Lust och last

Julius Kronberg, Jaktnymf och fauner

Inte kan man väl avstå från att gå och kolla på Nationalmuseums erotikutställning Lust och last, särskilt inte efter debatten som blossade upp när utställningen invigts. Igår, med bara ett par dagar till godo, kom jag äntligen iväg. Det var en utställning jag hade kunnat vara utan. Tänk att så mycket sex och snusk kan lämna mig så likgiltig.

Det kändes som att man inte riktigt hade kommit fram till vad man ville säga med den här utställningen, mer än att man förstått att man skulle få en publikdragare - sex säljer, som vi alla vet. Det var nakenstudier och mytologiska motiv en salig blandning, och så några moderna verk för att utställningen ska få ett existensberättigande och aktualitet. Men tyvärr, jag var ganska likgiltig. En del val ställde jag mig dessutom väldigt frågande till. Under parollen att på 1800-talet blev folk voyeurer för att de kunde betrakta folk ute på gatan och illustrerat med en målning föreställande skådespelaren Frippe Fredriksson fullt påklädd i ytterrock och hatt utomhus var totalt obegripligt i lustsammanhang, åtminstone för min del. Är inte det en förutsättning för all bildkonst, att man faktiskt är en betraktare eller voyeur när man studerar konstverket ifråga?

Dessutom är det intressant att det homoerotiska nästan helt lyser med sin frånvaro, och kommenteras inte - åtminstone inte vad jag kunde se. Det mest homoerotiska konstverket på hela våningsplanet, Eugène Janssons självporträtt, fick inte ens vara med i erotikutställningen. Den hittade man istället i utställningen om de fyra årstiderna, där den fick representera sommaren. 

Ett par texter ställer jag mig också frågande inför. Man har lånat in Nordiska museets kyskhetsbälte och hävdar att sådana användes för att försäkra sig om hustruns dygd. Det finns inga historiska belägg på att kyskhetsbälten någonsin har använts, och man är inte säker på att det där bältet är äkta. Det nämns över huvud taget inte alls i den här utställningen. På texten till Lucas Cranachs målning med Venus med Amor som honungstjuv berättas om hur Amor stjäl honungskakor, men bestraffas av bina och så får vi veta översättningen av påskriften på tavlan. Någon sådan påskrift kan inte ses, inte heller några straffande bin. Det är nämligen inte den tavlan som hänger där. Det är Cranachs andra tavla föreställande Venus och Amor (inte som honungstjuv). Fel som onekligen drar ner intrycket av utställningen.

Talande nog är tavlan som gör störst intryck på mig inte särskilt erotisk. Det är Vilhelm Rosenstands Utanför Café A Porta, vid Kongens Nytorv, Köpenhamn som jag fastnade länge inför. Om det gör mig till voyeur så visst, det kan jag leva med.


Utställningskatalogen verkar dock vara intressant, så den köpte jag och ska läsa igenom. Men inte ska man behöva köpa katalogen för att förstå vad utställningen går ut på - det ska vara en fördjupning. Njae, Nationalmuseum - gör om, gör rätt!