DN:s Namn och nytt hade idag en blänkare om Rupert the Bear, eller Olle Brum som han fick heta i tidningen. Olle Brum skapades som seriefigur av Mary Tourtel 1920 och serien har gått i Daily Express ända sedan dess.
Efter att The Beatles splittrades och medlemmarna började ägna sig åt sina egna projekt köpte Paul McCartney filmrättigheterna till Olle/Rupert och 3 maj 1984 hade den första kortfilmen, Rupert and the frog song, premiär. Filmen firade således trettioårsjubileum så sent som igår!
Såvitt jag vet har filmen aldrig sänts i Sverige, så jag har faktiskt inte sett den förrän idag. Däremot har jag sett titelns grodsång många, många gånger. Den sändes på teve (Nöjesmaskinen, kanske?) och jag råkade spela in den på video. Den sparade jag länge och såg sången om och om igen. Men så småningom spelades den över och jag glömde bort den tills jag läste om Olle vid frukostbordet idag. Då ramlade sången in i huvudet på mig igen, och jag var tvungen att leta reda på den på YouTube. Och där hittade jag hela filmen också.
Handlingen är verkligen inte mycket att orda om - Olle går på upptäcktsfärd och hamnar i hemlighet i ett möte som grodorna har var hundrade år och hör deras sång. Sedan går han hem igen. Men filmen är charmigt animerad, och låten är lika bra idag som när den släpptes. Och jag mindes nästan hela, så här trettio år senare!
Klockan kvart i tre på eftermiddagen 1826 sköts det salut på Skeppsholmen - 65 skott visade att det fötts en tronföljare. Vid dopet en vecka senare fick han namnet Karl och i vuxen ålder var det han som blev Karl XV.
Det här var en viktig händelse för familjen Bernadotte. Äntligen hade tronföljden säkrats. Kronprins Oscar (I) och kronprinsessan Josefina hade varit gifta i tre år, men inte förrän nu hade det blivit några barn. Vad viktigare var - det här var en riktig prins! Josefina härstammade på mödernet från flera av Europas kungliga familjer, inklusive Vasaätten, så den nyfödde pojken hade äkta kungligt blod i ådrorna.
I sin glädje över barnbarnet bjöd Karl XIV Johan in alla stockholmare till stor fest som varade i flera dagar. Dessutom, och kanske för första gången, öppnade han slottets portar och lät stadens invånare komma in och se hur kungafamiljen hade det.
Med en sådan början, är det konstigt att Karl blev en sådan glad gamäng han blev? Den populäraste kung Sverige någonsin haft och en riktig festprisse!
Tillåt mig presentera den senaste film jag är medproducent till - Wish I was here.
Nu kan man ju tycka att det är konstigt att Zach Braff och jag har ett så nära samarbete, men sanningen är helt enkelt den att Braff har finansierat den här filmen genom Kickstarter, och jag har varit med och finansierat den. Eftersom jag gillade hans första film The Garden State så mycket så kändes det självklart att vara med och se till att hans nästa film också blev verklighet. Och nu är den det! USA-premiär i sommar, något svenskt premiärdatum är ännu inte satt.
Alldeles nyss hade dessutom en annan av mina Kickstarterfilmer USA-premiär. Dokumentären Stripped, om tecknade serier. Affischen ritades av ingen mindre än Bill Watterson. Inte heller här finns något svenskt premiärdatum. Man kan väl hoppas att DOX köper in den åtminstone...
På nittiotalet spred sig faktoiden att Mariah Carey sagt i en intervju att hon blir så ledsen när hon ser de svältande barnen i Afrika, för hon skulle vilja vara så smal - fast utan flugorna. Egentligen borde väl folk (och där räknar jag mig själv också - jag spred gärna det här till alla som ville lyssna) förstå att ingen kan säga något så dumt! Eller?
Klipp till när Fox News nyhetsankare Andrea Tantaros svarar på frågan om hon skulle klara av att leva på 133 dollar i månaden, som folk som lever på matkuponger gör. Hennes svar:
"I should try it. Because do you realize how FABULOUS I would look? I'd be SO skinny. The camera adds ten pounds, it really does."
Ni tror mig inte? Till skillnad från Mariah Carey-citatet sa Tantaros det här inför kameran. Se själva!
En av mina absoluta favoritsånger är Art Garfunkels Bright Eyes ur Den långa flykten. Jag har verkligen älskat den sedan första gången jag hörde den, och jag gör det än idag. Så här i post-Oscarstider så kom jag att tänka på att jag aldrig har tänkt på att den skulle ha vunnit en Oscar för bästa sång - men det måste den ju ha gjort! Döm om min förvåning när jag kollar upp det här och inser att inte nog med att låten inte vann, den var inte ens nominerad!! Hur är detta möjligt?! Denna klassiker!
De sånger som var nominerade för 1978 års bästa sånger var Hopelessly devoted to you ur Grease, Last time I felt like this ur Samma tid nästa år, Ready to take a chance again (också en klassiker!) ur Tjejen som visste för mycket, When you're loved ur The magic of Lassie och så segraren - Last dance med Donna Summer ur Thank God it's friday.
Jag menar, va?! Last dance? Nu kanske det är jag som inte är uppdaterad på sjuttiotalsdiscon, men är det någon utanför Donna Summers fanbase som minns och gillar den här låten? Visst är den okej, men den är absolut inte lika bra som Bright eyes! Och hör sen!
Här är en app som lovar att öka läshastigheten så pass mycket att man kan klara av en tusen sidor lång roman på tio timmar. Det låter onekligen imponerande, men frågan jag ställer mig är - varför?
Inte ska det väl vara ett sprinterlopp att ta sig igenom en roman? Man ska väl ändå kunna njuta av läsupplevelsen, språket, handlingen och så vidare. Om man susar igenom en text med en hastighet av 1000 ord per minut, som de utlovar, blir det inget kvar av det. Man snabbmumsar textmassor, men inte tror jag att man kommer att tänka att man har njutit av en god bok sedan. Fast det kanske bara är jag som är gammalmodig!
Så har då Oscarsgalan gått av stapeln, och min vana trogen satt jag uppe hela natten och kollade. Och självklart har jag sett alla filmer som var nominerade till bästa film - utom Captain Phillips, ska erkännas! Jag har varit lite dålig med uppdateringar här på bloggen, så det har inte blivit så många recensioner. Men det här är vad jag tyckte om galan och pristagarna.
Ellen DeGeneres var värd för galan, och hon höll hög klass, om nu någon hade betvivlat det. Kanske ett pizzaskämt för mycket, men i övrigt väldigt bra. Den stora snackisen om mellansnacket är så klart Selfien! Den som delats rekordmånga gånger på twitter. Jätteroligt, och jag var en av dem som delade den. Men om någon funderar på varför det var så mycket prat om kameror och stjärnorna tog selfies till höger och vänster så kanske det räcker med att säga att Samsung var en av huvudsponsorerna. Jepp, de hade speciellt bett om att få se stjärnor ta selfies.
Galans stora segrare var Gravity. Inte mindre än sju statyetter tog Cuaróns rymddrama hem. Jag var inte helt imponerad av filmen. De tekniska priserna kan jag gärna ge den, specialeffekter, ljud och så vidare. Men bästa regi? Nä, det kan jag inte hålla med om.
Om Gravity var den stora segraren var American Hustle den stora förloraren. Av totalt elva nomineringar kammade filmen hem ganska exakt - inte en enda! Det var mindre förvånande än det faktum att den faktiskt nominerades till så många. Nu gillade jag American Hustle, men jag förstår inte amerikanarnas fäbless för David O. Russells filmer i allmänhet.
Sedan fanns det ju en snackis till. John Travoltas klavertramp - och då menar jag inte den där hemska tupén han hade på sig. Utan det faktum att han skulle presentera en, säger en, artist. Och han misslyckas med att säga Idina Menzels namn rätt. Vem i helsefyr är Adele Dazeem?!
Och så här tyckte jag om de olika kategorierna:
Bästa film 12 years a slave, helt självklar segrare! Den här filmen satt - höll jag på att säga - som en käftsmäll i magen. Så stark var den! Någon konkurrent fanns faktiskt inte.
Den som kom närmast var nog Wolf of Wall Street, fast där drog Scorseses misogyni ner betyget. Men att årets bästa film bara vann tre statyetter är mig totalt obegripligt! Var fanns bästa regi och skådespelare, till exempel?
Bästa manliga skådespelare Matthew McConaughey för Dallas buyers club. Det tog arton år, men äntligen visade mannen med det svårstavade och -uttalade namnet att rollen i Lone Star kanske inte var en engångsföreteelse. Han var riktigt bra som aidsoffer i en annars ganska medioker film. Fast hans tacktal till sig själv och Gud var rent pinsamt att se! Till och med Kjell Bergquist måste ha tagit fram skämskudden inför det självförhärligande talet.
Personligen hade jag hellre sett Chiwetel Ejiofor som segrare för 12 years a slave. Det han gör i den filmen är helt enastående.
Bästa kvinnliga skådespelare
Jag började bli lite orolig där när Gravity vann pris efter pris. Skulle Sandra Bullock gå och knipa skådespelarstatyetten mitt framför näsan på Cate Blanchett också? Men nej, så blev det inte. Och tur var väl det - Blanchetts rolltolkning i Blue Jasmine var något helt fantastiskt att se. Det fanns ingen rival till henne.
Det enda jag vill säga där är att bland de nominerade vill jag byta ut Judi Dench - vanligtvis en underbar skådespelare, men med alldeles för mycket Skådespeleri i Philomena - mot Emma Thompson. Hennes framträdande som Pamela Travers i Saving Mr. Banks var det som räddade den filmen. Tokbra, är ordet. Dock inte riktigt lika bra som frk Blanchett!
Bästa manliga biroll Jared Leto som transsexuell prostituerad i Dallas buyers club. Ja, jag vet inte. Det är väl trevligt att hans insats uppmärksammades, och att han själv uppmärksammade transsexuellas situation - något han inte gjorde när han vann en Golden Globe - men jag var inte så vidare värst imponerad av hans insats. Habil, men inte mer.
Om jag dock var tvungen att välja mellan honom och Bradley Cooper, som nominerades för American Hustle hade valet varit lätt. Jag förstår inte de hyllningar den mannen får! Han är lika ointressant som utspädd minimjölk! De som har sett Captain Phillips har hyllat Barkhad Abdi, det kan jag inte uttala mig om, då jag som sagt inte sett filmen. Mitt val hade varit Michael Fassbender för 12 years a slave. Det gjorde nästan fysiskt ont att se honom som totalvidrig slavägare. Det var nästan så att jag inte kan använda hans insats i Shame som sexfantasi längre! Och då har det gått långt.
Bästa kvinnliga biroll Lupina Nyong'o tog hem en synnerligen välförtjänt statyett för 12 years a slave. Det var kvällens gladaste överraskning för min del. Hittills har det bara handlat om Jennifer Lawrence och American Hustle. JAG FÖRSTÅR INTE DET!! Hon är bra, fattas bara annat, men så jävla märkvärdig är inte hennes insats. Har folk blandat ihop en välskriven roll med välspelat framförande?! Mitt hjärta klappade dock lite extra för June Squibb som mamman i Nebraska. Hon har fått för lite uppmärksamhet, anser jag.
Bästa regi
Alfonso Cuaróns kvasireligiösa regi i Gravity lämnade mig ganska kallsinnig. Den imponerade inte. Det var en tekniskt snygg film, men regimässigt? Nä!
Även här hade mitt val blivit Steve McQueen och 12 years a slave. David O. Russells nominering för bästa regi var närmast ett skämt - hur trevlig jag än tyckte att filmen var. Det fanns absolut inget eget i hans regi, han hade snott absolut allting, inklusive foto och klipp, av Martin Scorsese och Maffiabröder!
Bästa manus Spike Jonzes Her, där Joaquin Phoenix blir kär i sitt operativsystem i datorn, hade ett finurligt uppbyggt manus. Helt klart värd sin seger för bästa originalmanus.
Och lika självklart för John Ridleys manus för 12 years a slave, baserat på boken med samma namn. Skulle någon ha hotat honom så skulle det ha varit Steve Coogan och Jeff Pope för manuset till Philomena.
Bästa foto
Här är ett pris som jag gärna låter Gravity få. Emmanuel Lubezkis foto är riktigt snyggt. Dock ska jag inte uttala mig tvärsäkert, tre av de fem nominerade filmerna har jag inte sett - Prisoners, Inside Llewyn Davis och The Grandmaster. Däremot har jag sett Nebraska, och den hade också ett väldigt snyggt svartvitt foto.
Bästa klipp
Återigen Gravity, och återigen ett pris som den kan få.
Även här hade jag dock gärna sett 12 years a slave, men vilken som helst av de nominerade hade varit bättre än den Thelma Schoonmaker-snodda estetiken i American Hustle. Intressant att notera är dock att Schoonmaker själv inte blev nominerad för Wolf of Wall Street!
Bästa scenografi och bästa kostym
Båda gick till samma film, och samma kreatör - Catherine Martin för The great Gatsby. Enär jag icke har sett filmen kan jag inte uttala mig om det var rätt film som vann, men jag känner ju Martins estetik från tidigare filmer, och jag brukar uppskatta den.
Skulle jag säga nånting så vore det väl att om American Hustle skulle ha vunnit nånting så skulle det ha varit för just kostym och smink (och den blev inte ens nominerad för bästa mask!).
Bästa mask och frisyr
Som sagt, American Hustle blev bestulen på en given Oscar här! Det var inte precis så att det inte fanns plats för American Hustle här, med tanke på att det bara var tre nominerade. Och vilken vinner? Dallas buyers club?! För vadå? Matthew McConaugheys viktnedgång och Jared Letos bortrakade ögonbryn? Visst, subtila blånader på huden på de aidssjuka, men i övrigt inte särskilt imponerande.
Bästa musik
En Oscar som jag inte bara kan ge Gravity, utan även tycker är självklar! Steven Prices musik elektroniska musik är klaustrofobisk, dramatisk, gripande och en suverän skiva! Provlyssna själva på Spotify!
Bästa sång
För min del finns det bara en given segrare - Pharrell Williams Happy från Dumma mej 2. Jag fullkomligt älskar den sången! Segraren Let it go från Frost är okej, men lyfts till betydligt högre rymder av Idina Menzel (eller Adele Dazeem, eller vad hon nu heter). Vilket framförande!
Roligt är att Robert Lopez i och med den här vinsten nu kan räkna sig till den exklusiva klubben EGOT. Han är en av endast tolv personer som vunnit både Emmy, Grammy, Oscar och Tony. Dessutom är han den som klarat av det på kortast tid - bara tio år. Förutom Oscarn för Let it go har han vunnit Tony och Grammy för Book of Mormon och Avenue Q (bara Tony, dock) och Emmy för teveserien Supertrion. Övriga EGOT-innehavare är Richard Rodgers, Helen Hayes, Rita Moreno, John Gielgud, Audrey Hepburn, Marvin Hamlisch, Jonathan Tunick, Mike Nichols, Mel Brooks, Whoopi Goldberg och Scott Rudin. Fantastiskt nog till hör Barbra Streisand INTE den här skaran! Hon har aldrig vunnit en Tony, bara en heders-Tony!
Bästa ljud och bästa specialeffekter Gravity. Vad kan jag säga - att bedöma ljud är inte min starka sida, jag låter dem få den utan att opponera mig. Specialeffekterna är häpnadsväckande, så den opponerar jag mig inte mot heller. Bästa animerade film Frost. Jaha... En animerad motsvarighet till Gravity - tekniskt fantastisk, men ganska ointressant film. Däremot vet jag inte vilken som skulle ha vunnit istället. Jag ser med spänning fram emot Miyazakis Det blåser upp en vind.
De fem kvarvarande kategorierna kan jag inte uttala mig om alls, då jag inte har sett en enda av de nominerade. Bästa kortfilm går inte att uttala sig om, då filmerna är nästan omöjliga att få tag på om man inte går på kortfilmsfestivaler. Det är synd, särskilt de animerade kortfilmerna, som är en kategori jag gillar. Men så här såg det ut: Bästa utländska film - Den stora skönheten av Paolo Sorrentino, Italien Bästa dokumentär - Twenty feet from stardom Bästa kortdokumentär - The lady in number six Bästa livekortfilm - Helium, en dansk film! Grattis till den! Bästa animerade kortfilm - Monsieur Hublot
Ja, det var årets gala och det var årets åsikter. Nu åter till ordinarie sändning!
Det har hittats en antik staty i Medelhavet. Spännande! Särskilt när man så här tvåtusen år senare kan säga vem som inte har gjort den! Men det kanske är farmor som har tappat den i vattnet?
Så här när homofob-OS håller på som bäst kan det väl vara lite trevligt att lära känna skaparen av den bögigaste vinteridrotten någonsin - konståkning!
Konståkning som vi känner den idag skapades av den amerikanske åkaren Jackson Haines, född 1840 i New York. Han skickades till Europa som tioåring för att lära sig dansa balett och när han kom tillbaks till Staterna hade han problem att få jobb, då balett ansåg vara en omanlig konstform och alltså ointressant. 1860 började Haines åka konståkning i det som kallades den engelska stilen, det vill säga strikt och militärisk i stilen.
Haines tog det han hade lärt sig från baletten och införde det i konståkningen - han började dansa till musik, hans stil var betydligt mer graciös och följsam - han lade till armrörelser och användandet av överkroppen - och han sydde upp konståkningsdräkter. Engelsk lord, stilig dam och björn är bara några av de dräkter som Haines iklädde sig. Dittills hade konståkarna oftast klätt sig i uniform. Till hans innovationer hörde att han var den förste som skruvade fast skenorna på pjäxorna, tidigare band man fast skenorna på skorna med remmar. Haines skapade också sittpiruetten.
Ni förstår att den här stilen inte gick hem i USA. Han vann visserligen ett par mästerskap, men mest skakade folk på huvudet åt de här dumheterna. Haines tog sitt pick och pack och flyttade tillbaks till Europa 1864. Först hamnade han i Wien, där de valsgalna wienarna tog honom till sina hjärtan. Sedan fortsatte Haines sitt segertåg över kontinenten med det som började kallas för "den internationella stilen".
I mars 1866 befann sig Haines i Stockholm. för att, som Ny illustrerad tidning beskrev det, "visa oss huru skridskoåkning kan adlas till en af Terpsichores bästa konster" på Nybrovikens is. Skridskokungen blev snabbt väldigt populär och många damers, och säkerligen en hel del herrars, hjärtan klappade lite extra när Haines klev ut på isen. I åtminstone ett år blev Haines kvar i stan och drog in en herrans massa pengar, både till sig själv men han samlade även in en rejäl summa pengar till Decemberstiftelsen som skapats för att inrätta ett universitet i Stockholm. Alla vi som pluggat här i stan har alltså en hel del att tacka denne konståkare för!
En som imponerades av Haines konståkning var ingen mindre än Karl XV, som i början av 1867 förärade Haines med Konungens guldmedalj i åttonde storleken - Litteris et artibus!
Även sommartid kunde Haines köra sina uppträdanden på Stockholms teatrar, då med inlines! Det är ingen hejd på allt denne gosse gjorde.
Så småningom fortsatte Haines sitt segertåg över Europa. I Norge (eller väst-Sverige som vi skulle kunna kalla det...) träffade han Axel Paulsen och instruerade honom. Paulsen skulle sedan, inspirerad av Haines, skapa det där hoppet som fick Paulsens namn. Nej, inte Paulsen - Axel såklart!
1875, bara 35 år gammal avlider Haines i Karleby i Finland. Myten gjorde gällande att han hade ådragit sig lunginflammation då han åkte släde från Sankt Petersburg mot Stockholm. Den mer prosaiska sanningen är att han avled av tuberkulos. Han ligger begravd i Karleby och på gravstenen hyllas han som Skridskokungen.
Nu finns det ju inga belägg för att Haines skulle ha den ena eller den andra läggningen, men om vi ska tro på klichéerna - balett, konståkning, extravagant, påkostade dräkter och dragshow - så kan vi väl åtminstone föreställa oss att Haines var en riktig hobbit. Och med det tycker jag att ni sätter er ner och tittar på herrarnas fria program och lyfter ett glas till minne av konståkningens fader och tackar honom för vad han har gjort för hobbitar, Stockholms studenter och idrotten! Må hans ansikte visas på många storbildsskärmar i Sotji under de kommande veckorna!
Den har allt man behöver i Stockholmstrafiken! Men finns den i vitt?
The Vespa TAP or "Bazooka Vespa", a scooter with a 3 inch cannon for use with paratroops, 1956. pic.twitter.com/nXKqnrkVEi
— Historical Pics (@HistoricalPics) 9 februari 2014
Guy Delisle är en franskkanadensisk serieskapare, nu bosatt i Frankrike (och om jag får säga det själv - en riktig kaka!). Han är född 1966 i Quebec och utbildade sig till animatör i Oakville, strax utanför Toronto. Efter examen har han jobbat som animatör i ett flertal länder över hela världen innan han började teckna egna serier.
Wikipedia listar fjorton album av Delisle. De mest kända är hans reseskildringar - Shenzhen - A travelogue from China, Pyongyang, Burma Chronicles och Anteckningar från Jerusalem. Böckerna om Pyongyang och Jerusalem finns även översatta till svenska. Jag väljer att göra min recension av dessa fyra böcker samtidigt, både för att jag har läst dem efter varandra och för att de är så stilmässigt homogena.
Jag blev verkligen kär i de här böckerna, Delisle är de små medlens mästare - både berättarmässigt och, om man ska tro honom, även i verkliga livet. I korta kapitel berättar han om de kulturkrockar han upplever i de olika delar av världen hans arbete som animatör- Shenzhen och Pyongyang - eller hans hustrus för Läkare utan gränser - Burma och Jerusalem - för dem. Han deltar inte aktivt i livet utan står lite utanför och betraktar det som händer honom. Däremot reflekterar han ständigt över vad som försiggår omkring honom. Även teckningsstilen är sparsmakad, inte ett pennstreck mer än vad som behövs för att berätta historien. Delisle tecknar sig själv väldigt anonymt till skillnad mot de människor han möter, helt kongenialt med hur han själv står lite utanför historien.
De här fyra reseskildringarna lånade jag på biblioteket, men de kommer snarast att införskaffas. Delisles böcker är för bra för att inte ägas! Filmrättigheterna till Burma Chronicles har nyligen köpts av New Regency, och det är tänkt att Gore Verbinski (Pirates of the Caribbean) ska regissera efter manus av Steve Conrad (The secret life of Walter Mitty). Det låter trevligt!
Delisles senaste bok på engelska är A User's Guide to Neglectful Parenting. Delisle har publicerat några utdrag ur boken på sin blogg (se blogglistan här till höger) och den ser onekligen ut att vara ett nödvändigt inköp också!
