Första filmen

The killer inside me på Skandia. Jag fullkomligt älskar den bion (ritad av Ferdinand Boberg månne?). Varenda detalj är genomtänkt. Ta bara de här räckena (som jag har missat förut) till övervåningen. Recension av filmen kommer senare.

Kylig guide

Förberedd för guidning i Riddarholmskyrkan. Vis av erfarenheten igår tog jag på mig vinterkängorna.

Dagens bildgåta

Efter en Bloody Mary kanske man får fresta med en Virgin dito?

1558

Nytt jobb?

Kanske dags att gå vidare i karriären? Då kanske det här kan vara något. Eget skägg meriterande, tydligen!

Den nakna sanningen

Det där med nyprydheten som breder ut sig här i landet har jag reagerat på förr. Småbarn i badkläder och folk som duschar och bastar i underkläderna eller går insvepta i handduken från omklädningsrummet ända in i duschbåset och tar inte av sig handduken förrän de står tryckta mot väggen. Totalt obegripligt, om jag får säga vad jag tycker.

Expressen har en riktigt bra artikel om det hela. Läs den här.

Nu börjar det!

Jag må vara lite frånvarande den närmsta tiden, för ikväll börjar Stockholms filmfestival, och all min lediga tid tänker jag försöka tillbringa där. Vi får väl se hur många filmer jag hinner klämma på två veckor!

Provvisningar

Apropå Borta med vinden, Ann-Charlotte Marteus skriver i Expressen idag att om den filmen hade gjorts idag hade den provvisats för publik och försetts med ett lyckligt slut. Nu är det visserligen inte det som är poängen med krönikan, men faktum är att Borta med vinden visades för testpublik, men fick ändå behålla det sorgliga (?) slutet.

Nya jympaskor

Äntligen fick jag mina jympaskor (nåja, fick och fick. De kostade trots allt tusen bagis) På Stadium hittade jag de här Nikeskorna. Riktigt häftiga. Jag tycker att de ser ut lite grann som ett par swingpjattskor - vilket fick försäljaren att titta på mig och oförstående säga "jaaa... Just det..."

Dagens bildgåta

Ärligt talat, mina kära, så ger jag fan i dagens bildgåta!

1960

 

Världens fulaste ord!

Det absolut fulaste ordet jag vet måste vara rövfitta! Två vulgära ord (som jag var för sig inte har några problem med - röv, röv, röv, fitta, fitta, fitta), men sammanslagna blir det så fruktansvärt osmakligt!

Att nån har kommit på ordet är illa nog, men att folk är villiga att använda ordet om sig själva är totalt obegripligt. "Knulla min rövfitta", liksom. Killar har ingen fitta, vare sig i röven eller nån annanstans!

Igår satt jag på ett av våra större communities, riktat till "män som gillar män". Där började jag tjatta med en kille som hade en trevlig presentation på sin profil. Jag var väl inte helt övertygad om att det skulle bli två, men ett samtal kan man ju alltid unna sig. Efter ett tag så berättar han lite flörtigt så där, att han har en sida till när han vill ragga. Självklart blir jag nyfiken på vad han heter där och får då veta att han heter "Villig rövfitta". Ridå!

Jag tappade totalt intresset (och respekten) för honom. "Villig rövfitta" är en profil som jag aktivt har valt att inte gå in på, just på grund av namnet. Nu gjorde jag det i alla fall, och inte nog med att namnet är totalt avtändande, han poserade i damunderkläder och särade på skinkorna för att man skulle kunna se in i hans, ja just det!

Nä, lite stil kultur och finess vill jag nog ha, även om det bara gäller ett booty call!

Misslyckad skojakt

I det regniga Stockholm begav jag mig ut för att införskaffa skor. Första anhalten var min skooutlet runt hörnet. Billiga skor i bra kvalitet. Hittade några jag ville ha, bland annat ett par ökenkängor. Tyvärr är det inte det jag behöver nu när vintern är i antågande. Det är vinterkängor jag vill ha. Det fanns inga idag, så skolös gav jag mig därifrån.

Nästa anhalt var Gå- och löpkliniken vid Hornstull för att köpa träningsskor. De jag har nu har jag haft i flera (för många) år. Framkommen till Hornstull, rejält kall och blöt, visar det sig att butiken har slagit igen, alternativt flyttat utan att uppdatera sin hemsida. Där står det fortfarande att butiken ligger på Långholmsgatan. Det gör den inte, kan jag meddela.

"Då har de haft sin chans", tänkte undertecknad och åkte tillbaks över Västerbron i riktning mot Löplabbet. Där får jag dessutom MedMera-poäng, perfekt! In på Löplabbet och en snabb titt på skoväggen ger mig inga ledtrådar vilka skor jag ska ha. Jag frågar expediten och får till svar att de inte har jympaskor (längre, för jag har minsann köpt jympaskor hos dem förr och på hemsidan finns de!). "Prova Stadium eller Intersport", var rådet jag fick. Men då var jag så blöt och stel att jag bara vände blicken mot hemmet och gick hem och värmde mig.

Dagens bildgåta

Krasch, bom, bang!

1889

Högt uppsatta vänner

Om man tycker att det är kyligt i stan just nu rekommenderar jag att stå två timmar uppe i Riddarholmskyrkans torn i snålblåsten. Sen kan vi prata kyligt!

Det här är precis vad jag var tvungen att göra förra veckan. I och med sprängningarna för Citybanan har man satt upp vibrationsmätare för att se hur tornspiran rör sig. De här mätarna måste sitta uppe i själva spiran, och enklaste sättet att få dit dem är såklart att någon klättrar upp på spirans utsida. Någon frivillig?

Två professionella klättrare har blivit kontrakterade för att utföra själva arbetet och förra veckan skulle de upp. DN:s fotograf var med för att föreviga det hela och jag var också med för att vara dem behjälplig. Det var riktigt häftigt att se hur klättrarna mer eller mindre bara susade upp i spiran. Det kändes lite som när Pluto ser den där julgranskulan rusa i upp i granen på julafton. Hej, vad snabbt de rörde sig.

Inringad är klättraren på tornets utsida. Jag är inte avundsjuk. Eller jo kanske, lite.

Trött som jag var när jag åkte hemifrån på morgonen så tänkte jag att jag bara skulle vara i kyrkan, så inte behöver jag halsduk eller mössa. Inte förrän jag kom fram insåg jag att jag skulle vara i tornet. På utsidan. I två timmar! Till och med jag frös mot slutet och jag såg med glädje fram emot att få komma ner i den varma kyrkan. Men vilken utsikt det är där uppe i tornet. Helt underbar.

Häromdagen publicerades reportaget i DN. Den häftigaste bilden kom inte med i reportaget som publicerades på nätet, den fanns bara med i papperstidningen, tyvärr. För att ta den bilden var även fotografen tvungen att klättra omkring på tornets utsida, något han gjorde med den äran.

Smaklös ängel

Inte nog med att ängeln är smaklös i sig själv. Det blir inte bättre av att kroppen är en lampa, att den flaxar med vingarna och att det i vingarna sitter små lysdioder som gör att de blinkar i regnbågens alla färger. Nej, den här behöver ni inte köpa åt mig i julklapp!

Sean-Magnus älskar man

Snacka om kontrastrik dag igår! Först monstertruckar på Globen. Efter en tupplur svidade jag om och begav mig till Astoria för att se Sean-Magnus besjunga sin kärlek till män.

Magnus Skogsberg och Sean Kelly framför gamla och nya kärlekssånger ackompanjerade av en jazzkombo. Scenen på Astoria ser ut som en bordell i Berlin anno 1928, röda sammetsgardiner, mattor och kanapéer. Sångerna framförs med mycket humor och ingen ironi. Här får vi höra gamla och nya låtar i ovanliga arrangemang och tempi. Vad sägs om en balladversion av I will survive hopmixad med Det gör ont? Eller Att angöra en brygga, Love for sale eller Hanky Panky, många av sångerna med nya svenska texter. Det tog mig en plågsamt lång stund innan jag kom på att Magnus Skogsberg framförde Kate Bushs The man with the child in his eyes. Jag kände så väl igen den, men med svensk text kunde jag bara inte placera den.

Att våga ställa sig på samma scen som Magnus Skogsberg kräver sin man. Maken till utstrålning den mannen har! Dessutom är han väldigt rolig och han har ett minspel värdigt självaste Norma Desmond. Han spelar väldigt mycket med ögonen. Sean Kelly matchar det här väl med en väldigt bra sångröst (därmed inte sagt att Magnus Skogsberg inte kan sjunga, för det kan han verkligen).

Hela föreställningen ackompanjeras av en jazzkombo bestående av trummor, piano, kontrabas och saxofon/klarinett. Inga elinstrument här (okej, elpiano men det räknas inte). Jag blev kär i Hans Åkessons klarinettspel. Fantastiskt är bara förordet!

Efter två timmar av värme och kärlek avslutar duon föreställningen med Eva Dahlgrens Novemberregn, om hatbrott, som för att påminna oss om att verkligheten inte alltid är så rosenröd vi har upplevt. Men vi behöver inte gå hem och suga på den karamellen, för sedan kommer Abbas When all is said and done.

Det här var sista föreställningen för den här gången. Förhoppningsvis återkommer de snart, för då vill jag dra med mig flera vänner att se den här föreställningen. Det förtjänar de!