Angels in America

Nog är det väl roligt att kunna ge sig hän emellanåt! Och när nu båda delarna av Angels in America spelas direkt efter varann tar jag och passar på och gör mig en heldag på Stadsteatern.

Foto: Carl Thorborg

Femton år senare har jag fortfarande Richard Günthers fantastiska uppsättning i färskt minne, jag minns varenda skådespelare (utom, pinsamt nog, Johan H:son Kjellgren som gjorde Joseph - honom var jag tvungen att slå upp) och förvånansvärt många scener och scenlösningar. Det var en föreställning som jag blev drabbad av, från inledningen med Verdis Requiem ända fram till sista replik.  Så Eva Dahlmans uppsättning har en hel del att leva upp till. Tyvärr lyckas hon inte helt. Det är inte en dålig uppsättning, absolut inte, men den kommer inte i närheten av Günthers. Till att börja med är manuset ganska rejält nedskuret. Varje del är inte ens två och en halv timme lång (inklusive paus) och den förra uppsättningen var, om jag inte missminner mig, sju timmar sammanlagt. Här går handlingen fram i betydligt högre tempo och relationerna blir inte lika tydliga. Tony Kushners manus är helt fantastiskt välskrivet, och tål de här strykningarna, men som sagt, nyanserna går förlorade.

Foto: Carl Thorborg

Skådespelarna har också en hel del att leva upp till - och gör det överlag väldigt väl. Allra bäst är utan tvekan de gamla rävarna - Allan Svensson som Roy Cohn och Bergljót Árnadóttir som mamman och Ethel Rosenberg, men övriga klarar sig också väldigt väl. Den som har mest att leva upp till är Ida Engvoll som måste jämföras med Ingela Olssons absolut magiska gestaltning av Harper. Engvoll klarar sig bra, hon har ett bett i repliken som fungerar. Men att jämföra med Olssons prestation låter sig inte göras.

Scenografin av Lehna Edwall är riktigt bra, ett slutet spelrum omringat av hundratals överrockar, mer än åttahundra - ja, jag räknade. Jag vet inte om det är ett gott betyg för pjäsen att jag tog mig tid att räkna alla rockarna, men ordningsnörden i mig ville veta. Rockarna står för alla de som dött i aids, en ganska skrämmande bild. Även om folk runt omkring mig inte verkade ta in den biten, utan satt och diskuterade var man fått tag i så många rockar.

Nu kan det låta som att jag sågar den här uppsättningen - och det gör jag absolut inte! Det är en mycket bra och effektivt berättad uppsättning, ingen vare sig på scen eller runtomkring behöver skämmas för sig. Har man inte sett Günthers uppsättning har man en fantastiskt lyckad kväll (eller heldag!) framför sig. Och har man sett den tidigare uppsättningen tycker jag ändå att den här förtjänar ett besök, helt klart!