Prefa... perfra... preral... Äh, engelsk konst!

John Everett Millais, Lorenzo och Isabella

Jag har aldrig varit särskilt förtjust i prerafaeliterna (en av anledningarna kan väl vara att namnet är så satans svårskrivet!), men nu när Nationalmuseum har en utställning om dem tyckte jag att jag kunde ge dem en chans. Idag har jag varit ledig, så då passade det mig utmärkt. Tre timmar blev det (eller ja, två timmar prerafaeliter, sedan blev det en timme med de gamla vanliga tavlorna också), och jag får erkänna att jag till viss del har ändrat uppfattning om dem. Särskilt de tidiga preraf var häftiga att se, detaljarbetet var häpnadsväckande. Några av de större tavlorna var också riktigt maffiga (ett exempel är ovanstående Isabella, av John Everett Millais). Även om det känslosamma började stå mig upp i halsen efter ett tag, Ofelias död är ett exempel på en tavla som jag får rysningar av. Och inte på ett bra sätt! Och sedan kom efterföljarna i den senare skolan. Där kom den där kitschen som jag förknippar med preraffarna. Jag fick som sagt omvärdera mina åsikter lite grann, men inte så pass mycket att jag kände att jag ville köpa katalogen för 350 spänn, hur snygg den än var.

Utställningen är helt klart sevärd, men ni får skynda er. Det är bara två veckor kvar. Förbered er bara på att luften inne i utställningen är hemsk! Jag var tvungen att gå ut i basutställningen flera gånger bara för att få andas.