Under somrarna bodde vi alltid på Gotland när jag var liten. Från början hyrde vi hus här och där, både innanför ringmuren och så långt bort som När - inget vatten, el, avlopp eller nånting i det huset - bara en jävla massa flugor, men -75, om jag inte missminner mig, köpte vi ett hus i Tofta. Från första sommarlovsdag höll vi till där - vid ett par tillfällen åkte vi till och med ner innan skolavslutningen hade varit. Det var fantastiskt att ha möjligheten att tillbringa somrarna där. Det där med att barndomens somrar bara innehöll sol stämmer inte med Tofta. Det regnade ofta, men det betydde att vi kunde åka in till Visby stadsbibliotek och låna böcker som vi, det vill säga mamma, hade högläsning ur.
Huset såldes på åttiotalet och sedan dess har jag inte varit där, men huset finns nu tydligen för uthyrning av de nya ägarna. På den tiden var huset brunt med svart tak, men nog känner jag igen interiörerna, även om de har slagit ut ett par väggar och flyttat ett par till.
Minnesgoda bloggläsare kanske minns att jag hade lite beslutsångest häromsistens - jag blev tillfrågad om jag ville ta hand om slottsvisningsdelen av Rosendalsvandringen. Problemet var att de ligger under min semester. Känner man mig väl så kanske det inte låter som ett stort problem, jag brukar inte vara svårövertalad att visa Rosendal, men det är ju skönt att få vila under hela semestern. Det tog några dagars grubblande, men såklart bestämde jag mig för att göra det. Så nu på lördag och söndag kan man vandra runt och få lära sig mer om Rosendalsparken och slottet med parkchefen och mig. Lördagen är slutsåld, men än finns det några biljetter kvar till söndagen. Kom och var med, vetja!
Takida har polisanmält en recensent för att recensionen ifråga skulle vara "hotfull och kränkande... också nedsättande för personer med Downs syndrom". Recensionen (en riktig rolig sågning, där gruppens tråkighet jämförs med Billybokhyllor) avslutas med
”Ibland varierar han sig genom att slänga in en dos skitnödighet eller Downs syndrom i rösten och det är då man på riktigt börjar fundera över hur många år man behöver sitta inne för överlagt mord i Sverige.”
Okej, jag kan förstå om ett skitnödigt band känner sig hotade av de sista orden, men vari ligger kränkningen? Är det jämförelsen med Downs syndrom? Och frågan blir i så fall, vem är det som är kränkt - personer med Downs syndrom som påstås låta som Takida, eller sångaren som i så fall hävdar att det är förnedrande att låta som en person med Downs?
Intressant är också att Aftonbladet, som har skrivit snyftartikeln jag länkar till, på samma sida sågar Takida som ett "kompetent - och värdelöst band"!
Hela recensionen, med rubriken Tam, känslolös och tråkig melodirock från radioterroristerna Takida (värre än Aftonbladets rubrik?) finns att läsa här (Hela recensionen? Nej, de sista orden har utelämnats där av nån anledning...).
Nej, det blev ingen schlager för mig ikväll. Det var flera år sedan som jag tröttnade på den - samma artister och samma upplägg år efter år. Ta bort den eller förnya den, är min ödmjuka åsikt. Det lär väl inte ske, eftersom det är den dagen som drar mest publik (kan också ha något att göra med att det är den kvällen då de flesta artister man har hört talas om uppträder).
Med tanke på att vädret var som det var åkte jag till Långholmen och min sedvanliga badklippa istället. Låg där nästan tills solen gick ner och bara njöt av värmen och badet och tittade på båtarna som åkte förbi, ett par med regnbågsflaggan och så den här som såg ut som en jättelik badanka. Hamnade i trevligt samtal med ett par från Örebro som var bodde på Långholmens camping med sin husbil. Sedan hem och köpte med mig lite thaimat på vägen. En trevlig kväll, helt enkelt.
David Wolter är en amerikansk tecknare som har studerat animation på CalTech. Det här är hans andra film, och efter att den här visades fick han genast jobb på Dreamworks. Det är en riktigt fin liten film han har satt ihop! Hans (illa uppdaterade!) blogg hittar ni här.
F'resten, Eyrie betyder örnnäste!
Davids första film heter Russ's funk och ser ut så här.
På uppdrag av mamma lade jag bud på en liten skål ur Gustavsbergs julserie. Jag vann den och idag åkte vi ut för att hämta den. Trevlig liten skål. Den kommer att göra sig på julfesten. Ja, och hemma hos mamma på julafton såklart...
När vi ändå var där så passade vi på att kolla runt lite på loppisavdelningen. Alla kläder och hattar kostade idag 30 kronor. Vi hittade två hattar. Vi köpte bara en av dem. Ni får själva gissa vilken vi lät ligga kvar i fyndlådan...
Vi fyra som ingår i regigruppen hade vårt första möte för att diskutera produktionen idag. Vi möttes utanför kyrkan och satte oss och pratade om hur vi uppfattade den här uppsättningen, rolltolkningar, kläder och så vidare. Sedan gick vi in och diskuterade konkreta scenlösningar.
Det var väldigt roligt att vi var på samma våglängd allihop, många bra idéer som sprutade ur oss. Några förkastades och andra antogs (som sig bör). Det märktes att alla hade tillbringat sommaren med att lyssna på musiken och läsa librettot och fundera. Idéerna kom i så stor mängd att vi bara hann igenom första akten på två timmar. Ett nytt möte tar vi nästa vecka. Då ska vi dessutom ta och samla så många av rollinnehavarna inklusive lärjungarna som möjligt för att få träffa dem och diskutera med dem.
Även 1935 var tre animerade filmer nominerade. Två av dem har jag hittat på nätet. Den tredje, Holiday Land, finns inte att uppbringa.
Holiday Land producerades av Charles Mintz och gavs ut av Columbia. Den handlar om Scrappy som inte vill gå till skolan. Han önskar att varje dag vore en helgdag. Han somnar om och drömmer att Fader Tid tar med sig honom till Helglandet, där alla högtider bor (tänk Nightmare before Christmas). Han upplever mängder med äventyr innan han vaknar och motvilligt beger sig till skolan.
Holiday Land var Columbia Pictures första färganimation. Jag skrev ju att Disney hade ensamrätt på Technicolor-film fram till och med 1935. Här släpps ändå en färgfilm, hur går detta ihop? Jo, den variant som Disney hade ensamrätt på var den senaste och bästa, trefärgstekniken. Andra bolag kunde släppa sina filmer med det sämre färgalternativet, tvåfärgsteknik, men de flesta valde ändå att vänta.
Scrappy är en bortglömd filmfigur idag. Ändå gjorde Columbia inte mindre än 82 filmer om och med honom mellan 1931 och 1941. Den främsta anledningen till att han har fallit ur folks medvetande beror på att Columbia inte har gjort filmerna tillgängliga för en senare publik. Många filmer från den här tiden har blivit allmän egendom. Columbia har istället förnyat copyrighten på Scrappyfilmerna och vägrar släppa dem igen. Det är ju onekligen lite synd.
Jolly Little Elves av Walter Lantz är en version av sagan om den fattige skomakaren som får hjälp av nissar att göra skor. Även den här filmen är i tvåfärgssystemet, lägg märke till de blaskiga färgerna. Det beror alltså inte på att filmen är blekt, utan för att den är gjord med ett sämre filmsystem. Man kan inte se några gröna färger, till exempel!
De blaskiga färgerna och ganska grova animeringen till trots så är det här en trevlig film. Jag är väldigt förtjust i den här sortens filmer, där saker och ting tillverkas på fantasifulla sätt, tänk Tomtens verkstad. Ni får stå ut med de ryska rösterna. Jag tror ändå att filmen är ganska lättförståelig.
Efter tvåfärgssystemet kan det ju vara trevligt att bese trefärgssystemet. Haren och sköldpaddan från Disney är årets segrare, och vilka härliga färger det är! Jag tror väl inte att jag behöver beskriva handlingen närmare, det är den klassiska fabeln om haren och sköldpaddan som ska tävla mot varandra.
Jodå, Haren och sköldpaddan är en värdig segrare av de två filmerna jag har sett. Men det kom faktiskt en film det året som har haft lite större påverkan på både sin samtid och framtid. Det var det året som Den kloka lilla hönan kom, filmen som lanserade Kalle Anka. Inte ens nominerad, hur är det möjligt?! Här kommer den i alla fall, som en liten bonus.
Retrokitsch och starka kvinnor - jojo, nog vet man vad man får när man går och ser en François Ozon-film! Potiche - En fransk troféfru är inget undantag. Ola och jag hamnade på Victoria mer eller mindre av en slump häromdagen, och det var en lyckträff.
Catherine Deneuve spelar lyxhustru och arvtagerska till en paraplyfabrik som nu drivs av maken. Deneuve har inget att göra om dagarna mer än att jogga lite lätt och skriva små poetiska betraktelser. Men så blir maken kidnappad av strejkande arbetare och den enda som kan ta över är Deneuve, till omgivningens nedlåtande skratt. Det är trots allt sjuttiotal och (överklass-)kvinnans roll är att ta hand om hem och barn. Sin första konfrontation har hon med borgmästaren, spelad av Gérard Depardieu, som hon dessutom haft en liten historia med för tjugofem år sedan. Upplagt för roliga konflikter, alltså.
Filmens första scen sätter onekligen stämningen. Deneuve är ute och joggar (men inte för hårt, en kvinna blir inte svettig!) och stannar för att beundra naturen med alla de små söta djuren. Ett riktigt Disney-moment - ett rådjur här, en fågel där... och två pippande kaniner. Det kommer att bli gulligt, men inte helt rumsrent.
Till att börja med får jag säga att det är roligt att se Deneuve och Depardieu stångas mot varann - två fenomenala skådespelare som gör att övriga i filmen kan gå och lägga sig när de sätter igång. Det finns ingen som kan matcha dem. Därmed inte sagt att resten av ensemblen är dåliga, tvärtom - det är rakt igenom välspelat. Det är bara det att de två huvudrollsinnehavarna ligger på en sån nivå långt över övriga.
Manuset är en skrivet av Ozon, men baserat på en pjäs från 1980, skriven av Pierre Barillet och Jean-Pierre Grédy, ni vet - de som skrev pjäsen som Kaktusblomman bygger på (nej, jag visste inte det heller). Väl genomfört, det känns inte alls som en filmad pjäs, och om man minns stämningen i Kaktusblomman så är den faktiskt lite liknande här - rolig, men samtidigt lite melankolisk.
Potiche - en fransk troféfru är en rolig bagatell. Det var en trivsam halvannan timme, och jag satt större delen av filmen med ett leende på läpparna. Perfekt film för en ledig söndagseftermiddag. Jag har gått och funderat på vad jag ska sätta för betyg på den. Den är rolig, men inte något mästerverk. Jag har velat mellan en trea och en fyra, men slutbetyget får nog ändå bli tre ganska starka frankofila gnurglor. Väl värd att se, men inte omistlig.
Så har då Petter, Camilla (och Freja!) flyttat till större, och som den otroligt vänlige själ jag är så hjälpte jag självklart till. Nåja, kanske inte helt själv - vi var ett gäng som bar och släpade i några timmar, från Kungsholmen ut i gröngräset i Traneberg. Av det lilla jag hann se av området så verkar det vara ett trevligt ställe de har flyttat till. Lite för långt utanför stan för min del (som jag sa när någon häromdagen trodde att jag höll på att flytta: hellre säljer jag min själ än lämnar den här lägenheten!), men det blir nog bra för Freja att växa upp där. Dessutom tar det mig bara åtta minuter från dörr till dörr om jag tar Ben.
Efter kånkandet med möbler bjöds det på sedvanlig flyttgröt (läs: thaimat) och medan vi andra åt roade sig Petter och Freja på gräsmattan. Det är alltid bra att veta vad man har de små liven!
Vi går från oscarsgalan 1932 direkt till 1934. Nej då, jag har inte hoppat över 1933 års gala. Den fanns inte. Inför galan 1934 hade man ändrat urvalsprincipen. Tidigare galors nomineringar hade valts bland filmer som haft premiär från 1 augusti till 31 juli. Nu ändrade man så att det blev per kalenderår. 1934 års gala hade alltså nomineringar som gick från 1 augusti 1932 till 31 december 1933, ett och ett halvt år, alltså.
Tre filmer var nominerade även denna gång, och även den här gången var det två Disneyfilmer och en från ett annat bolag.
Uppåt väggarna av Walt Disney. Musse Pigg är grävmaskinsförare och Svarte Petter förman på ett husbygge. Dessutom är de konkurrenter om Mimmi, som säljer matlådor. Klassisk Musse, från tiden innan han blev utslätad och välartad. Här slåss det med riktigt fula medel, både från Svarte Petters och Musses sida. En värdig nominering!
Lägg dessutom märke till att filmen är i svartvitt, trots att Blommor och träd från året innan var i färg. Tanken var helt enkelt den att alla Silly Symphonies skulle vara i färg, medan Musse Pigg kunde fortsätta vara i svartvitt. Den första Musse Pigg-filmen i färg var Den stora konserten från 1935, som förvånansvärt nog inte ens nominerades till en Oscar, men som i efterhand har valts till en av de bästa tecknade filmerna genom historien. Vilken film som vann det året blir en senare historia.
The Merry Old Soul av Walter Lantz. Om Svarte Petter var Musses konkurrent i förra filmen så är kaninen Oswald konkurrenten i verkligheten. Oswald skapades av Walt Disney, men han blev frånlurad rättigheterna till figuren. Istället skapade han Musse, som blev en än större succé.
Här är det Walter Lantz' (idag mest känd som Hacke Hackspetts skapare) som har regisserat. Oswald på besök hos tandläkaren får höra att gamle kung Cole är deprimerad och Oswald tar hjälp av sin tids stora filmstjärnor för att pigga upp honom. Det är väl genomfört, och karikatyrerna på de (på sin tid!) kända personerna är väl genomförda. Bara Greta Garbo vill vara ensam och stannar hemma. Animationen är också snygg - särskilt förtjust blev jag i biten med Al Jolson med svartmålat ansikte. Det är riktigt snyggt gjort!
Gamle kung Cole är huvudperson i ett engelskt barnkammarrim, fast där beskrivs han som en synnerligen gladlynt person, så nog förstår man varför det blir sån uppståndelse när han plötsligt är deprimerad.
Segraren blev en riktig klassiker - Tre små grisar, återigen av Walt Disney. Myten säger att även sången Who's afraid of the big bad wolf vann en Oscar för bästa sång, men det stämmer inte! Den kategorin existerade inte ens det här året, utan införs inte förrän året därpå. Sant är däremot att sången blev en stor hit över hela världen. Njut av en riktig klassiker!
Häromsistens lovade jag Ola att jag skulle visa honom Ulriksdal någon dag när jag har ledigt, och vad kan väl passa bättre än en semesterdag när vi båda är lediga? Vi sammanstrålade utanför slottet, Johan hade smitit från jobbet för att få vara med också, och jag visade det mesta som finns att se. Två timmar tog vi på oss att gå runt i salarna. Efter det satte vi oss på slottscaféet och åt minch (middag/lunch) och när slottet stängt för dagen kom även Maggan och Hagbergskan och anslöt. Vi firade att Hagbergskan nu är lägenhetsinnehavare och semesterfirare i ett. Kolakakan var så god att vi kände att den måste förevigas, och det är precis vad Ola pysslar med på bilden här ovan. I över sex timmar var vi där ute. Ganska väl spenderad semesterdag, om jag får säga det själv!
Första året som oscar för bästa animerade kortfilm delades ut, 1932, var det tre filmer som var nominerade - varav två var skapade av Walt Disneey.
Den som inte var Disneyproducerad av Leon Schlesingers It's Got Me Again, om hur mössen dansar på bordet när katten är borta.
Musse Pigg har kalas utspelas i juletid. Musse och Mimmi sitter och sjunger julvisor när en korg med hittebarn - dvs kattungar - lämnas utanför dörren.
Blommor och träd är årets segrare. Det är inte bara Disneys första oscar, det är också den första animerade filmen i färg! Disney lyckades få ensamrätt på technicolor fram till och med 1935. Övriga studior fick visserligen göra film med processen, men de fick vänta till 1936 innan de fick släppa filmerna. En självklart vinnare, om jag får säga vad jag tycker. Den håller än. De båda andra är mer kuriosa.
Jag vet inte riktigt vad det här säger om mig, men häromdagen fick jag på QX ett meddelande från en person jag aldrig tjattat med: Jag vill suga fet gubbkuk.! Han som skickade meddelandet till mig var dessutom 39 år. Räknas jag som gubbe av 39-åringarna nu?!
På Fredrik Backmans blogg (synnerligen läsvärd - jag skrattar gott varje gång jag läser den) berättar Fredrik hur han har svårigheter att beställa kaffe med mjölk och servitrisen frågar om han vill ha svart kaffe med mjölk.
Det påminner mig om när jag var på ett hippt kaffehak för ett tag sedan och skulle bestämma mig för vad jag ville ha. Nu minns jag inte vad kaffedrinken ifråga egentligen hette – låt oss kalla den pippolino. På skylten stod det ”pippolino med vispad grädde”. Eftersom jag aldrig hört talas om just den drinken förr frågade jag självklart servitrisen och fick till svar att den serverades med grädde. ”Ja, det ser jag, men vad är själva pippolinon” undrade jag. ”Ja, alltså det är pippolino med grädde”. ”Jag ser att det är med grädde, men vad är pippolinon” envisades jag. ”Det är med grädde” sa då hon igen. Och så där höll vi på. Till slut tog jag en latte. Vad en pippolino är har jag ännu inte fått veta.
