitt rum. Men det är inte pengarna som är den stora hemligheten. Nej, fram till att Albert var fjorton år gammal var hon flicka. Sedan dess har hon haft manskläder på sig och utgett sig för att vara man.

Det är lätt att förstå varför Glenn Close har velat göra den här filmen. Rollen som Nobbs är som gjuten för en som vill spela till sig en oscar. Close är också den som sett till att Albert Nobbs har blivit av. Redan 1982 gjorde hon rollen på scen och har kämpat sedan dess för att en ska bli film. Ett tidigare försök med regi av István Szabó misslyckades. Hon har skrivit manus (tillsammans med John Banville), producerat och dessutom skrivit slutlåten.

Tyvärr är inte slutresultatet särskilt imponerande. Det är en habil produktion, visserligen med bra skådespelare rakt igenom. Förutom Close själv är även Janet McTeer nominerad för bästa kvinnliga biroll. Bra insatser även av bland andra Pauline Collins, Brendan Collins, Maria Doyle Kennedy och Mia Wasikowska. Jag blir däremot inte riktigt klok på Nobbs själv. Close spelar honom så nedtonat att han nästan försvinner in i väggen, och visst, Nobbs själv försöker göra sig oansenlig. Däremot vill man som biobesökare se något mer. Nobbs längtande blickar när han ser att andra lever det fulla liv han själv vill ha är dock hjärtskärande och riktigt bra.

Manuset är ganska ljumt, det bränner aldrig riktigt till. Allt flyter på och är i ärlighetens namn ganska klichéfyllt. När en man sitter och räknar sina gömda pengar och talar för sig själv (och det är lite för många inre monologer här, i ärlighetens namn) om vad han ska använda pengarna till så snart han har sparat bara lite till - då vet man att det kommer att gå åt helvete inom snar framtid.

Välgjort, men inte riktigt engagerande. Glenn Close kommer nog att behöva försöka igen om hon vill vinna en oscar. Inte heller McTeer kommer att få gå hem med en guldgubbe om jag får säga vad jag tror. De får nöja sig med lika många gnurglor som nomineringar - tre stycken.