Traditionsenligt träffades Hagbergskan och jag efter dagens körövning och gjorde julmat. Lika traditionsenligt drog det rejält ut på tiden. Varje år säger vi att vi ska sätta igång direkt efter körövningen - det vill säga strax efter ett - och varje år sätter vi igång tidigast klockan fem.
Medan Hagbergskan gör pepparkaksdeg maler jag kött till korvsmeten, men sedan hjälps vi åt. Jag kavlar deg och hon vevar köttkvarn, i sann demokratisk anda. Vad gör det sedan om en eller annan pepparkaka blir lite bränd. Det är ju så många av dem. Och med risk för att låta som att jag skryter så tror jag att årets julkorv tillhör den allra godaste jag har ätit. Vi fullkomligt öste ner kryddor i den - nejlikor, ingefära, muskot kryddpeppar. Jättegott, som mat-Tina skulle ha sagt!
Jag vill rikta ett varmt tack till de djävlar som övertalade mig att jag skulle bjuda lite till på den där skålen. Nu är den min och bara så ni vet så är det hos er jag kommer att äta frukost, lunch och middag det närmaste halvåret, för jag kommer inte att ha råd att köpa någon mat. Men skålen kommer att göra sig på julbordet i år!
Den här skålen är precis något som passar mig! Jag hittade den på auktion och lade genast ett bud. Och blev överbjuden. Gick och funderade ett tag till och lade ett nytt bud. Och blev överbjuden igen. Nu känner jag att jag inte kan gå längre. Och det är jättesynd, för jag skulle verkligen vilja ha skålen - En nysilverskål av CG Hallberg. Nåja, kanske nästa gång...
Man kan inte ha ett julbord utan sill! Den vänstra är vanlig inlagd sill som fram emot nästa helg kommer att förvandlas till örtsill. Den högra är citrussill kryddad med julkryddor. Den ska bli spännande att smaka.
Till laxen har jag provat att göra en ingefärssenapssås med karamelliserad ingefära (egenkaramelliserad såklart!). Jag vet inte vilken sorts lax fru Ann ämnar medföra, men förhoppningsvis kommer den här såsen att passa till den.
Man kan verkligen inte säga att jag är religiös, tvärtom. Religion är dumheter och religiösa människor har i alla tider ställt till med fruktansvärda saker i alla tider.
Men det finns ett uttryck som jag verkligen gillar, och det är när man säger att en ängel går igenom rummet. Tanken på att ett övernaturligt väsen helt fyllt av godhet går igenom ett rum och med bara sin blotta närvaro får folk att tystna och fyllas av lugn är vacker. Jag kan verkligen se det framför mig.
Och det här var inte ett svepskäl att få lägga upp Abbas Like an angel passing through my room (fast det var när jag hörde den idag som jag kom att tänka på uttrycket)! Det här är en av mina favoritlåtar med Abba - Fridas röst, en metronom och en speldosa, så långt man kan komma från deras vanliga sound.
Något som är roligt med mina jympapass är att jag väldigt ofta får komplimanger för mina låtval. Jag försöker undvika de där listettorna som alla andra ledare har. Det gör att det kan ta lite tid att få ihop passen, men så blir det desto roligare när de väl funkar. Ikväll vickade jag på ett pass och efteråt var det flera stycken som tackade för låtvalen.
Men så har det inte alltid varit. Eller jo, det har det egentligen, men en dam som inte var så förtjust i mina låtar har etsat sig fast i mitt minne. Det var i ett av mina första pass. Till avslappningen hade jag valt Frank Mills ur Hair, en av mina favoritballader, lugn och skön. Perfekt till avslappningen. Tyckte jag. Men efter ett pass så kom den här damen fram till mig och frågade "den där låten ur Hair, hade du med den som ett skämt eller?". När jag försäkrade att det inte var menat som ett skämt utan jag tyckte att den passade bra där så vände hon bara på klacken och gick därifrån. Jag har fortfarande inte förstått varför det skulle vara ett skämt. Gör ni? Avgör själva, här är låten.
Michael Cera är en av mina favoritfilmtöntar. Hans George-Michael i Arrested Developmentär en klassiker, likaså Paulie i Juno. Nu finns det visserligen risk att han håller på att fastna i det rollfacket, och han bör tänka på att vidga sitt register. Men än har han utrymme för en filmtönt till, och Scott Pilgrim gör han med den äran.
Historien, Scott Pilgrim måste bekämpa sin flickväns sju föredettor (inte sju före detta pojkvänner, som förvånansvärt många recensenter skriver, det är faktiskt en flickvän med där också), är så långt från realism man kan komma. Men attans, så kul det är! Regissören Edgar Wright (Shaun of the dead, Hot fuzz) kan sina genrer. Han leker med alla klichéer man kan tänka sig. Oneliners följs av oväntade klipp, inte alls till det vi förväntar oss. Inspirationen kommer inte bara från film. Det är tevespel, musik och självklart serier (Scott Pilgrim är från början en seriefigur). Ringande telefoner åskådliggörs av texten RRRRRIIIIINNNNGGG som dansar över filmduken, poäng delas ut för varje slag Scott får in på sina motståndare, svordomar maskeras - tror vi - med pipljud och svarta rutor bara för att kommenteras med "hur gör du det där med munnen" och så vidare. Jag är såld redan vid Universalloggan i filmens inledning - den är gjord som ett gammalt 8-bitarstevespel. Riktigt fantasifullt och begåvat är vad det är.
Michael Cera har jag redan nämnt. Sedan får man inte glömma Kieran Culkin som Scotts homosexuelle kombo - perfekt blasé - och indiefavoriten Jason Schwartzman (Darjeeling Ltd. Marie Antoinette) som - för att låna ett tevespelsuttryck - slutbossen Gideon.
Slutbetyget kan inte bli annat än fyra uppspelta gnurglor.
