Språkpolisen tar nya tag

Att jag är allergisk mot folk som säger dedikera är inte obekant. Det stavas dedicera och c framför mjuk vokal uttalas som s. Punkt slut.

Men på sistone har det dykt upp en annan anglicism som stör mig nåt rent otroligt. Det är när folk talar om att de måste lämna. LÄMNA VADÅ vill jag bara skrika! Engelskans have to leave funkar, men på svenska är det en ofullständig mening.

Nu senast är det Willy (och vem faen är det, undrar en som inte följer Let's Dance) som "är glad trots att han måste lämna" enligt Aftonbladet. MÅSTE LÄMNA TÄVLINGEN, för i helvete! Ska det vara så svårt att avsluta meningen!?

Baby Hitler

Norsk-danska konstnären Nina Maria Kleivan har råkat i blåsväder för en serie bilder som är tio år gamla. De föreställer hennes några månader gamla dotter klädd som olika diktatorer, Hitler, Stalin, Mao, Idi Amin, Pinochet och Mussolini.

Jag tycker att bilderna är roliga, och jag förstår vad det är Kleivan försöker säga. Ingen föds ond och vem som helst kan växa upp till att bli diktator. "Till och med min lilla dotter skulle kunna växa upp och styra Danmark med järnhand".

Inte så mycket mer att säga. Tycker jag. Men det har tydligen blivit rejält med rabalder om de här bilder (tio år efter att de togs. Jeez!). Osmakligt, så här får man inte göra mot barn, övergrepp, bla bla bla!

Nej, att klä barn i uniform, för att framföra ett konstnärligt budskap, är helt fel. Då är det ju mycket bättre med barn som staljas så här.

Här kan vi snacka osmakliga bilder! Sovande nyfödda barn, bara ett par dagar gamla, stajlas upp och placeras i olika "gulliga" poser. Riktigt vidrigt. Ställningar som barnen inte skulle lägga sig i utan hjälp och dessutom ser de döda ut.

I ärlighetens namn, Stephanie Robin, fotografen, har tagit några helt bedårande bilder på sovande spädbarn. Men de här överstaljade historierna? Nä, jag vet vilka bilder jag hellre tittar på!

Norsk mumin?!

Snacka om blandade känslor! Mumintrollet ska filmatiseras igen, den här gången i en norsk version, där alla talar engelska och som mumin och hans pappa hittar vi far och son Skarsgård. Det här berättar SvD om idag.

Jag vet faktiskt inte hur jag ska reagera på det här. Visst är det kul att mumin ska bli film, men med tanke på hur den senaste japanska versionen såg ut blir jag verkligen orolig. Blir det nån eurosoppa, där hela Europa ska vara med och bestämma?

Ska det vara dockor? Datoranimering? Tecknat? Eller guhjälpeoss, skådespelare som på sjuttiotalet, gärna såna som tar av sig huvudet!

Nå, jag försöker se positivt på det. Det kan onekligen bli sämre än den japanska, och jag tror på Alexander och Stellan! De kan göra ett bra jobb med sina roller.

Nej, bästa filmatiseringen är trots allt fortfarande den tjeckiska filtdockeanimationen. Den håller än. Och det ska vara Birgitta Ulfsson som läser!

Ben är vaken!

Om ni idag har sett en skäggig man åka runt på en osedvanligt smutsig Ben Sherman-vespa med ett lika osedvanligt fånigt leende i ansiktet och sjungande Supercalifragilisticexpialidocious så har ni sett mig! Idag var den officiella vespadagen för min del.

Nå, jag har ju tjuvstartat lite. Jag har kört Ben mellan de olika parkeringsplatserna de senaste dagarna och igår körde jag till kvartersbutiken när jag skulle hämta ett paket. Men idag blev det en längre tur. Via slottet körde jag till Vespaservice för att boka tid för just vespaservice. Sedan svängde jag förbi Fridhemsplan för att handla mat och ner till Preem för att köpa en tvättsvamp. Nu ska Ben bli vårfin!

Det är så roligt att komma in på Vespaservice, för eftersom jag har en sån speciell vespa så känner flera i personalen igen mig och vet precis vad jag har och behöver. När jag skulle boka tid och han i kassan frågade efter vad jag har för modell så hann jag inte säga någonting (och det skulle jag ändå inte kunna. Jag vet inte vad Ben är för modell. Jag kallar honom bara för Ben) förrän mannen bredvid säger "Lsx-50 har han". Sånt gillar vi!

Antikrundan mot Antikrundan

Att Antikrundan är ett döpopulärt program vet väl de flesta. Att det är ett engelskt koncept, Antiques Roadshow, är väl inte heller nån nyhet. Men att den amerikanska upplagan visas på åttan kanske inte alla är medvetna om!

Först hade jag tänkt skriva något bittert om att det är ett tecken på kulturens utflackning att man istället för det engelska originalet automatiskt väljer den amerikanska kopian. Allt från USA är ju bäst. Tyvärr håller inte den bitterheten, för åttan är ganska bra på att visa engelska livsstilsprogram. Fast jag tycker fortfarande att det är synd att man inte visar det engelska originalet, men det är en anna historia.

Nå, då kan det ju vara intressant att jämföra de båda programmen, och som den antikvitetsälskare jag är så följer jag båda programmen. Upplägget är såklart detsamma i båda versionerna, ett gäng antikexperter åker land och rike runt och värderar "vanligt" folks antikviteter. Så självklart är det skillnaderna som är intressantast.
Den amerikanske programledaren Mark L Wahlberg är betydligt mer anonym än Anne Lundberg. Han är i stort sett bara med i början och slutet av programmet, och så har han ett reportage i mitten. Han samtalar nästan aldrig med besökarna.

Ett roligt inslag i den amerikanska versionen är att man låter folk visa sina mindre intressanta föremål i snabba klipp i slutet av varje avsnitt typ "vi kom hit och trodde att vi hade en riktig Chagall, men det visade sig vara ett färgtryck värt 20 cent. Vi hade lika trevligt ändå".

Och apropå besökarna. Den roligaste skillnaden är hur besökarna beter sig. För att vara ett land med väldigt kort historia har de en väldig koll på den. Amerikanarna har total koll på proveniensen för sina föremål. "Min farmors morfars kusins bästa vän köpte den här skänken av en kringresande målare, och han hade studerat i Frankrike under Matisse, som gav honom målningen i present. Farmors morfars kusins vän betalade 15 cent och bjöd dessutom på en skinksmörgås. Här är originalkvittot. Det hela ägde rum på en torsdag". Svenskarna har ingen som helst koll på sina föremål. Förra veckan, till exempel, var det en man som hade med sig en målning föreställande Buffalo Bill. Det enda han kunde säga om tavlan var att den hade hängt hos hans föräldrar i tjugo år.

De amerikanska besökarna vågar också leva med i vad de får höra, och när de får höra priset (precis som i den svenska versionen, sant eller falskt, vill de inte veta priset för att sälja föremålet, "det stannar i familjen") kan de reagera riktigt ordentligt. De fullkomligt tappar hakan. Svenskarna visar inga känslor. Idag var det en dam som fick veta att den gamla glasflaskan hon hade med sig var värd tio tusen kronor. Hennes svar var "'ha. Ja", utan att röra en min.

Självklart är det här generaliseringar. Det finns många svenskar som lever sig in i det hela också. En man som hittat vad som visade sig vara en 1600-talstallrik när han var ute och dök var nästan lika entusiastisk som Knut Knutsson, till exempel.

Och då kommer vi till punkten där svenskarna totalkrossar amerikanerna. Jag har sett alla avsnitt som har visats på åttan, och jag har ännu inte hittat några roliga personligheter bland de amerikanska antikkännarna, medan den svenska upplagan har personligheter i massor. Självklart med Knut Knutsson i spetsen, men man får ju heller inte glömma min favorit, Rickard Thunér!

Kvällsgott

Hade helt missat (eller jag har noterat det, men inte tänkt så mycket på det) att man kan köpa GB:s glassar i paket om flera. Det är ju hur bra som helst! Finns det nåt godare än en kopp kvällste med en GB Sandwich?!

Kulturaftonen avklarad

Så kom då den stora dagen då jag skulle framträda som Oscar II. Kvällens kulturafton i Bernadottebiblioteket hade temat En resa längs Nilen. Grunden för visningen var Gustaf V:s och Viktorias resa 1891-92. Men de var inte de första Bernadotterna som reste dit. Och det var där jag kom in. Prins Oscar (II) var där redan 1847, och har skrivit om det.

Göran Alm, chefen för Bernadottebiblioteket frågade mig om jag hade lust att läsa upp det kapitlet ur hans (Oscars) Reseskildringar. Självklart hade jag inget emot det. Ett tag var jag inne på att vara klädd i frack och "vara" Oscar, men sedan bestämde jag mig för att vara klädd i vanliga kläder. Ingen annan skulle ju spela någon roll, tänkte jag.

Nu blev det ju inte riktigt som jag hade tänkt mig. Jag hade förutsatt att det skulle bli som förra kulturaftonen, som tyvärr inte var så välbesökt. Jag skulle läsa upp det här kapitlet för några trevliga damer. Tänkte jag. När jag då loggar in på datorn idag och konstaterar att det var nio biljetter kvar, och dessa försvann under dagen, så började jag bli nervös. Jag hade visserligen läst på och repeterat, men i alla fall.

Nå, bara att ta tjuren vid hornen och efter att Göran presenterat mig (som en av Visningsavdelningens stöttepelare, jo jag tackar!) ställde jag mig i talarstolen och satte igång. Allt flöt på som det skulle och jag kände att jag trots allt var vän med de gammaldags verbformerna och ändelserna, och jag lyckades ta mig i mål utan några större problem. Jag tappade helt bort texten vid ett tillfälle, men det sa de andra efteråt att de inte hade märkt.

Efter avslutat värv hade vi lite mingel innan det var dags för mig att tretton timmar efter början på dagen återvända hem. Nu ska jag ta mig en kopp te innan sängdags.

Apropå Claire Wikholm

Jag satt och letade på DuTuben efter några bra klipp på Claire Wikholm, och hittade då den här gamla klassikern. Den är från Televisioner, som visades -74. En underbar parodi på pedagogiska barnprogram. Den har Ernst-Hugo, Margaretha Krook, Jan-Olov Strandberg och Claire som barnprogramledare. Vad mer kan man begära?

Norén goes medieval on your ass!

Jag har haft ett manus liggande halvfärdigt på datorn i flera månader, men har inte haft ork att ta mig an det (i ärlighetens namn har det tävlat mot Sims och förlorat varje gång). Men nu har jag äntligen tagit mig i kragen och gjort klart det. Pjäsen det handlar om är The Lion in winter, om Henrik II av England och hans glada (?) familj, Eleonora av Akvitanien, Rikard Lejonhjärta och de övriga. En väldigt rolig pjäs, Lars Norén under blodigaste medeltiden skulle man kunna säga. Fast där Noréns rollfigurer bara säger att de skulle kunna döda varandra så drar de här typerna blankt mot varann hela tiden.

Agnes och jag brukar sitta och filosofera över drömensembler i alla de uppsättningar vi planerar i våra huvuden. Självklart finns det ett par roller vikta åt oss, men i övrigt kan vi plocka in skådespelare helt fritt. Vi satt och kollade på filmen från 1968 (med den trista svenska titeln Så tuktas ett lejon) häromsistens och diskuterade vem som skulle spela vilken roll. Där är det Peter O'Toole och Katharine Hepburn i huvudrollerna. I vår uppsättning tänkte vi oss Agnes som prinsessan Alice och mig som Rikard Lejonhjärta. Men föräldrarna? Det vi kom fram till var att vi vill ha Tomas Bolme som Henrik och Marie Göranzon som Eleonora. Vilket dreamteam! Jag tror att det skulle kunna bli riktigt bra.

Fast det borde jag väl inte ha avslöjat, för nu kommer väl Dramaten att sno den idén och sätta upp pjäsen utan min och Agnes medverkan (för självklart sitter Marie-Louise Ekman och läser min blogg hela dagarna. Det är jag övertygad om...).

Jag säger som jag brukar efter att ha översatt ett nytt manus: nu ska vi bara få ihop en reading på det också.

Premiärturen

Idag tog jag årets första tur med Ben. Okej, det var bara femtio meter för att flytta honom, men i alla fall. Det var riktigt trevligt!

Rösterna är räknade

Det var med blandade känslor jag tog emot beskedet att Anna Bergendahl vunnit Melodifestivalen. Å ena sidan var hennes låt inte lika bra som Salem Al Fakirs. Å andra sidan var det den låten jag slagit vad om med Petter skulle vinna (jisses, vilken konstig ordföljd det blev här).

Vi hade gjort varsin lista med de tio placeringarna. Det visade sig att vi hade i stort sett samma lista. De enda vi inte var överens om var ettan och tvåan. Han ville ha Salem på första plats (det ville jag också, men frågan var vilken vi trodde skulle vinna) och Anna på andra plats. Jag hade tvärtom. I övrigt var det inte mycket som stämde med slutresultatet. Eller jo, det gjorde det nästan. Vi hade placerat alla i rätt del av listan, men inte på exakt rätt plats.

I övrigt gillade jag grejen med de utländska jurygrupperna. Det blev riktigt spännande när de röstade så olika.

Dolph funkar utmärkt när han får tramsa och driva med sin image. Som programledare fungerade han inte alls! Och jag kunde inte låta bli att notera (gjorde någon det?!) att Måns hade byxor som var så tajta att man nästan kunde se vilken religion han tillhör!

Mitt onda jag njöt när man fick se de ansträngda leendena från artisterna som inte fick så mycket poäng, särskilt Peter Jöback och Persilja Wahlgren. Fast Jöback kan vara nöjd. Förra gången han var med kom han på sista plats, så det här var ju ett kliv framåt. Nej, jag ska inte vara elak. Den höga tonen han tog var riktigt snygg. Innan han lade på vibratot.

Mellannumret var trevligt (och inte mer än så). Kul att se Åge wig wham igen. Den jojken går jag fortfarande och nynnar på ibland, så här trettio år senare. Kikki hade inte mycket till röst ikväll. Det lät ganska kackigt, faktiskt. Och var Towa ens medveten om att hon stod på en scen. Maken till förvirrad får man leta efter.

Finns det nåt mer att tillägga? Ja, det finns det säkert. Jag får väl återkomma till det när jag kommer på nåt mer. Nu en kopp te till innan läggdags. Jag ska försöka jobba för första gången den här veckan i morgon.

Final

Så är det äntligen dags för Sverigefinalen av Melodifestivalen. Osedvanligt trista låtar i år, och av de som jag gillade var det flera som inte lyckades gå vidare. Visst kommer jag att sitta bänkad ikväll, men särskilt spännande kommer det inte att bli.

Hur skulle då finalen se ut om jag fick bestämma? Kanske något så här:

Delfinal 1:
Direkt till final:

• Salem Al Fakir - Keep on walking
• Jenny Silver - A place to stay

Till andra chansen:

• Pain of salvation - Road Salt
• Ola - Unstoppable

Delfinal 2:
Direkt till final:

• Pauline - Sucker for love
• Eric Saade - Manboy

Till andra chansen:

• Hanna Lindblad - Manipulated
• Anna Maria Espinosa - Innan alla ljusen brunnit ut

Delfinal 3:
Direkt till final:

• Darin - You're out of my life
• Erik Linder - Hur kan jag tro på kärlek

Till andra chansen:

• Alcazar - Headlines
• Crucified Barbara - Heaven or hell

Delfinal 4:
Direkt till final:

• Anna Bergendahl - This is my life
• Neo - Human Frontier

Till andra chansen:

• Sibel - Stop
• Peter Jöback - Hollow (det var antingen den eller Persilja Wahlgren, ett val även känt som pest eller kolera)

Andra chansens dueller skulle då bli så här:
Första omgången:

• Pain of salvation
• Peter Jöback

Segrare Pain of salvation

• Hanna Lindblad
• Crucified Barbara

Segrare Hanna Lindblad

• Sibel
• Anna Maria Espinosa

Segrare Sibel

• Alcazar
• Ola

Segrare Alcazar

Andra omgången:

• Pain of salvation
• Hanna Lindblad

Segrare Hanna Lindblad

• Sibel
• Alcazar

Segrare Alcazar

Det var det långa sättet. Det korta sättet är att säga att min final hade haft följande deltagare:

• Salem Al Fakir - Keep on walking
• Jenny Silver - A place to stay
• Hanna Lindblad - Manipulated
• Pauline - Sucker for love
• Eric Saade - Manboy
• Darin - You're out of my life
• Erik Linder - Hur kan jag tro på kärlek
• Alcazar - Headlines
• Anna Bergendahl - This is my life
• Neo - Human Frontier

Den här finalen hade jag gärna betalat mina sms-avgifter för att rösta på! Fast då som nu, Salem Al Fakir är med, och det är honom jag kommer att lägga min röst på!

What's in a name?

En av de roligaste sakerna med Sims 2 är alla patchar och förbättringar som går att ladda ner till spelet. Och har jag laddat ner tillägg eller så! Det tar tjugo minuter att ladda spelet. Men det är det värt.

När spelet behöver nån ny servicesim eller stadsbo som ska gå förbi på gatan, en statistsim liksom, så slumpar den fram ett utseende och kläder från vad som finns tillgängligt. Men så ska den ha ett namn också, och i spelet finns en lista på typ 50 olika namn, alltså är det inte helt ovanligt att det dyker upp flera simmar med samma namn. Det är ju lite trist, och därför laddade jag ner en namnlista, som jag själv sedan har modifierat. På den listan finns nu över 600 kvinnonamn, lika många mansnamn och ungefär 500 efternamn. Nu är det inte lika vanligt att simmarna får samma namn.

Men det är då det blir så lustigt när man får en budbilschaufför vid namn Claire Wikholm.

Då ska man alltså komma ihåg att förnamn och efternamn tas från två olika listor. Förutom Claire har jag också sett en Zarah Leander gå förbi. Det har nästan blivit det roligaste, att se vad de nya simmarna heter.

Sandra Bullock - en upprättelse

I inlägget om oscarsgalan skrev jag om Sandra Bullock, och jag är medveten om att det kan låta som att jag avskyr henne. Det gör jag inte. Hon är en hyfsad skådespelare, men med väldigt blek utstrålning. Hon tillhör varken kategorin "å, en ny film med henne, den måste jag se" eller "jaha, har hon släppt en ny film, den kommer jag undvika". Jag utgår från om filmen i sig verkar intressant, sedan bryr jag mig inte om att hon är med.

Enligt imdb har hon gjort 44 film- och teveroller, och en snabb genomräkning visar att jag har sett nio av dem. Som sagt, ingen jag undviker och inte heller någon vars alla filmer jag ser. Fast nog blir jag lite nyfiken på hennes roll i teveserien Working girl, till synes baserad på den suveräna filmen med Melanie Griffith, Harrison Ford och Sigorney Weaver. Den gick bara en halv säsong innan den lades ner.

Men! Något som jag gillar hos henne och som hon har min allra största respekt för är att hon har en enorm självdistans och humor. Det är inte ofta man får se tjejerna i romantiska komedier hålla på med pruttskämt eller göra sig riktigt fula. Det har Sandra inget emot. De flesta andra skådespelerskor i romantiska komedier går mest runt och tänker på hur de ska se så vackra ut som möjligt.

Förutom att Sandra var nominerad till en oscar för The Blind side (som hon då vann) var hon samtidigt nominerad till en Razzie för sämsta skådespelerska för All about Steve. Priset delades ut dagen innan oscarsgalan, och till skillnad från de flesta andra nominerade kom hon dit för att ta emot sitt pris. Dessutom höll hon ett riktigt roligt tacktal, som verkligen tog udden av det hela. "Jag trodde inte att någon skulle se den här filmen, men här sitter sjuhundra personer och åtminstone hälften av er har sett den". Och så avslutar hon med att dela ut dvd:n till alla i salongen med uppmaningen att se filmen och så erbjuder hon sig att komma tillbaks nästa år och lämna tillbaks priset om de, efter att ha sett filmen, kommer fram till att hon kanske inte var sämst trots allt. Respekt!

...och på andra dagen återuppstod han

Jag har inte skrivit så mycket på ett par dagar, och det beror helt enkelt på att jag har varit väldigt, väldigt sjuk och vandrat i dödsskuggans dal!

Klockan fem igår morse vaknade jag med ett ryck av att det gjorde ont i magen. Jag hann knappt in på toaletten innan det började forsa ur mig ur alla möjliga kroppsöppningar. Och sedan fortsatte det hela dagen. När jag inte var på toaletten låg jag och sov. Jag trodde inte att det var möjligt att sova så mycket, och ändå fortsätta vara trött. Jag vaknade bara när jag behövde gå på toaletten och/eller när jag blivit stel i kroppen, eftersom jag inte rörde på mig när jag sov. Vid halv sex-tiden förflyttade jag mig från sängen till soffan, men jag fortsatte att sova där också. Vaknade till när videon började spela in Family guy och True blood, men resten av kvällen sov jag.

Efter True blood tog det mig säkert en halvtimme att få kraft nog att förflytta mig till sängen (via toaletten, så klart!) för att fortsätta sova. Sedan sov jag i ytterligare åtta timmar. Idag mår jag mycket bättre, men magen bubblar som ett olagligt kemilaboratorium. Vi får väl se vad dagen bär med sig. Men jag tror att jag har kraft och energi nog att gå till affären och handla lite.