Skuggans spel

Ni måste hålla med om att det känns lite pirrigt att läsa en bok som en kompis har skrivit. Tänk om den suger - vad ska man säga då, nästa gång man ses? Den situationen befann jag mig i då jag köpt Lars andra deckare Skuggans spel. Jag har inte läst den första boken, så det här skulle alltså bli första gången jag läste något han läst. Efter att ha slagit igen boken kan jag andas ut - det här är inte dumt alls. Jag har vissa reservationer, men på det stora hela var jag nöjd.


Skuggans spel är uppföljaren till Spåren på bryggan och har samma huvudperson, kriminaljournalisten Fredrik Gransjö. Här handlar det om bankrån mitt under Mariefreds jazzfestival, men det börjar med en skottlossning mot ett par som är ute och paddlar kanot innan vi går ett par dagar bakåt i tiden. En riktigt snygg inledning, som gör att jag vill läsa vidare och se vad som egentligen ledde fram till de avlossade skotten. Vi blir serverade ett antal olika handlingstrådar som inte ser ut att ha så mycket med varandra att göra, men så sakteliga glider samman. Det är snyggt gjort, annars kan jag vara lite allergisk mot deckare där kommissarien får i uppdrag att utreda två slumpade fall som självklart hänger ihop.

Lars har ett lätt och filmiskt berättarspråk, det blir inte tungt och jag läser villigt vidare för att se vad som ska ske härnäst.

Men! Som så många andra deckare jag har läst där författaren försöker hålla ihop alla intrigtrådar så är personerna ganska platta och personskildringarna lite väl redovisande, folk som sitter på kammaren och tänker igenom alla detaljer i sitt liv i kronologisk följd. Och så har Lars fallit för en av de tröttaste homoklichéerna - de lesbiska kvinnorna som egentligen inte alls är lesbiska. De är det bara i brist på riktiga karlar, men så fort sådana dyker upp så glömmer de sina lesbiska känslor, förutom möjligen lite dåligt samvete.

Trots dessa små invändningar så var det en trevlig läsupplevelse och jag kanske ska ta och kolla in den första boken också.