Apropå Carmen

Operan får ursäkta, men bättre än så här blir inte Carmen!

Inställda visningar

Tragiska nyheter! Nordiska museet har ställt in alla allmänna visningar på både Tyresö slott och Svindersvik den här sommaren. Det här kom som en chock för alla guider, som glatt sig åt att få komma ut i grönskan. Det betyder att jag inte kommer att visa nånting där den här sommaren. Vad som händer nästa sommar får vi se då. Det betyder också att jag inte kommer att ha några visningar inne på Nordiska - de visningarna kommer att delas av museets fasta personal. Jättetrist!

Saunders flyttar in på Blandings

Jennifer Saunders och PG Wodehouse, varför har ingen fört samman de två förut? Äntligen sker det! BBC håller på att göra en teveserie i sex avsnitt baserad på Wodehouse historier om slottet Blandings, fantasifullt nog kallad Blandings. Saunders ska spela rollen som Lady Constance, syster till Blandings ägare, Lord Emsworth. Emsworth spelas av Timothy Spall, kanske mest känd som Peter Pettigrew i Harry Potter-filmerna. Senast gjorde han Churchhill i The King's Speech. Serien utspelas 1929 och spelas in på Nordirdland.

Extra roligt för mig är det att det är Blandingshistorierna som filmas. En av de två Wodehousepjäser som jag har översatt är just en av dessa - Leave it to Psmith. Lady Constance är bara med i en scen där, men från och med nu kommer jag bara att kunna tänka mig Jennifer Saunders i den rollen.

Om den här serien bara är nästan så rolig som Jeeves och Wooster så kommer jag att älska den!

Carmen

Foto: Alexander Kenney

Senast jag såg Carmen på Operan var på det glada åttiotalet, och jag vill minnas den uppsättningen som väldigt realistisk, både i scenografi och kostym. Det var zigenarklänningar och toreadorkläder, när smugglarnas grotta skulle visas höjde sig hela scengolvet för att avslöja grottan som dolde sig där under.

När jag nu ser Vincent Boussards uppsättning är det något helt annat. Moderna kläder, inte en zigenarklänning så långt ögat når - förutom när Carmen och hennes väninnor klär ut sig. Scenografin består av tre stora väggar med dolda fönster och dörrar som kan öppnas och stängas efter behov för att skapa nya scenrum. Efter paus står alla fönster öppna och ingen kan säga annat än att vi befinner oss på tjurfäktningsarenan. Jag måste säga att jag gillar det! Det ska gudarna veta att jag inte kräver Klassiska Uppsättningar. Tyvärr verkar inte Boussard själv ha litat på sin scenografi. Innan paus går ridån upp och ner stup i kvarten för ytterst små scenförändringar. Det blir bättre efter paus, då vi befinner oss på samma plats hela tiden.

De ständiga ridåfallen gav mig en rumphuggen känsla. Vi gick från scen till scen utan att få något sammanhang mellan dem. En ytterligare anledning till denna känsla insåg jag när jag läste i programmet att de talade partierna (som jag i ärlighetens namn glömt bort existerade) tagits bort. Boussard själv tyckte att de inte tillförde nånting, men där håller jag inte med. Det blev inget flöde mellan de olika scenerna utan dessa delar.

Sångmässigt var uppsättningen lysande. Katarina Leoson som Carmen och André Caré som Don José sjöng fantastiskt bra. Julia Sporsén som Micaëla sjöng sin aria så vackert att jag fick rysningar. Men sceniskt! Bedrövligt. Det fanns ingen som helst passion på scen. Sångarna verkade inte riktigt veta vad de skulle göra med sina roller. De kom in och ställde sig och sjöng rakt upp och ner, nästan. Att Carmen inte försökte vara förförisk (och jag hoppas att det var meningen) gillade jag, men det måste ju ändå finnas passion - särskilt mellan henne och Don José. Någon sådan såg jag inte till. Jag förstod inte varför de drogs till varann. Det här var symptomatiskt för hela uppsättningen - det hände väldigt lite på scen och jag brydde mig inte särskilt mycket om någon.

De som lyckades göra mest av sina roller var Jeremy Carpenter som Escamillo och Vivianne Holmberg som Carmens totalspåniga väninna Frasquita. När de kom in på scen levde allt upp. Carpenter levde ut som machotoreador komplett med höftrullningar. Inga problem att förstå varför Carmen föredrog honom, inte. Än större intryck gjorde dock Holmberg. Hon hoppade, studsade, levde sig in och slängde sig runt på scen hela tiden fascinerad - och kanske oförstående - av vad som försiggick runtomkring henne. Väldigt roligt att se. Intressant att denna minimala roll fick störst jubel under applådtacket - större än de tre huvudrollsinnehavarna. Det säger en hel del om resten av uppsättningen.

Musikaliskt har jag inget att invända mot den här uppsättningen, men den kändes snarast halvkonsertant än som en riktig uppsättningen. Emellanåt kändes det nästan mer givande att blunda och bara njuta av skönsången!

På besök i Vaxholm

 

Som jag skrev i förra inlägget var vi ute i Vaxholm och hälsade på Kristina idag. Vi har länge pratat om att hon ska bjuda in oss för att se hur hon har det. Idag blev det äntligen av.

Som vanligt träffades vi på slottet för körsång först och sedan blev vi hämtade av mamma och ut i Guds fria natur for vi. Efter avstickaren till Östra Ryds kyrka fortsatte vi ut till Vaxholm. Säga vad man vill, men hon bor allt bra vackert.

Självklart hade vi med värdinnepresenter - ett par temuggar med fågelmotiv (mycket passande till en fågeltokig mänscha) och tepåsar med passande motiv också.

Efter laxlunch tog vi oss en promenad nere runt hamnen. Fantastiskt vackert, och jag kan tänka mig att det är ännu vackrare i sommar när allt är grönt och ljust också. Får bli ett nytt besök då.

Se fler bilder från besöket under Läs mer.

Östra Ryd kyrka

Vi var ute i Vaxholm och hälsade på hos Kristina idag. På vägen dit nämnde hon i förbigående att vi skulle åka förbi en fin liten kyrka som vi gärna kunde titta på. När det gäller att titta på kyrkor är jag inte svårövertalad och mamma var också på humör för slikt.

Alltså svängde vi av och hamnade i Östra Ryds kyrka, en liten medeltida stenkyrka som var hur vacker som helst. Grunden till kyrkan lades redan omkring år 1300, men av den återstår bara sakristian. Den nuvarande kyrkan stod färdig 1430 och tillhörde Rydboholms gård. Rydboholms gård är platsen där Gustav Vasa föddes (om det inte var på Lindholmen, uppgifterna är inte helt säkra) och han ska då ha döpts i dopfunten från 1300-talet som står i kyrkan, den som mamma står och tittar på. Hur häftigt som helst! Lite fler bilder kan du se om du klickar på Läs mer här nedanför.

Nya bilder på prinsessan Estelle

Copyright Kungahuset.se

Hovets hemsida publicerade några nya bilder på prinsessan Estelle idag, en med mamma, en med pappa och en med båda föräldrarna. Den här på kronprinsessan och prinsessan tyckte jag var riktigt fin.

Friskisutbildning

Snacka om träningsvärk! Hela lördagen tillbringade jag på Friskisgolvet. Jympan håller på att omorganiseras under parollen "mer jympa i jympan". Tillbaks till de enkla rörelserna som alla kan hänga med på, men med fokus på intensitetsväxlingar - jobbigare än det låter. För att vi ska klara av det här måste självklart alla ledare utbildas enligt de nya rutinerna, och den här helgen var det Stockholmsföreningens tur. I sju timmar hoppade vi runt på jympagolvet, dagen inleddes och avslutades med ett helt jympapass. Däremellan hade vi workshops där vi fick prova och experimentera rörelser och intensiteter. Till råga på allt ledde jag mitt ordinarie pass kvällen innan utbildningen.

Idag kan jag knappt röra mig. Men det är ju visserligen bra, då kunde jag sortera gårdagens intryck. Det var mycket att ta in, och jag var lite orolig hur jag ska få till det här, men nu börjar jag greppa tanken med det hela. Det kan bli spännande!

Karl Knutsson Bonde och jag

När jag kom till slottet idag fick jag veta att jag skulle ta hand om en bokad visning i Riddarholmskyrkan. Jag räknar med att de flesta redan vet vad som pågår där nere just nu, och nu fick jag möjligheten att komma ner och själv se vad osteologerna har för sig. Per och jag knatade ner till visningen, och jag kan väl erkänna att vi gick lite tidigare än vad vi behövde. När vi klev in i kyrkan var mycket riktigt osteologerna där. De höll på att fotografera lårbenen på de personer som ligger i Karl Knutssons grav. Bara det var spännande att få se, men jag kunde ju inte låta bli att fråga om vi kunde få komma in i sakristian och se de övriga individerna och till min glädje sa de (osteologarna alltså, inte de avlidna) ja. Och där inne på ett bord låg nu Karl Knutsson sida vid sida vid mannen som man nu tror och hoppas på är Magnus Ladulås.

Jag erkänner, det gick rysningar utmed ryggraden på mig även den här gången. Mitt osteologhjärta fullkomligt jublade över möjligheten att få stå så nära Karl Knutsson Bondes kranium och studera det. Säga vad man vill om honom och hans gravkamrater, men de hade snygga tänder. "Magnus Ladulås" hade alla tänder på plats och inte ett hål. Den tjugoårige mannan som låg där också hade alla tänder på plats, men karies i en kindtand.

Efter att ha fått stå och titta en stund var det så dags att släppa in den bokade gruppen. Vid det laget stängde osteologerna in sig och lät oss ta hand om resten av kyrkan. Besökarna fick alltså inte se några ben. Jag tror inte att de blev så väldans missnöjda, för de fick åtminstone tillfälle att kika ner i graven, och det är det ju inte många nu levande människor som har gjort!

Moraliska högerns dubbelmoral

I Texas är det sedan i februari lag på att alla kvinnor som vill genomföra abort måste först genomgå transvaginal ultraljudsundersökning, detta minst tjugofyra timmar innan själva ingreppet ska ske. Detta självklart för att antalet aborter ska gå ner. Man hoppas på att "rädda 15 000 liv" årligen genom det här. Kvinnan ska helt enkelt tvingas se barnet som hon vill ta bort. Själva ingreppet går till på så sätt att en sond förs in och kvinnan får sedan välja att se bilder på fostret eller höra dess hjärtljud. Även om hon inte vill göra något av detta så är hon tvingad att höra på doktorns genomgång av undersökningen. Sedan får hon gå hem och vänta i tjugofyra timmar.

Serietecknaren Garry Trudeau är en av dem som reagerat på det här, som han kallar våldtäkt. I en intervju i Washington Post säger han bland annat:

Texas's HB-15 isn't hard to explain: The bill says that in order for a woman to obtain a perfectly legal medical procedure, she is first compelled by law to endure a vaginal probe with a hard, plastic 10-inch wand. The World Health Organization defines rape as “physically forced or otherwise coerced penetration — even if slight — of the vulva or anus, using a penis, other body parts or an object.” You tell me the difference.

Förra veckan tillägnade han sin serie Doonesbury den här lagen och gjorde några strippar om en kvinna som genomgår abort i Texas. Det är nu det blir intressant, för flera konservativa tidningar har vägrat publicera stripparna, för att de är osmakliga. Nog är det väl intressant att man gärna står bakom den här lagen, men man vill inte låtsas om hur det hela går till! Se hela veckan på GoComics hemsida.

 

Barbras Broadwaydebut

En stor milstolpe idag - Barbra Streisand gör sin Broadwaydebut. Nej, det är faktiskt inte Funny Girl, som många tror. Den hade premiär - visserligen nästan exakt på den här dagen, men 1964. Redan två år tidigare gjorde nittonåringen entré i den lättglömda musikalen I can get it for you wholesale. 300 föreställningar blev det, enligt vissa var det Barbra som drog publik, trots att hon egentligen bara hade en biroll som sekreteraren Miss Marmelstein. Huvudrollen i musikalen innehades av Elliot Gould, som Barbra gifte sig med året därpå.

Här kan ni höra Barbras stora nummer i I can get it for you wholesale - Miss Marmelstein.

Hasse Tellemars samtalspartner

Diskussionen kom idag in på drottning Margareta och Kalmarunionen. Då kom jag osökt att tänka på Lena Nymans klassiska monolog i Glaset i örat från 1973. Hör hela sketchen på den här länken.

Kvällsbak

Igår blev jag så vansinnigt sugen på mjuk kaka, men visste inte riktigt vad jag skulle göra. Så kom jag på att jag aldrig gjort tigerkaka, åtminstone inte på de senaste tjugofem åren. Så det fick det bli, och den blev riktigt lyckad. Nu har jag så att jag kan få mig en bit till kvällsteet några kvällar framöver.

Capriccio

Foto: Alexander Kenney

Vem är viktigast - poeten eller kompositören? Orden eller musiken? Om det diskuteras det i Richard Strauss' opera Capriccio från 1942 som just nu spelas på Operan.

På ett slott utanför Paris förbereder sig grevinnan Madeleine (Charlotta Larsson) och hennes bror greven (Ola Eliasson) för en födelsedagsfest med teater. Syskonparet är i ärlighetens namn riktiga dilettanter, och alla går runt i 1700-talskläder. Med i förberedelserna är poeten Olivier (Carl Ackerfeldt) och kompositören Flamand (Jonas Degerfeldt) som bägge är förälskade i grevinnan. Men vem ska hon välja? Rivalerna börjar diskutera vem som är viktigast för skådespelet och det är kring detta som hela operan kretsar.

Att jag älskar metateater är ingen hemlighet, så Capriccio passar mig som hand i handsken. Jag satt och njöt åt alla små blinkningar åt oss i publiken, kompositören sträcker sig över scenkanten och lämnar över sitt nyskrivna stycke till orkestern, sufflören (Magnus Kyhle) kommer uppklättrande ur sufflörluckan där han blivit bortglömd och så vidare. Ju längre föreställningen går blir det tydligare att operan vi ser är svaret på frågan och i andra akten säger greven åt rivalerna att skriva en opera om samtalet som ägt rum. Sufflören har också librettot till just Capriccio i handen när han klättrar fram.

Lars Östberghs scenografi och Annsofi Nybergs kläder är precis rätt och första aktens 1700-talskläder skär sig precis rätt mot 1900-talsrinredningen. Wilhelm Carlssons regi är lätt och flyhänt, inga tunga scenerier här.

Sångarna är rakt igenom fantastiska. Min favorit var Eliassons greve, vilken liten fjant han var. Mycket rolig! Men även Larssons grevinna och John Erik Elebys impressario gjorde dunderinsatser. Jag satt bara och njöt av att höra dem. Och slutet - det var nästan så att jag beklagade att vi i Sverige inte har traditionen att ropa da capo efter särskilt bra stycken. Så sagolikt vackert att det gjorde ont.

Fantombesvikelse

Snacka om kluvna känslor - min favorittecknare av Fantomen efter Hans Lindahl - Sal Velluto har visat sig ha mindre angenäma drag. Det började redan med att han hyllade Mitt Romney med att göra politiska teckningar åt - och av! - honom. Okej, det kanske inte kan anses vara så hemskt, om han nu tror på Romneys åsikter, vilka de nu är den här veckan. Men nu har Velluto visat sig vara en "familjeförsvarare" - äktenskapet är instiftat av Gud och ska bara vara mellan en man och en kvinna bla bla bla. Han har illustrerat en skrift som ska delas ut till tonåringar så att de lär sig att bli Familjeförsvarare (FD står för Family Defender) och att samkönade äktenskap är exempel på "the destructive forces of Satan". Visst, man kan invända att det inte är han som har skrivit texten, men om han inte hade de åsikterna hade han nog hållit sig för god för att illustrera skiten.

Och jag som alltid har varit så förtjust i hans teckningar, nu kommer det att bli svårt att se dem utan att tänka på vilken inskränkt person han är!