Om jag hade pengar, jabbadabbadabba...

Vad trist det är när det är första dagen i månaden och kontot redan är nästan helt tomt!
Nåja, det här torde vara sista månaden på ett tag som det är så. Jag får roa mig med den tanken...

Konsert i Slottskyrkan

Den här veckan har det varit konsertserie på slottet. Musik på Slottet, som brukar ha en konsertserie under sensommaren, har i år haft en serie med namnet Unga Musik på Slottet, med elever från olika musikutbildningar. Det har inte inneburit några amatörkonserter, tvärtom har det varit hög kvalitet rakt igenom, med musiker och sångare allt från Adolf Fredrik till Operahögskolan.

Jag skulle egentligen ha varit med och jobbat både i måndags och tisdags, men var tvungen att lämna ifrån mig de passen. Igår blev det äntligen min tur, och då var temat "Musik av alla de slag" med elever från Artisten, Högskolan för scen och musik i Göteborg.

Och "av alla de slag" stämde verkligen. Det började med Dag Wiréns Pianotrio nr 2, via nordisk folkton och jazz till avslutningen med ett utdrag ur Silversjön. Bra rakt igenom, men personligen blev jag mest förtjust i folkmusiken. Sofia Bergström sjöng med Andrea Lätt på violin och Oskar Reuter på gitarr. Kombinationen fiol och gitarr är verkligen lyckad.

Känd från teve

I världens bästa teveserie just nu, Mad Men, har Pepsi beställt en reklamfilm för sin nya lättläsk Patio (det som senare kom att döpas om till Pepsi light). Man är dessutom helt bestämda på hur man vill att reklamen ska se ut. Det ska vara en kopia av inledningen till Bye Bye Birdie, där Ann-Margret sjunger titelsången.

Hela avdelningen sätter sig och tittar på filmens inledning om och om igen (vilket vi framför teveapparaterna också får göra) innan reklamen spelas in. En kopia "frame by frame", men med den nya jingeln "bye bye sugar, hello Patio". Representanterna från Pepsi blir besvikna och går därifrån. Ingen förstår varför, förrän någon kommer med det självklara "She's not Ann-Margret".



Bye bye, Birdie är en tonårsmusikal, inspirerad av när Elvis ryckte in i det militära. Här handlar det om rocksångaren Conrad Birdie som ska göra detsamma och som ett sista pr-trick ska han få spela in sången One last kiss och i direktsändning ska han få kyssa en slumpvis utvald flicka från sin fan club. Lotten faller på Kim, från den lilla staden Sweet Apple och hela sällskapet ger sig av dit. Det blir stora känslor, svartsjuka och olämpliga förhållanden, folk gör slut och blir ihop igen innan allt slutar lyckligt och Birdie ger sig av till militärlivet.

Den stora låten ur musikalen är inte Bye bye Birdie, som inte ens är med i originalversionen. Den skrevs till filmen. Istället är det Put on a happy face, vilket förvånade mig. Jag har alltid trott att den är mycket äldre, typ nånting som Fred och Ginger skulle ha kunnat göra på trettiotalet.

På Broadway spelades rollen som Kim av Susan Watson (nej, jag hade inte hört talas om henne heller), men i filmen görs hon av Ann-Margret som i och med det fick sitt stora genombrott. Den ende som fick följa med från scen till film var Dick van Dyke som låtskrivaren Albert. Hans latinska flickvän Rosie, spelad av Chita Rivera både på Broadway och i West End ersattes av den minst lika latinska (?) Janet Leigh i filmen.

Jag ska erkänna att jag aldrig sett Bye Bye Birdie, men efter att ha sett Ann-Margrets framförande av titellåten i Mad Men så har jag blivit riktigt nyfiken. Och jag är inte ensam. Klippet på YouTube har fått tusentals besökare efter att det visats i serien. Och de flesta är överens: Ann-Margret var HOT!

Ave Satani

Jag var på Daglivs och trängdes med alla andra kunder. Det hade kunnat bli sådär jobbigt som det brukar bli. Men det blev ganska intressant. Jag hade ledmotivet till Omen i hörlurarna, och det gav det hela en ganska bisarr, men inte oäven effekt.

Först var jag uppåt sen var jag neråt...

Det blev en spännande dag för min del igår. Jag kom i samtal med en av slottsarkitekterna, ansvarig för renoveringen av rikssalen, och han var minst lika intresserad av Riddarholmskyrkan som jag av rikssalen. Alltså bestämde vi att vi skulle ge varandra en liten rundtur.

Vi började med att gå upp i rikssalen och se hur renoveringen framskrider. Riktigt spännande att klättra upp på byggställningarna, först upp till statyerna i fönsternischerna och sedan hela vägen upp till taket. Det är inte många som kan säga att de har rört taket därinne! Riktigt kul var det också att se statyerna i närbild. De är riktigt stora, och när man ser dem i närbild så visar det sig att de är oproportionerliga. Deras händer är ofantligt stora, men när man står nere på golvet ser de naturliga ut. Spännande!

Efter det besöket tog vi på oss ordentligt med kläder och gick ner och tittade på kyrkan. Lite roligt att visa för en arkitekt, för då blir det att man tittar på annat än under en vanlig visning. Även om vi tittade på de historiska bitarna också, men nu tittade vi på tegel och kryssvalv och bemålningar och sånt. Alltid kul med nya perspektiv på saker och ting!

Jag är nyfiken - vild

Hur kan man annat än vilja se en film som får fyra klappor av Gomorron Sverige, en sexa av SvD, en femma av Aftonbladet, en fyra av Expressen och såklart inte mer än en trea av tristnissarna på DN?

Störningsjouren, hallå?

Ute på gatan kör en plogbil fram och tillbaks (jag undrar vad farbror Freud skulle säga om det faktum att jag råkade stava det plågbil först), en annan gatuarbetare försöker hacka loss is från trottoaren. Uppe på taket klampar snöröjare runt och skottar snö och i lägenheten ovanför dammsugs det (den grannen älskar för övrigt att dammsuga tidigt på morgnarna).

Ingen idé att försöka sova i det här oväsendet. Lika bra att gå till jobbet!

Den nye arbetsledaren

Nu är det slut på personalens sötebrödsdagar! Det har kommit en ny arbetsledare till stan och han tolererar INGA dumheter! Inte en enda personlig glädjeyttring på arbetstid kommer att accepteras, och personalen förväntas ställa sig upp när han kliver in i rummet!!

Jag har gått och blivit vikarierande arbetsledare! Det hela blev officiellt idag. Jag har egentligen vetat om det i ett par veckor, men inte kunnat säga nånting förrän nu. Det här är fram till slutet av sommaren, då Ola kommer tillbaks från sin pappaledighet.

Jag räknar kallt med att alla mina kollegor den 1 augusti kommer att stå utanför min lägenhet med facklor och hötjugor för att ge igen för allt jag kommer att utsätta dem för under det här halvåret. Så det kanske är lika bra att gå ut hårt, så att de får nånting att ge igen för...

Och än slänk han ner i diket!

Jag är ganska glad att jag bestämde mig för att inte ens försöka köra vespa i vintervädret. Visst, jag provade förra året och halkade runt, men jag kan ändå bli sån att jag bara vill försöka en gång till och en gång till. Nu borstar jag bara av snö och flyttar på Ben två gånger i veckan, när det är städdag på min gata.

Igår när jag var på väg till slottet fick jag bekräftelse på att jag gjort rätt val. Ett mc-bud, med breda vinterhjul på motorcykeln, låg raklång på gatan. Han hade inte haft hög hastighet. Han kom från Riddarholmen och skulle stanna vid rödljuset ut mot Riddarhustorget, och kunde varken stanna eller hålla sig upprätt. Vi var två stycken som hjälpte honom att få upp motorcykeln igen, och vi bara gled runt på gatan.

Så Ben får nog stå ett tag till...

Lurad!

De som känner mig vet att jag äääälskar chips. När jag väl har börjat äta kan jag inte sluta förrän chipsen är borta. Tyvärr finns det inte särskilt mycket chips i lagom stora påsar. I England kan man få chips i pyttepåsar, och visst, man kan hitta några få chipssorter i 40-gramspåsar (tror jag att det är), vilket är precis lagom. Men de är inte de godaste sorterna. De jag vill ha får man ta betydligt större påsar av. Nuförtiden går det ju knappt att hitta 200-gramspåsar. Standard verkar vara 300-gramspåsar, och då blir jag lite purken. Vaffan, det är ju inte storfest varje gång man vill äta chips! Det är inte bra för min fysik med så mycket chips åt gången.

Men nu har jag i alla fall kommit på ett sätt att lura mig själv. Istället för att låta chipspåsen ligga framme, för då kan jag ta bara en näve till och en näve till och en näve till, så häller jag upp lite chips i en liten skål. Sedan lägger jag undan resten av påsen. Då äter jag upp det jag lagt fram och sedan är jag nöjd. Jag köpte en påse för fyra dagar sen, och den är ännu inte slut. I vanliga fall kan jag klämma en sån påse på en dag, med lite rester dagen därpå.

Nu får vi bara se hur lång tid det tar innan jag fattar att jag har blivit lurad och att det ligger en jättepåse i skåpet ovanför bänken och bara väntar på att uppslukas...

Idag är jag cancerfri

Ingen ska påstå att jag är hypokondriker, men häromdagen kände jag en liten knöl i nacken, till form och storlek som en finne ungefär. Självklart förstod jag att detta är en cancertumör av den väldigt sällsynta arten nackcancer.

Idag är knölen nästan helt borta, så min kropp har helt enkelt förgjort tumören. Om det inte är så att den har ätit sig in genom skallbenet och nu håller på att förtära min hjärna...

Ge Petter en spark

We will rock you, rockmusikalen med Queenlåtar har inte lockat mig särskilt mycket. Men kanske, kanske finns det en stor anledning att gå och se den. Jag var hemma hos Petter idag och hjälpte honom att plugga repliker. Han har fått en callback för inte mindre än tre roller! Hoppas verkligen att han får nån av dem.

Jag hoppas verkligen att manuset han fick att läsa inte var den slutgiltiga översättningen, för det var ganska pajjigt och rent dåligt på sina ställen!

Klockan elva i morgon (eller tja, idag eftersom det är efter midnatt) ska han provspela. Och då gör vi som sedvanligt är i teaterbranschen och säger spark till honom!

Med risk för att upprepa mig...

Men Tom Hollander är fullkomligt fenomenal i Freezing! Andra avsnittet ikväll.

Min kulturtantssöndag

Först museibesök och sedan afternoon tea. Kan det bli mer kulturtant än så? Det var bara den pälsbrämade hatten som saknades. Fast den hade andra tanter.

Äntligen öppnade Medeltidsmuseet igen. Det har ju varit stängt i flera år för ombyggnad, och jag har verkligen saknat det. Det är ett sånt där museum som jag brukat gå på nån gång i månaden och strosat runt i. Nu fick jag komma in igen. Det var stor invigning idag, och av nån oförklarlig anledning var jag inte ensam. Knökat med folk. Fast det var riktigt snyggt efter ombyggnaden.

Den obligatoriska dödskallebilden.
Stallgången. Andra ändan hittar man i museum Tre kronor.
Galgbacken fanns kvar, som tur är.

Jag måste verkligen gå dit nån dag och ta tid på mig. Nu var det bara ett snabbesök för att titta lite grann innan nästa stora begivenhet; afternoon tea.

Det var Jochen och Maria som bjöd in, och det var verkligen en jättetrevlig idé. Massor med kollegor, som man inte hinner prata med vardagsdags när man springer förbi varandra i korridorerna. Där fanns te och scones med alla tillbehör, mjuka kakor och hårda kakor. Allt hembakat. Smaskens! Jag blev så till mig att jag glömde ta en bild på kakbordet, som var värt att förevigas. Där fick jag idéer för egna tebjudningar. Det har jag aldrig haft förr, men nu kanske man ska börja. Jag måste ju bräcka Jochen och Maria!!!

Fast jag är lite orolig inför måndagsinvägningen efter det här...

Min natt med Gerthi

Jag hade en väldigt levande dröm inatt. Jag var nånstans uppe i Norrland och spelade sommarteater med Gerthi Kulle och hennes dotter Josefin. Massor av kända och okända människor dök upp där, både Richard Gere (han älskade surströmming, tydligen) och Gunilla Nyroos kom fram för att hälsa och sjunga allsång för att bara nämna två.

Även i verkligheten har jag jobbat med både Gerthi och Josefin (dock aldrig med Richard. Än!). Josefin gjorde maskerna till Nicholas Nickleby och Gerthi var med i Lika för lika.

Gerthi är en av de där riktigt bra skådespelarna som aldrig riktigt har fått nåt ordentligt folkligt genombrott. Känd i branschen, men inte bland vanligt folk. Hon har gjort 71 pjäser på Dramaten. Jag lade märke till henne första gången när hon spelade Kristin i Fröken Julie och Regan i Kung Lear. Sedan fick jag då äran att jobba med henne i Lika för lika.

Gerthi i Teaterhögskolans första avgångsklass -69. Louise Edlind längst till vänster i samma rad och Tomas Bolme snett till vänster ovanför Gerthi. Vilken kaka han var på den tiden!