Hotell Transylvanien

Dracula bygger ett hotell i Transylvanien där han tar emot andra monster för att skydda dem och framför allt sin dotter mot människorna. På dotterns 118-årsdag dyker det plötsligt upp en livs levande människa på slottet. Dracula måste få ut honom innan de andra monstren upptäcker honom och panik utbryter. Självklart går ingenting som han vill och dottern får upp ögonen för det mystiska unga monstret.

 När jag fick höra talas om Hotell Transylvanien blev jag lite skeptisk, framför allt för att huvudrollen som Dracula skulle spelas av Adam Sandler, en komiker som jag har svårt för. Visst, han kan vara bra om han råkar ut för en regissör som håller honom i väldigt strama tyglar (exempelvis Punch drunk love), men annars är han lite för mycket för min smak. Så illa är det nu inte i Hotell Transylvanien. Han släpper loss, men känns ändå ganska kontrollerad, förmodligen för att Dracula är en person med kontrollbehov. Slottet är byggt för att förhindra att dottern ska träffa på människor och han håller henne mer eller mindre inspärrad. Gästerna som kommer till hotellet försöker han också kontrollera, med mindre lyckat resultat.

Runt Dracula och hans dotter trängs ett stort antal monster - ett väldigt stort antal monster! De flesta av dem är inget mer än konstiga figurer i bakgrunden och det får man ge filmens skapare att de har haft väldigt god fantasi när de skapat persongalleriet. Tyvärr är det inte många som blir något mer än just roliga figurer i bakgrunden. Välgjorda, ja - men inte så mycker mer. Mer krut har de då lagt på själva miljöerna som är väldigt välgjorda och träffsäkra.

Manuset till Hotell Transylvanien är skrivet av Peter Baynham och Robert Smigel, som båda skrivit manus till diverse sketchprogram och det märks. Historien består mest av diverse bildskämt och ordvitsar, kläm in så många som det bara går. Grundhistorien får komma lite på undantag.

Som i så många animerade filmer nuförtiden ska allting gå väldigt snabbt. Klipp, kameraåkningar, rörelser, repliker. För vadå, kan man göra allt snabbt så ska man ju, eller hur! Tyvärr går det här ut över själva historien - ingenting hinner etableras eller fördjupas. Pang, in med nästa bildskämt bara. Det är nästan så man blir sjösjuk.Eller för att citera Dracula själv: "That was not fun! Everyone running, jumping, swimming with no order - that was the opposite of fun!"

Att Hotell Transylvanien inte blev nominerad till någon Oscar för bästa animerade film förstår jag. Däremot förstår jag inte hur den kunde bli nominerad till en Golden Globe i samma kategori - särskilt som den då slog ut ParaNorman från att nomineras. Ingen skada skedd, den fick ingen Golden Globe och Modig var en värdig vinnare. Två måttligt roade gnurglor blir slutbetyget.

Snobben och livförsäkringen

Visst, jag vet att Charles M Schulz inte var främmande för att använda Snobben i kommersiella sammanhang - gudarna vet hur mycket pengar jag (läs: mina föräldrar) lade ner på Snobben och hans garderob. Första reklamfilmen med Snobbenfigurer kom 1959, då Lille Karl gjorde reklam för Ford.

Trots det känns det lite olustigt att se figurerna göra reklam, nu senast för livförsäkringar. Jag vill inte riktigt se dem på det sättet. Å andra sidan är filmerna rejält snyggt animerade, och nog skulle jag kunna tänka mig att köpa en livförsäkring hos Metlife. Fan också!











Nu är det inte precis någon nyhet att Metlife använder sig av Snobben i reklamen. De har faktiskt gjort det ända sedan 1985. Se här en tidig variant.

Amour

När man sätter sig för att se en film av Michael Haneke vet man alltid vad man får, eller snarare - man vet vad man INTE får. Det kommer inte att bli någon skrattfest, den saken är klar. Sedan skiljer sig hans filmer åt inbördes. Från nattsvart ångest i Pianisten till ren skräck i Funny games.

Amour är ett kammarspel med i stort sett bara två skådespelare, Emmanuelle Riva, här kanske mest känd för sin roll i Hiroshima, min älskade 1959, och Jean-Louis Trintignant, som vi sett i fler filmer på våra breddgrader men största succén var nog En man och en kvinna 1966, spelar ett äldre par i Paris. Bortsett från en scen i filmens inledning utspelar sig hela filmen i deras våning, och med undantag av Isabelle Huppert som spelar deras dotter i några scener förekommer nästan inga andra personer.

Riva genomgår i filmens inledning en misslyckad operation som gör henne förlamad i höger sida, och filmen visar hennes och makens fysiska och psykiska nedgång. Som man kan förstå av förutsättningarna är det här helt och hållet skådespelarnas film. Riva, som är oscarsnominerad för sin rolltolkning av den allt mer handikappade Anne, är helt fenomenal i sin ångest. Varenda känsla som hon inte kan uttrycka med ord visar hon genom ytterst små miner i ansiktet. Trintignant är inte sämre han i sina ständiga försök att hjälpa sin hustru till ett anständigt avslut på livet. Trots hans ihärdiga försök blir bara hennes situation värre och värre. Rivas oscarsnominering är självklar, och Trintignant vore lika värd en nominering han.

Haneke vågar vänta ut skådespelarna, Amour är en synnerligen långsam film. Det händer inte mycket i scenerna men det som sker gör desto större effekt. På samma sätt rör sig kameran nästan inte alls. Några enstaka panoreringar är nästan de enda kamerarörelserna och klippen är få och välplacerade. Darius Khonjis foto förtjänar också ett särskilt omnämnande - varenda bildvinkel är bedövade vacker.

Amour har redan vunnit Guldpalmen i Cannes, Guldbaggen här i Sverige och Golden Globe bland annat. Dessutom har filmen chans att vinna fem guldgubbar på Oscarsgalan. Förutom bästa film är Amour nominerad till bästa utländska film, regi, manus och som tidigare nämnts bästa kvinnliga huvudroll för Emmanuelle Riva. Senast en film var nominerad både till bästa film och bästa utländska film var 2001, då Crouching tiger, hidden dragon var nominerad i båda kategorierna och vann för bästa utländska film. Nånting säger mig att samma situation kommer att uppstå i år. Fem imponerade gnurglor blir betyget.

Django unchained

Quentin Tarantino har som bekant en viss fäbless för skräpfilm från 60- och 70-talen, och de flesta av hans filmer är inspirerade av dessa filmer och till skillnad från de tidigare filmerna blir Tarantinos filmer hyllade och prisade. Så är även fallet med hans senaste - Django unchained.

Inspirationen kommer från Sergio Corbuccis spaghettivästern Django från 1966. Tarantino har dock bara inspirerats, de bägge filmerna har nästan inget gemensamt mer än namnet Django och hämndmotivet. Originalfilmens Django, Franco Nero, kan dock återses i en liten cameoroll i Django unchained, precis som Tarantino brukar göra, de gamla idolerna får göra comeback i hans filmer. Även Don Johnson återses som plantageägare.

Här spelar Christoph Waltz den före detta tandläkaren King Schultz som nu livnär sig som prisjägare. Han fritar slaven Django (Jamie Foxx) för att få hjälp att hitta två brottslingar som gömmer sig under nytt namn och som tack för hjälpen lovar Schultz att han ska hjälpa Django att befria dennes hustru Broom-Hilda, eller Brünhilde.

Precis som sina föregångare är Django unchained extremt blodig och våldsam, men Tarantino har ändå en förmåga att använda våldet med finess. Visst, när folk blir skjutna så exploderar blodet över scenen, som vore de blodfyllda säckar. Men det känns ändå inte spekulativt. Dessutom är det lätt att förlåta våldet när manuset är så välskrivet. Mitt i våldet är Tarantinos filmer väldigt pratiga och fylld av humor med samtal på en sån nördig nivå att man vrider sig av skratt.

Jamie Foxx står som huvudperson, men nog anser jag att Christoph Waltz har en huvudroll han också. Det här är lika mycket hans film, han har nästan lika mycket scentid som Foxx och han driver handlingen framåt precis lika mycket. Ändå har han blivit nominerad till bästa manliga biroll på Oscarsgalan. Golden Globe har han som bekant redan vunnit för sin rolltolkning. Hur som helst är han briljant! Han stjäl varenda scen han är med i, det går inte att se sig mätt. Foxx Django är inte lika fullödig som rollfigur, han är lite mer enkel. Det är bara starka känslor som driver honom framåt och inte så mycket finlir. Därmed inte sagt att han inte gör sitt jobb utmärkt, för det gör han.

Leonardo DiCaprio gör i Django unchained sin första skurkroll och den gör han utmärkt. Även han har inte så mycket nyanser att leka med, men han gör vad han ska. Samuel L. Jackson är helt oigenkännlig som slaven Stephen, men rollprestationen är det absolut inget fel på.

Django unchained är vann Golden Globe för bästa manus och manliga biroll. På Oscarsgalan kan filmen kamma hem fem statyetter, förutom de två nämnda även bästa film, ljud och foto. Robert Richardsons foto är superbt. Bara den lilla sekvensen när glädjeflickan Sheba tar en flaska champagne ur ishinken och går med den över golvet med vattnet droppande och kameran följer efter i golvnivå fick mig att rysa av vällust. Jag tror nog att filmen har stor chans att vinna samma priser som den fick på Golden Globe, även om jag fortarande tycker att Alan Arkins rollprestation i Argo ändå var snäppet bättre än Waltz tandläkare. Fyra riktigt starka gnurglor blir betyget.

Bäste dräng

Jag brukar undvika att skriva om enskilda besökare här, särskilt om det gäller barn, men idag måste jag göra ett undantag. Jag fick hjälp i Lekstugan av ett av de absolut charmigaste barn som någonsin kommit in genom Lekstugans dörrar. J, som vi kan kalla honom, gav sig in med liv och lust i lekarna. Han klädde ut sig och gjorde alla sysslor som jag gav honom - han bar ved, han ryktade hästen, han sopade stugan, hämtade vatten, matade grisar, plockade ägg - och han bakade kakor. Han var helt fascinerad av "den magiska ugnen" - den ena kakan efter den andra kunde han hämta ut ur ugnen trots att formen hade varit tom när han satte in den. Han var trevlig, nyfiken, frågvis och pratsam. Dessutom kom han till Lekstugan i två omgångar, först på förmiddagen och sedan kom han tillbaks med andra vänner på eftermiddagen för att visa allt spännande han hade lärt sig. Jag blev uppriktigt glad när han kom tillbaka på eftermiddagen och med en gång sprang fram för att hälsa och berätta att han var tillbaks. Uttrycket "en riktig liten solstråle" har aldrig passat så bra på någon av våra drängar eller pigor.

Nominerade till bästa originalsång

Förra året var inget bra år för låtskrivarna i Hollywood. Oscarsjuryn orkade bara skrapa ihop två låtar som de tyckte var värda att nomineras till bästa låt, från Mupparna och Rio, och ingen av dem var särskilt minnesvärd. Golden Globe-juryn ansträngde sig lite mer och fick ihop de sedvanliga fem låtarna. Lustigt nog fanns inte Mupparna eller Rio med bland de nominerade där. Vann gjorde Madonnas Masterpiece från W.E.

I år har Oscarsjuryn ryckt upp sig och fem låtar finns nominerade. Det skulle förvåna mig storligen om någon annan låt än Adeles Skyfall går och vinner, men alla fem låtarna är riktigt bra. Här är de.

Berättelsen om Pi.
Pi's lullaby, skriven av Mychael Danna och framförd av Bombay Jashree. Danna fick ta emot Golden Globe för bästa musik, men låten fick se dig slagen av Skyfall.



Ted
Everybody needs a best friend, skriven av Walter Murphy och Seth MacFarlane och framförd av Nora Jones. Ted, MacFarlanes komedi om en levande teddybjörn, har inte precis överösts med nomineringar. De får faktiskt nöja sig med bästa sång. Walter Murphy har inte gjort mycket väsen av sig sedan han fick en jättehit med discoversionen av Beethovens femte symfoni - A fifth of Beethoven. Han har komponerat musik till ett flertal serier, bland annat Family guy och American dad. Roligt att se honom tillbaka på stora scenen.



Chasing ice
Before my time, skriven av J. Murphy och framförd av Scarlett Johansson och Joshua Bell. Chasing ice är en dokumentär om fotografen James Balagog som har med timelapsekamera fotograferat klimatförändringarnas påverkan på världens glaciärer. Filmen har hyllats av kritiker, och det är onekligen ett viktigt ämne. Måste kännas lite surt då att bara bli nominerad för bästa låt. Jag hoppas att vi får hit filmen till Sverige. Om inte på bio, så kanske åtminstone till Dox?



Les Misérables
Suddenly, skriven av Alain Boublil, Claude-Michel Schönberg och Herbert Kretzmer och framförd av Hugh Jackman. En nyskriven låt till filmatiseringen av musikalen där Jean Valjean sätter ord på sina känslor att plötsligt ha blivit pappa. Och ja, jag fulgråter fortfarande!



Skyfall
Skyfall, skriven och framförd av Adele tillsammans med Paul Epworth. Redan vinnare på Golden Globe-galan. Att någon annan låt skulle vinna istället för den här monsterhiten är helt otänkbart. Riktigt bra Bondlåt, och en riktigt bra låt i största allmänhet.

Les Misérables

Till att börja med får jag väl erkänna att Les Misérables är en av mina favoritmusikaler, under en tid var det nästan det enda jag lyssnade på. Å andra sidan är det också den enda av Boublil/Schönbergs musikaler som jag överhuvudtaget gillar. Med historien om Paris blodiga 1800-talshistoria träffade de helt rätt. När beskedet då kom att musikalen skulle bli film blev jag helt lyrisk. Än bättre blev det när jag fick veta att King's speech-regissören Tom Hooper skulle regissera. Sedan började då namnen på skådespelarna ramla in och det kändes bara bättre och bättre - Hugh Jackman, Russell Crowe, Anne Hathaway, Helena Bonham-Carter, Sasha Baron Cohen. Det var alltså med stora förväntningar jag ikväll gick iväg till Sergel för att se om filmatiseringen över huvud taget kunde närma sig mina förväntningar. Och det gjorde den med besked! Les Misérables är en helt fenomenal film.

Hooper har förstånd att växla mellan det stora och det lilla, från den enorma första scenen där straffångar ska dra in ett skepp i en docka zoomar han in på de individuella fångarnas ansikten. Under många av sångerna där skådespelarna uttrycker sina känslor ligger kameran tätt, tätt inpå deras ansikten. Vi ser varenda muskel som rör sig i deras ansikten. Till det här kommer att Hooper, som de flesta väl känner till vid det här laget, låter skådespelarna sjunga live - inget mimande här inte. Det blir väldigt levande och intensivt.

I nästa sekund drar sig kameran bakåt eller uppåt och vi ser miltals, hur små och oskyddade personerna är i den grymma världen. Kameraarbetet signerat Daniel Cohen är strålande, precis som scenografin av Eve Stewart och Paco Delgados kostymer.

Ensemblemässigt är det här en av de mest jämna ensembler jag sett i en musikalfilm. Varenda roll är perfekt besatt. Både Hugh Jackman och Anne Hathaway är oscarsnominerade (och båda vann varsin Golden Globe för sina roller), och de levererar fantastiska insatser. Hathaway har en mycket liten roll, hennes filmtid är nog inte mer än en kvart, men den kvarten är värd biljettpriset bara den. Hennes tolkning av I dreamed a dream i en tagning, ständigt med hennes ansikte i närbild, fick mig att börja fulgrina, så gripen blev jag. Och det var bara första gången under filmens gång som jag satt och hulkade i fåtöljen. Sedan hade vi ju Baron Cohen och Bonham Carter som värdshusparet Thénardier, och där var det inte precis det sorgliga som stod i fokus. Med underbart överspel är de filmens comic relief, vilket onekligen behövs emellanåt när resten av musikalen är så tung och sorglig.

Den som jag hade störst reservationer inför var Russell Crowe som Javert. Jag hade hört hans insatser, och hans röst är i svagaste laget för en så kraftfull roll. Det är knappt den bär. Men hans rolltolkning och utstrålning gjorde att jag ändå accepterade honom, Crowe är ju en suverän skådespelare, det kan man inte ta ifrån honom.

Les Misérables är nominerad till åtta oscars - bästa film, manliga huvudroll, kvinnliga biroll, kostym, scenografi, mask, ljudmix och sång. Finns det någon rättvisa här i världen så tar den åtminstone de tre stora. Risken finns väl att Jackman får se sig besegrad av Daniel Day Lewis i Lincoln, det är ju den sortens rolltolkning som oscarsjuryn brukar gilla.

För min del är dock betyget självklart - fem uppspelta och söndergråtna gnurlgor.

Ingen rast, ingen ro

Efter gårdagens teveinspelning skulle man väl kunna tänka sig att slottskören tar det lugnt ett tag. Men icke! Om tre veckor ska slottets nye pastor Michael Bjerkhagen installeras med stor pompa och ståt. Då ska slottskören tillsammans med ett par andra körer framföra Händels Zadok the priest. Det här kommer nog att bli det roligaste vi har fått göra hittills under min tid i kören. Fast i ärlighetens namn blev jag utmattad bara av att se noterna. Nu blir det hårdpluggande som gäller i ett par veckor!

Tevegudstjänster

Jag har tillbringat två dagar i Slottskyrkan tillsammans med Sveriges television. Det har nämligen spelats in fyra gudstjänster som ska sändas i fastlagstid. Jag kanske inte behöver tala om att jag var där i egenskap av medlem i slottskören, och inte av eget intresse. Jag har ju lite svårt för det religiösa, som bekant. Den här gången blev det jobbigare än vanligt. Vid en vanlig gudstjänst kan jag helt enkelt koppla bort när det blir de där bitarna jag inte gillar. Nu skulle jag både höras och synas, så då var det bara att bita i det sura äpplet och sitta och rabbla de där bönerna om "jag eländige mask" och allt sånt.

Fast bortsett från det så var det riktigt trevligt. Slottskören, Vokalensemblen och Göteborgs domkyrkas flickkör uppträdde och däremellan satt vi med i kyrkbänkarna bland de vanliga besökarna. Och ni ska inte tro att det ni får se på teve är som det var för oss. Nej nej, fyra gudstjänster spelades in på tre dagar och de olika bitarna filmades vid olika tillfällen. Predikan spelades in i fredags, och då slapp jag vara med, tack gode - ja, gud - igår spelades våra körinsatser in och idag var det psalmsång. Alla var på sitt bästa humör, så jag ska inte klaga så mycket. Det var jättetrevligt att vara med.

Nu får ni vänta till 24 februari innan den första gudstjänsten sänds. Som ni kanske förstår är jag inte helt på det klara med i vilken/vilka av gudstjänsterna ni får se mest av mig. Det är bara att bänka sig.

Stockholm i vinterskrud

Tog några bilder när jag gick över Riddarholmsbron och med lite magi från Photoshop tog jag bort alla fula stolpar och tågledningar och fick se Gamla stan som den ska ses. Så vackert det är med den vita snön!

Knallhatten och de tjugoen dvärgarna

Hittade den här bilden på nätet, som visar hur långa några av Hollywoods skådespelare är. Man kan ju konstatera att de inte är några jättar. Ett litet fel har dock smugit sig in, om man ska tro imdb. Javier Bardem verkar ha förväxlats med Antonio Banderas (lätt att göra, båda två är ju spanjorer...). Bardem är 183 cm medan Banderas är 174, som det står i diagrammet.

Det jag tyckte var intressant var hur jag skulle se ut om jag fanns med där, så jag tog och kopierade in mig själv. Nog kan man konstatera att jag är aningen längre än de andra...

ParaNorman

Norman sitter i soffan och tittar på teve med farmor. Det skulle ju inte vara så konstigt, om det inte vore för att farmor är död och begraven och ingen annan kan se henne. Norman kan nämligen se de döda och de kan tala med honom. Är man mobbad är det här självklart inget man talar om för någon, och Norman gör så gott han kan för att ingen ska få veta hur konstig han är. Det blir inte så lätt när han blir den utvalde, den som måste läsa den magiska formeln för att förhindra att häxan som avrättades för några hundra år sedan i staden inte ska komma tillbaks från de döda. Tillsammans med sin syster, sin ende vän och hans bror samt skolans främste mobbare måste de nu hitta häxans grav och förhindra död och förintelse.

ParaNorman lanseras som "från skaparna av Coraline" och det är en sanning med modifikation. Coraline byggde på en bok av Neil Gaiman och regisserades av Henry Selick, som även gav oss Nightmare before christmas och James och jättepersikan. ParaNorman är skriven av Chris Butler som även debuterar som regissör tillsammans med Sam Fell. Butler jobbade förvisso med Coraline, men som storyboardartist. Engelsmannen Fell jobbade tidigare med Aardman animations och har bland annat regisserat Rex the runt och Bortspolad.

Att Butler inte hade någon ledande position i Coraline ska inte ligga honom till last - han har verkligen lärt sig av de bästa, och ParaNorman är en lysande dockanimation! Butler och Fell har sammanfört sina båda stilar till en homogen stil som fungerar fantastiskt bra. Butler kan dockorna och Fell har tillfört den där kaotiska stilen som kännetecknar både Bortspolad, men självklart också Wallace och Gromit-filmerna. Det går ganska vilt till emellanåt.

Manuset är väl genomarbetat, och faktiskt osedvanligt läskigt för att vara en barnfilm. Norman och gänget jagas av vilda zombier filmen igenom och det blir ganska hotfullt. Samtidigt är filmen full av drastisk och ganska rå humor. Till råga på allt så tror jag att vi blir bjudna på den första homosexuella rollen i en amerikansk animerad film. Antigayrörelsen i USA rasade mot ParaNorman:

It’s a time-honored technique of the gay community to hide the fact that a character is gay until the audience has developed a real affinity for him/her, then catch the audience off-guard by divulging that the character is gay.

Kan ni tänka er så lömskt? Först lurar de oss att gilla personen i fråga, sedan talar de om att han är homofil! Bara det här gör ju att betyget på ParaNorman måste bli högt. Och högt betyg blir det, jag fullkomligt älskade filmen. Att ParaNorman inte nominerades till Golden Globe för bästa animerade film övergår mitt förstånd, fast å andra sidan blev filmen oscarsnominerad och det är en stark rival till Modig! Tyvärr blir det lite för gulligt och förklarande mot slutet. Hade Butler/Fell hållit den drastiska humorn hela vägen hade det blivit toppbetyg. Nu blir det "bara" fyra riktigt starka gnurglor.

Gangster Squad

Om man maler ner De omutbara i sina beståndsdelar och blandar med alla andra gamla gangsterfilmklichéer som ligger och skräpar och så sätter man ihop dem till en ny film, vad får man då? Ja, en alternativ titel är ju självklart De omutbara 2.0. En annan alternativ titel är Gangster Squad.

På fyrtiotalet basade den judiske gangstern Mickey Cohen över Los Angeles, och i Gangster squad får polisen John O'Hara i uppdrag att sätta samman en polisgrupp som ska krossa hans imperium. Kan man sin De omutbara känner man igen hela filmen här, från polisgruppens sammansättning och framåt till storskurken som spelas (över) av en stor stjärna, i det här fallet Sean Penn. Gruppen består av den rättrådige polisen (Josh Brolin), latinon (Michael Peña), nörden (Giovanni Ribisi) och den gamle räven (Robert Patrick). Här får de dessutom sällskap av den färgade polisen (Anthony Mackie) och den egentligen gode strulputten (Ryan Gosling). Sedan är det bara att börja pricka av scenerna från De omutbara en efter en, visserligen något omgjorda men det går att se dem. Pojken som sprängs i luften i De omutbara är här en skoputsare som råkar ut för något liknande, scenen på Grand Central Station utspelas här i Chinatown, vi har konfrontationen i hotellobbyn, jaktscenen med smugglarna, scenen med baseballträet har sin motsvarighet i en enorm borr och så vidare.

En ordentlig uppdatering, version 2.0 måste självklart vara hårdare, råare och blodigare än föregångaren, och det stämmer mer än väl här. Redan under filmens första fem minuter har vi fått, förutom sedvanlig misshandel, skottlossning och våldtäktsförsök, en man som slits itu av två bilar i bild och en närbild på en hand som slits av i en hiss. Och så fortsätter det.


Regissören Ruben Fleischer debuterade med Zombieland, så han kan det där med våldsamma och blodiga scener. När det gäller noirgenren så känns det tyvärr mer som en pastisch, det är inte helt trovärdigt. Dessutom dras han med problemet att manuset är så tunt och förutsägbart och alla personer är som bäst tvådimensionella. Skådespelarna är lämnade lite vind för våg och det känns inte riktigt som att någon anstränger sig för att bli trovärdig. På ena sidan har i Ryan Gosling, som ser ut som att han går på valium filmen igenom och på andra sidan har vi Sean Penn som tar i så byxorna spricker.


Inom filmen finns flera olika sorters "sanning", allt från dokumentären som ändå, enligt Michael Haneke, är "24 lögner i sekunden", det vill säga att alla filmer består av val av vad man visar och inte visar. Sedan kommer "based on a true story", som är öppen med att det är fiktion, men kärnan är baserad på sanningen. Och så har vi "inspired by a true story", och där behöver i stort sett ingenting vara sant. Inspirationen behöver man ju inte se i bild. Så är fallet med Gangster squad. Så till den milda grad att även fast man i filmens inledning skriver med jättebokstäver att den är inspirerad av sanna händelser så skriver man med betydligt mindre i sluttexterna att allt är påhittat och alla likheter med verkliga händelser bara är slumpen. Mickey Cohens karriär tar slut, men inte på det sätt som det skildras i filmen. Det blir ingen stor slutuppgörelse med dragna vapen och knutna nävar. Nej, på samma sätt som man satte dit Al Capone dömdes Cohen för skattefusk.

Om man ska göra Bechdeltestet på Gangster squad får den underbetyg. Det finns bara tre talroller för kvinnor. En av dem är bara med i filmens inledning och har inte ens fått ett namn. De två kvarvarande kvinnorna befinner sig aldrig på samma plats samtidigt och deras enda roll är att bekräfta männen. Det blev osedvanligt tydligt i den här filmen.

Om man ser på Gangster squad som en serietidning så kanske det hela fungerar, men med rörliga människor av kött och blod är det trots allt en hel del som brister. Jag hade inte tråkigt under filmen, men det är en film som jag kommer att glömma innan jag ens har skrivit klart den här recensionen. Två ganska starka gnurglor får det trots allt bli.

Min hyllning till Jodie Foster

För något år sedan skrev jag en hyllning till min första stora filmkärlek, Jodie Foster. Idag känns det lämpligt att upprepa den hyllningen:


När jag var i nioårsåldern tog mina föräldrar med mig och min bror på Bugsy Malone. Där fick jag för första gången se Tallulah. Vilken kvinna! Jag var helt förhäxad, både av filmen och Jodie Foster i rollen som Tallulah. Det är en kvinna som vet att ta för sig, och som inte låter männen styra henne. "I like my men at my feet!" Strålande replik!

Vi var och såg filmen tre gånger på bio och självklart har jag skaffat den både på vhs och dvd, allteftersom tekniken har utvecklats. Här är Tallulahs stora nummer.

Golden Globes

Ingen svensk kanal visade Golden Globe-galan i år, så jag tillbringade några dagar med att försöka hitta en alternativ metod att se galan streamad på nätet. NBC brukar spärra sina sändningar från att ses av folk som inte befinner sig i staterna. Med några timmars varsel hittade jag en sida som lovade att de skulle visa hela galan, och de höll vad de lovade. Alltså kunde jag tillbringa söndagsnatten med att se prisutdelning.

Vad ska man säga om årets gala då? Till att börja med var årets värdpar, Tina Fey och Amy Poehler, lysande men underutnyttjade. Det hann gå så långt att jag vid ett par tillfällen glömde bort att de skulle vara med. Men när de väl dök upp var de suveräna, betydligt roligare än Ricky Gervais förra året.



Prisutdelarna skötte sig som de skulle. Två oväntade presentatörer dök upp. Tony Mendez, som Ben Affleck spelar i Argo, fick presentera filmen om sig själv och Bill Clinton presenterade Lincoln. Eller som Amy Poehler sa: "that was Hillary Clinton's husband!"

Inga större överraskningar bland pristagarna. Största överraskningen, och en som gladde mig, var att Argo vann för både bästa film och bästa regi, något som blev lite av en skräll när Ben Affleck inte ens blev nominerad till bästa regi på Oscarsgalan.  Les Misérables vann alla priser den var nominerad till, utom bästa sång som vanns av Adeles Skyfall - väl värd sitt pris. Kvällens förlorare var storfavoriterna Lincoln och Berättelsen om Pi, som fick nöja sig med ett pris var. Daniel Day-Lewis fick skådespelarpriset för sin roll som presidenten och Berättelsen om Pi tog inte hem något mer än bästa musik.

En annan av mina favoriter vann också - Modig blev bästa animerade film. Det här betyder att Pixar fortsätter sin dominans. De har vunnit den här kategorin varenda år, utom förra året då Bilar 2 fick se sig slagen av Enhöringens hemlighet.

I tevekategorierna fick vi inte heller några större överraskningar. Maggie Smith fick priset för bästa kvinnliga biroll i teveserie för Downton Abbey. Det var väl ingen som hade räknat med något annat. Homeland, som jag försökt komma in i flera gånger utan att lyckas, tog storslam även i år - bästa dramaserie, bästa manliga och kvinnliga huvudroll. Faktum är att de lyckades bättre i år, då Damian Lewis var nominerad förra året utan att vinna.

Game Change, filmen om Sarah Palin, vann lika stort i kategorierna för miniserie - bästa drama, bästa manliga biroll och kvinnliga huvudroll. Hade någon annan än Julianne Moore fått priset hade det varit en rejäl skandal. Hon var fenomenal som Palin.

Och så hederspriset - Cecil B. DeMille Award. I år gick det till Jodie Foster. Hennes karriär spänner över fem decennier, vilket är helt fantastiskt med tanke på att hon "bara" är femtio. Lite jobbigt när jag börjar komma upp i den åldern då mina generationskamrater får pris för livsverk... Jag har älskat Jodie Foster ända sedan jag såg henne i Bugsy Malone och hon var väl värd det här priset. Och jag kan erkänna att mitt hjärta började pumpa extra hårt när jag insåg att hon tänkte komma ut ur garderoben. Nu var det ju absolut ingen hemlighet, särskilt inte sedan hon tackade sin partner och deras barn för ett par år sedan. Men hon har ju faktiskt aldrig pratat om det officiellt. Jag fick faktiskt lite gåshud, och det var ett riktigt bra tal hon höll.



Här är alla pristagarna:
Film:
Bästa drama: Argo
Bästa komedi/musikal: Les Misérables
Bästa regi: Argo
Bästa manus: Django unchained

Bästa manliga skådespelare, drama: Daniel Day Lewis, Lincoln
Bästa manliga skådespelare, komedi/musikal: Hugh Jackman, Les Misérables

Bästa kvinnliga skådespelare, drama: Jessica Chastain, Zero Dark Thirty
Bästa kvinnliga skådespelare, komedi/musikal: Jennifer Lawrence, Du gör mig galen

Bästa manliga biroll: Christoph Waltz, Django unchained
Bästa kvinnliga biroll, Anne Hathaway, Les Misérables

Bästa utländska film: Amour
Bästa animerade film, Modig

Bästa originalmusik: Mychael Danna, Berättelsen om Pi
Bästa originalsång: Adele, Skyfall

Teve:
Bästa teveserie, drama: Homeland
Bästa teveserie, komedi/musikal: Girls
Bästa miniserie eller tevefilm: Game Change

Bästa manliga skådespelare, drama: Damian Lewis, Homeland
Bästa manliga skådespelare, komedi/musikal: Don Cheadle, House of lies
Bästa manliga skådespelare, miniserie/tevefilm: Kevin Costner, Hatfields & McCoys

Bästa kvinnliga skådespelare, drama: Claire Danes, Homeland
Bästa kvinnliga skådespelare, komedi/musikal: Lena Dunham, Girls
Bästa kvinnliga skådespelare, miniserie/tevefilm: Julianne Moore, Game Change

Bästa manliga biroll: Ed Harris, Game Change
Bästa kvinnliga biroll: Maggie Smith, Downton Abbey