I centrum för filmen står två systrar, den labila Justine (Kirsten Dunst) och hennes mer kontrollerade syster Claire (Charlotte Gainsbourg). Justine har just gift sig med Michael (Alexander Skarsgård) och på väg till bröllopsmottagningen på systerns hotell får hon syn på en röd stjärna hon aldrig lagt märke till förut. Det visar sig att det är en planet på drift genom världsrymden. Planeten har missat Merkurius och Venus och har nu siktet inställt mot jorden, med risk att vi kommer att kollidera. Det är det jag känner att filmen handlar om - hur vi beter oss när melankolin slår till. Den rationelle John (Kiefer Sutherland) som vägrar inse att något är på väg att hända, kontrollerade Charlotte som bryter ihop och Justine, som bara konstaterar att smällen är på väg.
Till att börja med måste jag säga att jag inte har kommit på om jag tycker att symboliken med melankoli i form av en jätteplanet som träffar oss är genial eller övertydlig. Men det gör ingenting, för filmen i sig är helt fantastisk. Kirsten Dunst fick pris för bästa skådespelare i Cannes så sent som igår, och det är hon verkligen värd. Även Charlotte Gainsbourg gör en strålande insats. Fotot är rent sagolikt (nästan bokstavligt). Inledningens undergångsvisioner i slow motion är bara de värda biljettpriset. Filmen är inspelad på Tjolöholms slott, så miljöerna är även de slående vackra. Musiken fungerar väldigt väl, och jag vet inte om jag bevisar att jag är totalt obildad eller faktiskt intuitiv, men jag tyckte att musiken var fantastisk och tänkte att det här är en kompositör som vet vad han pysslar med. Och i eftertexterna står det att musiken kommer ifrån Wagners Tristan och Isolde. Jag hade inte hört den tidigare, men oj så bra den var. Och oj, så väl den passade till stämningen i filmen.
Fem gnurglor utan tvekan!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar