Grattis alla amerikanska hobbitar!

I veckan beslutade USA:s högsta domstol att Defense of marriage act, DOMA, inte är konstitutionell. Gifta personer i enkönade äktenskap har exakt samma rättigheter som övriga äktenskap.Samtidigt upphävdes Kaliforniens Prop 8, som förbjuder enkönade äktenskap. Ännu ett par stora steg mot fullständig jämställdhet har tagits!

Tonygalan

Det blev inte så mycket sovande för mig inatt heller, eftersom det var Tonygala i New York, och den vill jag inte missa. Eftersom ingen svensk kanal visar galan så är mitt enda alternativ att sitta uppe och se den live, med lååååång dag som följd! Det var det värt! Säga vad man vill om Oscarsgalan, men den kan emellanåt bli lite seg, särskilt om man inte har sett de nominerade filmerna. Tonygalan, däremot, är en ren njutning rakt igenom, eftersom de även visar nummer ur de nominerade uppsättningarna - ena numret bättre än det andra.

För fjärde gången var det Neil Patrick Harris som var värd, och han är verkligen otroligt fenomenal! Som kolumnisten Dan Savage skrev på Twitter inatt - varför är det ingen som skriver en musikal åt honom? Neil Patrick Harris behöver sin egen Gypsy! Jag fullkomligt älskar honom! I inledningsnumret gjorde han parodi på förra årets stora vinnare, den nedtonade Once, och slängde in en liten gliring till Shia LaBoeuf, som hoppade av Orphans när det blev för jobbigt redan under repetitionerna. Sedan blev numret en hyllning till de mer storslagna musikalerna. Ja, jag behöver väl inte säga så mycket, ni kan ju se hela numret här nere.



Tre musikaler fick dela på i stort sett alla musikalpriserna. Årets stora vinnare var Cyndi Laupers och Harvey Fiersteins Kinky Boots med sex vinster - framför allt bästa musikal, men även Laupers musik fick pris. Billy Porter vann för bästa manliga huvudroll i musikal, dessutom fick Kinky Boots pris för bästa koreografi, orkestrering och ljuddesign.



Stephen Schwartz Pippin kom på god andra plats, tillsammans med Matilda. De bägge musikalerna vann fyra priser var. Pippin kammade hem bästa nyuppsättning och regi (Diane Paulus), samt bästa kvinnliga huvud- och biroll (Patina Miller och Andrea Martin).



Matilda, baserad på Roald Dahls roman, vann för bästa manus, bästa manliga biroll (Gabriel Ebert) samt bästa scenografi och ljussättning.



Sedan finns det ett enda musikalpris kvar, bästa kostym, och det blev Askungens enda pris. Det måste nog anses vara en rejäl förlust, hela nio priser var uppsättningen nominerad till och får bara ett enda. Men kolla in klippet här nere! Bara Askungens förvandling är värd priset!



Innan vi övergår till pjäserna tar vi Harris mellanaktsnummer. Han, Andrew Rannells, Megan Hilty och Laura Benanti skämtar om sig själva som skådespelare som överger teatern för att göra egna teveserier. Bara Harris har en lyckad tevekarriär med How I met your mother, nu inne på sin nionde säsong. Rannells (The new normal), Hilty (Smash) och Benanti (Playboy club och Go on) fick sina serier nedlagda i förtid (eller ja - Smash levde verkligen på övertid, trots att den bara höll i två säsonger).



På pjässidan blev det aningen mer spridning. Tre pjäser tog lejonparten - Vem är rädd för Virginia Woolf, The Nance med tre vinster var och Lucky guy med två, men några pjäser lyckades få åtminstone en statyett var.

Lite orättvist kan tyckas att musikalerna fick ordentliga presentationer och de fick spela upp nummer. Pjäserna presenteras i sekundsnabba klipp till The Rascals Good lovin'. Nog borde man kunna presentera talpjäserna på ett bättre sätt?



Vem är rädd för Viginia Woolf fick de finare priserna, bästa nyuppsättning av pjäs, bästa regi (Pam Mackinnon) och bästa manliga huvudroll (Tracy Letts). Det betyder att bägge regipriserna i år vanns av kvinnor, inte helt vanligt.

The Nance vann tekniska priser - bästa scenografi, bästa kostym och bästa ljud.

Intressant att notera är att pjäsen som vann det allra finaste priset - bästa pjäs - inte vann för något annat. Christopher Durangs Vanya and Sonia and Masha and Spike var nominerad både till bästa regi och i alla skådespelarkategorierna, men tydligen var det inte någon av dessa som lyfte pjäsen till skyarna. Jag är i alla fall väldigt nyfiken på den!

Skådespelarpriserna delades istället av, förutom Letts i ...Woolf, Courtney B. Vance som bästa manliga biroll i Lucky guy (pjäsen vann dessutom för bästa ljus), Cicely Tyson i Resan till Bountiful och Judith Light för The assembled parties. Light vann samma pris förra året för Other desert cities - Andra ökenstäder.

Den stora förloraren på pjässidan blir tveklöst Golden boy - nominerad till åtta Tonys och fick gå hem tomhänt.

Sändningen var rapp och snygg - tacktalen korta och koncisa. Även i år var det en riktigt bra gala. Enda minuset var att någon fått för sig att rollfigurer från olika aktuella musikaler skulle presentera inslagen. Vi pratar humor på Guldbaggegalanivå! Och då är jag vänlig. Ja, ni har ju redan sett några av dessa presentationer.

Det var det hela. Sändningen avslutades med att Neil Patrick Harris besjöng årets alla vinnare, och det ser ni här. Ja, just det - om ni klickar på Läs mer så kan ni se övriga musikalnummer från årets gala, inklusive Peter Jöbacks överspel som Fantomen på Operan. Godnatt och trevliga mardrömmar!

Prinsessbröllopet

Sådär, nu har jag vaknat till efter lördagens festande! Det blev en ganska lång natt för min del, och jag är glad att jag tog semester på söndagen.

För min del var hela bröllopet inklusive förberedelser väldigt lugnt - eftersom festen skulle vara ute på Drottningholm var det inte mycket för oss på Visningen att göra. Vi jobbade på med våra vanliga arbetsuppgifter. Det enda vi märkte av var hur del efter del stängde för allmänheten allt eftersom Dagen närmade sig.

Vigseln såg jag inget av när det begav sig (jag har självklart kollat in det hela i efterhand). När vigseln började klev alla vi som skulle jobba på bussar som tog oss ut till Drottningholm.

Det måste jag säga, alla förberedelserna var riktigt snyggt utförda, och tältet var något enastående! Jag fullkomligt gapade när jag kom in, det var inte precis vad jag tänkte på när jag hörde att det skulle vara i ett tält. Övriga festen var lika väl organiserad, jag tror inte att någon hade något att klaga på. Och ja, jag blev lika överraskad av makrontårtan - fullkomligt genial!

Sedan var det jobb resten av natten, inga större överraskningar för min del - jag hade mina sedvanliga uppgifter - och framemot sex klev jag på bussen tillbaks in till stan. En långsam promenad hem och sedan sov jag tills jag väcktes av åskvädret, och det glada nyheten att Petter och Camilla fått sitt andra barn. Hurra!

Habemus episcopus

Okej, nu kan det äntligen sägas. En del kanske har funderat på att jag har varit lite mer i Riddarholmskyrkan än tidigare, om man bortser från perioden när jag inventerade föremålen där nere. Anledningen till detta beror på att jag har blivit utsedd till Riddarholmskyrkans nye tillsyningsman. Jag fick frågan i vintras och har så smått glidit in i rollen. Första stora händelsen var Prinsessan Lilians begravning, då jag var ansvarig för serafimerringningen. Nu har jag även officiellt tagit över efter förre tillsyningsmannen.

Det var en riktig ära att bli tillfrågad och jag behövde inte tänka efter så länge innan jag tackade ja. Nu får vi bara hoppas att jag kan leva upp till förtroendet jag fått.

Dramatiskt klädinköp

Återigen har det varit utförsäljning på en av våra större teatrar och återigen stod jag där med vässade armbågar. Den här gången var det Dramaten som skulle få släppa ifrån sig kostymer till vårt växande kostymförråd.

Lördagen innan hade Dramaten kostymvisning på trappan utanför, och jag stod där och spanade in kläder och funderade på vad vi skulle kunna ha användning av. Det var ganska mycket fantasifulla plagg, men några pärlor kunde jag ändå hitta.

Klockan tio skulle portarna slå upp, och jag såg till att vara där vid klockan åtta. Redan då var det kö, de som stod längst fram hade kommit klockan sex. Det är hängivelse, det! Kön var dock inte längre än att cirka 10.01 var vi inne. Mina farhågor besannades dock ganska omgående. Dramaten har inte haft historiskt korrekta uppsättningar på ganska länge, så det fanns inte jättemånga historiska dräkter till försäljning. Till råga på allt var det en grupp som samarbetade som kom in före oss, så de lyckades sno åt sig de allra bästa kostymerna. Jag såg ställningen där de hängde upp sina fynd och jag hade velat sno åt mig flera av dem.

Nåja, helt lottlösa blev vi inte, Mikael Nyqvists illgröna väst från Gustav III och Peter Stormares jacka från Kung Lear var två av fynden.

Bästa sommartecknet

Inte förrän jag har fått vara ute på Rosendal har sommaren startat ordentligt. I år slog jag till dubbelt - i onsdags gjorde jag årets första visning på Hagapaviljongen och igår gjorde jag detsamma på Rosendal. Samma sällskap - det holländska slottssällskapet som varit på besök på en hel massa slott i Mälardalsområdet under veckan. Tre gånger fick jag ta hand om dem - förutom uteslotten även inne på Stockholms slott. Meningen var att jag även skulle ha visat dem Ulriksdal, men den fick tyvärr ställas in.

När jag tog Ben ut till Haga kände jag mig helt lyrisk över att få komma ut i grönskan, och inte blev det bättre när jag igår tog mig ut till Rosendal. Egentligen skulle jag försöka ta mig in till stan innan jag blev helt inlåst av Stockholm maraton, men jag kunde bara inte ge mig av. Så givetvis fick jag tråckla mig fram genom avspärrningarna när jag äntligen kom mig för att åka in. Men jag får komma tillbaks till Rosendal inom snar framtid. Jag tröstar mig med det.

Mitt Ulriksdal

Igår öppnade uteslotten för säsongen och lagom till säsongspremiären kom äntligen min  guidebok! Jag har skrivit ett par gånger om vår satsning på Ulriksdals slott, och i det ingår i att vi gärna ser att barnfamiljer kommer till slottet och parken. Därför ombads jag att göra texter till en pyssel-/guidebok som ska säljas ute på Ulriksdal och inne på Stockholms slott.

I vintras pulsade jag runt i snön ute på Ulriksdal och funderade och fotade och skrev. Resultatet låg färdigt i fredags. Man kan välja mellan fyra olika framsidor - gul, blå, grön eller lila - men insidan är densamma i alla böcker. Jag är riktigt stolt över resultatet, och hoppas att den kommer att sälja riktigt bra - och att barnen dessutom kommer ut till Ulriksdal och tittar på Kron-Kalles slott och park.

Årets första bokinköp

Det har varit ett ganska kärvt ekonomsikt år hittills för min del, jag har inte haft råd med någonting alls faktiskt, knappt ens mat. Jag är lite stolt över att jag lyckades ta mig igenom den här månaden med en matbudget på tusen kronor, och då lyckades jag ändå äta bra mat!

I fredags fick jag första sommarsäsongslönen, och då kände jag att jag måste få unna mig någonting av det jag har försakat. Därför gick jag iväg till Drottninggatans bok och bild (billigaste boklådan i stan!) för att köpa de två böcker som står överst på listan - Per Olov Enquists Liknelseboken och Mats Strandbergs och Sara Bergmark Elfgrens Eld, andra delen i Engelsforstrilogin. Än bättre blev det när jag ställde mig i kön för att betala och mannen framför mig stod med hela Signums konsthistorieserie i famnen. De böckerna kostar multum! Eftersom jag var på Bok och bild och han skulle köpa lade jag ihop två och två och kom fram till - extrapris! Jag lämnade min plats i kön och tog en titt runt. Seppåfan! Istället för de upp till 900 kronor per del som serien brukar kosta fanns de nu till priset 99 kronor styck! Gustavianska tiden och Karl Johan-tiden, tack så väldigt mycket! Idag gick jag dessutom tillbaks och köpte Renässansen och Barocken. Tyvärr var Frihetstiden slut. Hade jag bara fått den hade jag fått de viktigaste böckerna. Men man ska inte klaga! Nu har jag legat här ett par dagar och bara frossat i empiremöbler och Hauptbyråer. Mums!

Superman

Serieteket visade Superman från 1978 förra veckan, och det är ju en bra film som är värd att ses på stor duk igen. Tänkte jag. Sålunda drog jag med mig Petter för att se den. Det borde jag inte ha gjort! Superman är en av min barndoms stora filmäventyr. Jag var nio år när den kom och i helt rätt ålder. Tyvärr har tiden inte varit vänlig mot den. Jag satt och vred mig i stolen under stora delar av filmen.

Till att börja med är filmen så otroligt seg i inledningen innan vi når fram till filmens nutid och Christopher Reeve gör entré. Vi får förhistorien, men det är så högtravande att man undrar om alla på Krypton, för att citera Amadeus, skiter marmor. Det blir inte bättre i Smallville - långsamt, långsamt berättas om Clark Kents uppväxt och trots att det inte är många scener så hinner jag bli uttråkad.

Det blir lite bättre när historien flyttas till Metropolis och tidningsredaktionen på Daily Planet. Richard Donner ska ha valt att filma historien om Stålmannen som en seriös film, och inte överdrivet fånig som tidigare superhjältefilmer. Om detta kan man ha delade meningar. Fotot är realistiskt och scenerna på Daily Planet skulle kunna klippas in i  - säg - Alla presidentens män utan att skämmas för sig. Men replikföring och regi är snarare av screwballstuket - tänk Det ligger i blodet. Replikerna slängs ut som med maskingevär och spelstilen är förhöjd. Det skär sig. Dock ska sägas att både Christopher Reeve och Margot Kidder är väldigt bra i sina roller!

Tyvärr verkar Donner själv, trots sin försäkran att han inte vill göra parodi på superhjältar, inte tro på historien. Det är enorma luckor i manuset, och jag får känslan att Donner inte verkar tycka att det spelar någon roll att det inte hänger ihop, "det är ju ändå ingen som tar det här på allvar". Man skulle kunna köra hela Krypton genom de logiska luckorna. Skurkarna är ena riktiga klåpare, och hur de skulle kunna komma upp med en diabolisk plan övergår mitt förstånd. Gene Hackman som Lex Luthor spelar över, visserligen inte utan finess, och det finns ingen logik i hans handlande. Och nej, jag betvivlar att tiden skulle börja gå baklänges om Jorden snurrade åt andra hållet.

Ska man ta det positiva med Superman måste det ju bli det stilbildande i att ta historien på allvar, vilket då som sagt kan diskuteras med slutresultatet, och Christopher Reeve är fortfarande den bäste Stålmannen på film. Det kan man inte ta ifrån honom. Jag vill minnas att Superman II, där scener spelades in samtidigt med ettan men gjordes om med ny regissör - Richard Lester - faktiskt är bättre. Efter att ha sett den här är jag dock osäker på om jag vågar se om den igen. Superman the movie fick en full femma när jag var nio år. Nu kan jag inte ge den mer än en tvåa!

Tack för den utgiften!

Varje tisdag är det städnatt på min gata, och jag är väldigt noga med att flytta på Ben då, både för att undvika parkeringsböter självklart, men också för att jag tycker att det är självklart att underlätta för städbilarna att komma fram. Det är liksom inget att snacka om.

Det där är inga problem för mig att komma ihåg, för tisdagar är första dagen på arbetsveckan för min del, så när jag kommer hem ställer jag mig på mc-parkeringen på Kungsholmsgatan istället. Så även igår - jag kom hem och parkerade på Kungsholmsgatan och tänkte inte mer på det.

I dag när jag promenerade ner för trappan och ut för att hämta Ben så slog det mig helt plötsligt att jag har sommarschema nu, det vill säga jag jobbar på måndagar också. Det är tisdag I DAG! Det var måndag igår och på måndagar är det städnatt på - Kungsholmsgatan!

Mycket riktigt - en gul lapp satt fästad på Ben; 650 spänn i parkeringsböter! Ytterligare en utgift jag inte behöver just nu!

Så går det när man försöker sköta sig och lyda parkeringsreglerna!

Ambassadmottagning

Nu i veckan kommer en grupp nederländare som ska bese en hel massa slott runt om i Stockholm. I samband med det här besöket bjöd den nederländske ambassadören in till en mottagning på ambassaden på Götgatan, och eftersom det har fallit på min lott att visa dem det vi har i slottsväg så ansågs det passande att jag representerade Visningen där.

Jag ska villigt erkänna att jag hade lite fjärilar i magen när jag gick dit - det här var min debut i de fina salongerna. Alltså de fina salonger som inte är slottet, för där vet jag hur det fungerar, men en utländsk beskickning!

Ingen anledning till oro, det var en supertrevlig mottagning och ambassadören likaså. Vin och plockmat erbjöds och trevliga samtal med de nederländska besökarna. Det var en trevlig uppvärmning inför de dagar som jag ska visa dem runt.

Det som gjorde besöket på ambassaden än mer intressant för min del av för att jag fick se Ebba Brahes änkesäte, något som jag har velat göra i flera år. När jag bodde på Söder och gick förbi palatset så var jag självklart nyfiken på hur det såg ut inuti och inte blev min nyfikenhet mindre när jag började visa på Ulriksdal, där grevinnan bodde innan hon blev änka. Nu har jag gjort det. Ambassadören berättade att det var ganska nergånget när de flyttade in där på sextiotalet och har renoverat allting på de nederländska skattebetalarnas bekostnad. Det var helt fantastiskt vackert, kan jag avslöja!

Spökande gamla synder

Idag efter en av mina våningsvisningar kom det fram en dam - som inte hade varit med i min grupp - och frågade om det inte var jag som hade spelat Kajafas i Kungsholms kyrkas uppsättning av Jesus Christ Superstar. Det kunde jag ju inte neka till, och så tackade hon för föreställningen. Jag var alltså ihågkommen efter ett och ett halvt år. Gissa om jag kommer att leva länge på den!

Sjuklektyr

Jag är förkyld! När jag vaknade igår var jag helt under isen. Det enda raka var att gå och lägga mig igen. Jag känner mig lite bättre idag, men jag gör inte många knop än. Det är vid såna tillfällen man är glad när man får en ny leverans pjäsmanus från sitt lokala bibliotek. Nu ska jag gå och bädda ner mig - med Max Raabes musik på YouTube - och läsa både musikal, komedi och - som jag ser fram emot mest - skräck; Damen i svart ligger överst på listan - och i högen. Det ska bli spännande att se om jag kan återskapa den där läskiga känslan jag fick när jag såg uppsättningen på Turteatern.

Hundbesök

När föräldrarna åkt på semester fick jag ta hand om hundarna, åtminstone två av dem - Melker fick följa med till Bryssel. Vi har haft det riktigt trevligt, Tim, Max och jag, trots att jag hade min jobbhelg och alltså inte kunde umgås så mycket med dem. Jag var ledig hela torsdagen och gick långpromenad på Norrmälarstrand med dem. Min empiriska forskning där gav för handen att hundtricket endast funkar om man är minst lika gullig som hundarna man har med sig.

Eftermiddagar och kvällar har vi däremot umgåtts rejält, först en långpromenad längs stranden och sedan hem och mysa i soffan eller i fåtöljen - det är inte många minuter som jag inte har haft åtminstone en hund i knäet. Samma sak nattetid, vi har varit tre i sängen. Något som jag visserligen inte brukar klaga på, men det var lite svårt att sova.

I söndags kom föräldrarna hem och hundarna fick åka tillbaks till sig. På återseende, får man väl säga.

Max Raabe

Två gånger tidigare har Max Raabe uppträtt i Stockholm, såvitt jag vet, och bägge gångerna har jag missat honom. Detta har stört mig något rejält, så i början på hösten när jag fick veta att han skulle komma hit i maj så hängde jag på låset för att fixa biljetter. Det har varit en lång vinter i väntan på konserten, men förra veckan blev det äntligen av. Tillsammans med pärona och fru Ann drog vi ut till Cirkus. Roligt att se att publiken var så ofantligt uppblandad - det var allt från tonåringar till nittioåringar med rollatorer och det var fullsatt.

Säga vad man vill om Max Raabe, men han - och Palast Orchester - vet vad de gör. Konserten är så väl genomförd in i minsta detalj, och då menar jag inte bara musikaliskt. Det är ett gäng riktigt duktiga musiker, och det svänger bra om dem. Men hela upplevelsen är perfekt, från hur scenen ser ut till kläder och hållning. Det är som om de klev direkt ut ur trettiotalet, med sina raka ryggar. Raabe själv är perfekt i rollen som vokalist. Jag gillar hur han kliver fram när det är dags att sjunga och sedan kliver han bokstavligt talat ur strålkastarljuset under de instrumentala partierna.

Vi fick höra en blandning av tyska och amerikanska melodier från 20- och 30-talen, både sådant som jag hört dem framföra förr och ett par nya. Singing in the bathtub är en melodi jag inte hört Raabe framföra förr - här med trumpetare som spelade under vatten. Efteråt lugnade Raabe oss med att det var kvällens humoristiska inslag. Det är ju en sanning med modifikation - Raabe själv med sitt stenansikte är vansinnigt rolig emellanåt och orkestern busade också till det.

Max Raabe har släppt ett par skivor med personliga tolkningar av moderna låtar, som Oops, I did it again eller Super Trouper. I ärlighetens namn var jag lite orolig att vi skulle få höra dem under konserten, vilket hade skurit sig lite för mycket med de autentiska trettiotalslåtarna vi blev serverade. Det var inget jag hade behövt oroa mig för. Inte en låt som skrivits efter cirka 1935 fick vi höra. De där moderna bitarna kan vara lite roliga på skiva eller som roligt mellanspel - jag skulle inte ha klagat om de hade gjort någon enstaka som extranummer eller så, men det var de autentiska låtarna jag ville höra - och fick! Det var den kvällen, nu börjar den långa väntan på nästa besök av Max Raabe und Palast Orchester.