Kläder för en karl!

I vintras skapade jag skolvisningen Kung för en dag, där skoleleverna får uppleva en dag vid Gustav III:s hov. Till den visningen bestämdes att museiläraren (självklart) ska vara klädd i gustavianska kläder. Pia fick i uppdrag att sy ihop en nationell dräkt att använda vid dessa tillfällen. Av olika anledningar har dräkten blivit försenad, men nu lagom till höstlovet - när jag ska göra en lättversion av skolvisningen - är dräkten klar. Jag måste verkligen säga att Pia har lyckats få till den i stort sett perfekt. Visst finns det lite fusklösningar, men dräkten ska inte vara helt historiskt korrekt utan snarare en teaterkostym. Alltså sitter det lite kardborrband här och där. Fast vi - eller jag ska kanske snarast säga hon - utgick från originalmönstret från 1700-talet.

Bästa Stockholmsskildringen fyller 50

Just idag 1961 klev Monica Zetterlund in på Metronomestudion på Karlbergsvägen för att sjunga in en svensk version av jazzlåten Walking my baby back home. Föga anade hon nog att det här skulle bli den allra bästa Stockholmsskildringen av dem alla. Klas Gustafson skriver om låten och inspelningen här.

Historisk uppsättning

Inte nog med att vi hade väldigt roligt när vi gjorde Jesus Christ Superstar - vi finns förevigade på Wikipedia. Kolla sista stycket!

Bästa födelsedagspresenten

Nu när min födelsedag bara är en vecka bort är det säkert många som undrar vilken min bästa födelsedagspresent är. Eller hur...?

Nå, för att stilla er nyfikenhet ska jag berätta det. Vår tradition vid den tiden var att den som fyllde år fick bestämma vad vi skulle göra. Det brukade bli samma sak varje år - ett besök på Stor & Liten, biobesök (utom det året då jag fick biljetter till Fröken Fleggmans mustasch) och restaurangdito.

Fråga mig inte vilken film vi såg, för det minns jag inte - chansen är dock stor att det var Grease som hade haft Sverigepremiär några veckor tidigare - inte heller vilken restaurang vi gick på. Men besöket på Stor & Liten utmynnade i bästa presenten nånsin - en tesked med Snobben på. Än idag är det den skeden jag använder när jag ska dricka te. Om jag har ställt in den i diskmaskinen utan att ha hunnit diska tar jag ut den och diskar den för hand, för en testund utan Snobbenskeden är otänkbar. När brorsönerna var små och hälsade på brukade de vilja ha skeden, och då kände jag mig tvungen att låna ut den. Dock satt jag som en hök och bevakade skeden så att de inte skulle förstöra den eller nåt sånt.

Jesus Christ, vilken föreställning!

Efter månader av förberedelser och repetitioner var det dags för våra två ynka föreställningar. Utsålt båda kvällarna, stående ovationer och ett jävla drag i ensemblen. Jag måste säga att jag är jättestolt över allas prestationer. Från de första repetitionerna när Petter och jag, i ärlighetens namn, tittade på varandra och undrade hur vi skulle få ihop det här. Kören Cantate som spelade lärjungar och journalister hade bara sjungit förut (vilket de gjorde med den äran), men - med ett par undantag - aldrig skådespelat. Vilket lyft de gjorde när de väl kom in i sina roller. Solisterna var också väldigt bra, Petter visste jag redan kunde sjunga visserligen. En annan favorit var Sabina som gjorde Maria. Det blev faktiskt riktigt bra, om jag får säga det själv.

   
För egen del lyckades jag med min rolltolkning också. Att släkt och vänner tyckte att jag var bra var väldigt roligt, men kanske inte helt oväntat. Däremot att personer som jag aldrig träffat förut kom fram och tackade för vad jag gjort blev ännu roligare. Bästa kommentaren från en tioåring i publiken - "han ler, men han ser ändå läskig ut". Precis den känslan jag ville uppnå. Att folk dessutom uppskattade min röst blev jag nåt vansinnigt glad för - jag har haft sån ångest för de där djupa noterna som jag skulle ta mig ner till. Det var roligt att leka fram de elaka prästerna med de övriga. Våra roller var små och spelades stelt, då var det roligt att kunna få fram egna personligheter hos alla fem.

Efter sista föreställningen ställde prästerna upp för ett gruppfoto, och då var det flera andra i publiken som ville ha bild på oss också, så det blev trängsel runt oss. Mitt i den här gruppen såg vi helt plötsligt några japanska turister som förirrat sig in i kyrkan när portarna öppnades och de verkade tro att vi var någon sorts kändisar, för de trängde sig fram i gruppen och tog massor med bilder på oss. Trevligt att få vara kändis i någons fotoalbum i Japan också!

Vi hade visserligen en improviserad premiärfest, men det stora festandet sparade vi till avslutningsfesten. Vår Petrus, Mattias, hade bokat övervåningen på Copperfields åt oss. Vi åt, drack och - självklart när man festar med körer och sångare - så underhöll vi varandra med skönsång av alla slag, från mitt brölande i Ballad of Sweeney Todd till att alla sjöng Händels Hallelujahkör - i stämmor så klart.

Det här har varit en helt fantastiskt rolig resa, tack till er som kom och kollade och ett jättetack till alla medverkande. Jag hoppas att vi kommer att få jobba ihop snart igen!

Genrepet avklarat

 

Nu finns det ingen återvändo! Genrepet gick överlag väl, några småmissar här och där men det är ju så det ska vara på ett genrep. Salongen, det vill säga kyrkan, var nästan fullsatt redan igår på genrepet. Det kändes som en riktig föreställning. Nu ska vi bara hoppas att det går ännu bättre idag när folk betalar för att komma.

Slutet är nära

Premiären börjar närma sig med stormsteg. Ikväll körde vi igenom hela föreställningen utan avbrott. I stort sett utan avbrott i alla fall. Vi var tvungna att bryta några gånger, men i stort sett gick det bra. I morgon kommer vi att sitta och ljussätta hela kvällen och dagen därpå tar vi emot publik för första gången. Det här kommer att bli spännande. Premiärnerverna har inte kommit än. Just nu är jag bara störttrött. Det får bli en kopp te och lite Top Model innan sänggående, jag undviker att tänka på föreställningen ikväll tror jag.

Attack the block

Filmfestivalen nöjde sig inte med att bara visa Maktens män ikväll. Det var en double feature! Den andra filmen var inte lika välbesökt som den första, men jag var nyfiken i alla fall. Jag brukar visserligen vara misstänksam mot filmer som marknadsförs med att det är "producenten av film X och film Y" som har gjort den här. Attack the block marknadsförs just så, producenterna till Shaun of the dead och Scott Pilgrim ligger bakom det här. Jag älskade båda de filmerna, men det är inte en kvalitetsstämpel. Hur rätt hade jag inte!

Attack the block är skriven och regisserad av Joe Cornish, mest känd för att ha gjort en sketchserie, Adam & Joe, på BBC (nej, jag har inte sett den). Dessutom har han varit med och skrivit manus till den nya Tintin-filmen. Här har han gjort en scifi-action-komedi för ungdomar. Förmodar jag, för hela filmen är väldigt infantil. Ett antal meteoriter slår ner i Londons förorter och hemska svarta monster med självlysande tänder börjar härja. Londons enda hopp står till ett tonårsgäng som blir jagade av monstren.

Det som räddar den här filmen från total katastrof är några roliga repliker och ett par spännande scener. Skådespelarinsatserna är inte mycket att hurra för, med undantag av Nick Frost och Luke Treadaway som är höga större delen av filmen. Dessutom är monstren snyggt gjorda (av ett svenskt datorföretag!). Två ganska uttråkade gnurglor blir betyget.

Maktens män

"Tag dig i akt för idus Martii" är spådomen som Julius Caesar får innan han förråds av sina förtrogna. Idus Martii eller snarare dess engelska motsvarighet The ides of March är också namnet på George Clooneys senaste regialster. Han spelar även birollen som guvernör Mike Morris som deltar i primärvalen inför presidentvalet. Huvudrollen spelas av Ryan Gosling. Han är mediestrateg åt guvernören och vi får följa intrigerna bakom kulisserna.

Amerikanerna gillar sina filmer om det politiska spelet och ska jag vara helt ärlig så kommer inte den här filmen med något nytt. Man gräver efter skit om motståndarna och försöker minimera skadorna i det egna lägret, och om det passar strategin kan man gärna offra några av de sina. Maktens män bygger på en pjäs av Beau Willimon och jag förstår inte riktigt varför Clooney väljer att göra film av den. Vi har sett allt det här många, många gånger förut. Visst är den snygg och välspelad. Ryan Gosling visar återigen vilken bra skådespelare han är, Clooney spelar säkert - bra men inte särskilt spännande. Då är de båda kampanjledarna enastående. Philip Seymour Hoffman jobbar för Clooneys guvernör och Paul Giamatti jobbar för konkurrenten. I deras spel slår det gnistor.

Skådespelarinsatserna lyfter hela filmen. Det är inte dåligt, bara ganska ointressant. Tre nöjda gnurglor blir det.

Mister Spock kommer ut ur garderoben

Det var väl inte precis nån stor chock att Zachary Quinto som spelar Mister Spock i Star Trek är homosexuell. Lite mer förvånande är väl att han väljer att komma ut i New York Magazine i samband med att han promotar sin senaste film, som han dessutom har producerat. Något sånt var helt otänkbart bara för några år sedan om man ville ha en chans att tjäna några pengar på sina filmer. Dessutom gör han inget stort väsen av det utan konstaterar bara att "jag som homosexuell...". Inte heller gör New York Magazine nån stor sak av det. Nu får vi bara hoppas att han inte behöver fastna i bögvännenbirollsfacket, utan att han faktiskt får fortsätta att göra filmer. Det förtjänar han, han är riktigt bra.

Tillägg: Quinto skriver på sin hemsida själv om varför han väljer att komma ut nu. Det hänger ihop med sextonårige Jamey Rodemeyer som tog sitt liv efter att ha mobbats för sin läggning. Ett par månader innan självmordet hade han gjort en Det blir bättre-video på YouTube för att ge andra mobbade stöd. Trots det klarade han inte av sin egen mobbning. Quinto gjorde också en sån video, men utan att gå in på sin läggning. Efter  Rodemeyers självmord insåg Quinto att det inte räcker med att vara homosexuell utan att stå öppet för det. Än mer heder åt honom för den insikten!

Bra porträttkonstnär

Minnesgoda läsare kanske minns att jag var på Nationalmuseum under Rubens- och van Dyckutställningen och ramlade in i en konstnär som stod och målade av porträttet på drottning Kristina. Jag tyckte att målningen som skapades var riktigt snygg (och konstnären också fast det hör kanske inte hit just nu), men att jag skulle få veta vem konstnären var trodde jag inte. Inte tusan vågade jag mig fram för att prata med honom. Det fick bli ett diskret foto bara. Av en ren slump hittade jag honom idag. DN hade en recension av antologin Under omprövning. Artikeln illustrerades med en bild av Johan Patricny och jag kände genast igen stilen. En liten snabbgoogling ledde fram till hans hemsida. Hans porträtt är helt fantastiska, i klassisk stil. Inte helt förvånande är han elev till Odd Nerdrum. Gods och gårdar har en artikel om honom, och det är därifrån det här fotot kommer. Kolla särskilt in vad det är för målning han står och håller på med!

Jag brukar ju säga att jag skulle vilja ha ett riktigt oljeporträtt av mig själv, som den klassiskt skolade människa jag är och nu vet jag vem jag skulle vilja få porträttet utfört av! Det blir väl till att börja spara pengar nu då... Kolla bara in de här, alla norpade från hans hemsida:

Uppe i smöret

För några år sedan skrev Po Tidholm en artikel i Dagens nyheter om hur man gör sitt eget smör. Ända sedan dess har jag velat pröva, men inte förrän idag fick jag tummen ur. Jag köpte en halvliter vispgrädde och vispade tills det separerades till smör och kärnmjölk. Sedan blandade jag ner lite salt i det hela. En halvliter grädde gav 260 gram smör, ungefär.

Jag har bara provsmakat lite grann än så länge, men det blev gott fast tyvärr hade jag nog i lite för mycket salt. Jag tror att det kan bli godare om man gör som det står i en del recept att man blandar lite fil i innan man sätter igång för att syra det hela. Det får bli nästa experiment.

Mmm, böcker...

Det blev ett par böcker den här månaden också. Bossypants känner ni kanske igen från mitt förra bokpaket, men den här gången var det rätt version jag fick hem. Och så blev det ett par seriealbum också. Tredje delen i League of extraordinary gentlemen och fjärde delen av Fables. Nu ska här mysas i höstmörkret!

Jag gör så gott jag kan

Fick en väldigt trevlig komplimang efter jympapasset ikväll - en tjej kom fram och tackade och sa att hon blev så glad när hon kom in. Hon var jättenere och hade ingen lust att jympa, men passet var så roligt och musiken var så bra och jag var så glad så efter passet var hennes humör på topp. Då känns det faktiskt som att jag har lyckats med nånting!

Contagion

Filmfestivalen bjöd på förhandsvisning häromdagen och trots att jag var in på hemsidan flera timmar efter att biljetterna släppts lyckades jag få en biljett. Den här gången var det Steven Soderberghs senaste film Contagion som visades.

Innan huvudfilmen visades Jens Assurs kortfilm Killing the chickens to scare the monkeys som handlade om dödsstraffet i Kina. Som den fotograf han är vore det ju konstigt om inte filmen var snygg. Dessutom var den intressant berättad. Det var som om Roy Andersson hade filmat Irréversible. Det var långa scener - särskilt den inledande avrättningen - filmade med statisk kamera och folk som rör sig in och ut ur bild. Efter att vi fått se ett flertal personer avrättas så får vi hela handlingen baklänges, scen för scen visar upp vad som faktiskt ledde fram till att huvudpersonen skjuts. Snyggt och välgjort.

Sedan var det så dags för huvudfilmen. Gwyneth Paltrow kommer hem från en resa till Kina och redan i första scenen hostar hon, och folk som hostar på film vet vi inte kommer att leva länge till. Mycket riktigt avlider hon strax därefter i vad som tros vara influensa och ytterligare två personer i olika delar av världen faller ihop och dör. Det verkar inte som att det finns något samband mellan dessa tre personer, men snart börjar det gå upp att det är ett nytt virus som har börjat sprida sig. Myndigheterna gör allt de kan för att förhindra smittspridning och försöka hitta ett botemedel samtidigt som paniken sprider sig.

Handlingen är inte precis nyskapande, vi minns till exempel Wolfgang Petersens Outbreak - I farozonen från 1995 med Dustin Hoffman och Rene Russo i huvudrollerna. Det var mer en actionfilm om jag minns den rätt. Jag har inte sett den sedan den kom och har ingen större lust att göra det igen. Contagion är en dramathriller och jag sitter på helspänn filmen igenom. Det är konstant väldigt spännande. Soderbergh är en kompetent regissör, det har han visat om och om igen. Ocean's eleven är en av mina favoritfilmer och Soderbergh är väl den ende som har lyckats få Julia Roberts att vara trovärdig på vita duken. Bara en sån sak! Här har han filmat i en ganska blek och blaskig ton, emellanåt är bilden dessutom ur fokus, vilket ökar på känslan av sjukdom. Det är nästan så jag kände själv att jag nog höll på att få det där viruset och jag började tänka på alla ytor som jag vidrört bara under den tid jag var på biografen. Skickligt gjort!

Soderbergh har lyckats samla en riktig oscarsensemble. Jag räknar till fyra oscarsvinnare och lika många nominerade i de stora rollerna. De gör alla väldigt bra ifrån sig. Gwyneth hinner inte göra så stort intryck av naturliga skäl, men hon lyckas göra ett snyggt litet miniporträtt i alla fall.

Ett litet minus slänger jag in - efter att ha suttit som på nålar under hela filmen så kommer slutet som ett litet antiklimax. Det slutar lite för enkelt och lite för lyckligt för min smak. Trots detta anser jag ändå att Contagion är värd fyra snörvlande gnurglor.