Grattis på födelsedagen, Caspar!

Idag år 1774 föddes den svenska romantikens främste konstnär - Caspar David Friedrich! Svensk, undrar då ni. Jepp, han var född och uppvuxen i Svenska Pommern, då officiellt en lika officiell del av Sverige som Skåne, Blekinge och Halland är idag. Alltså var han svensk. Titta bara på det här familjeporträttet, där Friedrichs barn sitter och leker med svenska flaggan. Och han fortsatte att vara svensk medborgare hela livet. Det trista är att Nationalmuseum inte har ett enda verk av honom. De hade en utställning om honom för ett par år sedan, men alla verken var inlånade.

Friedrich är onekligen inte bara svensk romantiks främste konstnär, han är tveklöst en av de främsta romantikerna i Europa. Även om alla kanske inte känner till hans namn så har nog de flesta sett och beundrat hans tavlor med människor som står och begrundar den vilda naturen.

Nog borde vi kunna ta till oss Friedrich och faktiskt känna oss lite stolta över att en så stor konstnär faktiskt var stolt svensk. Hurra, för Caspar!

Kyrkogårdsboken

När jag var liten fanns det en bok som jag ville läsa mer än nästan någon annan, Eva Ibbotsons Den stora spökräddningen. Jag tyckte att den lät helt fantastisk, med barn som hjälpte spöken - spöken som inte var elaka, utan helt vanliga människor som ville fortsätta leva sina liv ifred även efter döden. Nu blev det aldrig så att jag läste den - och har faktiskt än i denna dag inte läst den.

För ett par år sedan kom det en annan bok som jag kände samma dragning till - Neil Gaimans Kyrkogårdsboken. Jag läste om den och blev vansinnigt förtjust. I det här fallet hade jag lite större tur än med Spökräddningen. I förrgår började jag läsa den, och blev helt fast. I eftermiddags läste jag ut den.

Gaiman är en författare som har koll på litteraturhistorien och mytologin. Dessutom har han en fantasi som få. Kyrkogårdsboken är inspirerad av Rudyard Kiplings Djungelboken - alltså inte Disneys version, utan originalet, men med djuren utbytta mot spöken, och aporna är ett gäng lika skränande gastar. En liten pojke undkommer av en slump den mördare som är ute efter att ta livet av hela pojkens familj och hamnar på en gammal övergiven kyrkogård. Där tas han om hand av spökena som bor där och de uppfostrar pojken, som de döper till Ingenman, och lär upp honom så gott de kan.

Gaiman gör nerslag i Ingenmans uppväxt ungefär vartannat år. Första gången vi träffar honom är han ett och ett halvt år, sedan fyra, sex, åtta och så vidare. I takt med att han växer upp blir hans äventyr större och hans läxor viktigare. Spökena lär honom vad de kan, främst spökkonster, men även sådant som levande människor bör kunna. Hela tiden finns det underliggande hotet med mördaren som ännu är på jakt efter Ingenman kvar.

Att Djungelboken är en viktig inspirationskälla är ingen tvekan, även Harry Potter känns ständigt närvarande - pojken som utbildas i olika trollkonster för att klara av att möta den som vill förinta honom - men något plagiat är det absolut inte fråga om. Med Kyrkogårdsboken har Gaiman skapat ännu ett eget universum och ett mästerverk. Efter att jag läst ut den satt jag bara och höll om den och kände att den här vill jag inte lämna tillbaka till biblioteket. Jag vill ha den och bläddra i den varje kväll. Att den bara gavs ut i en upplaga och inte ständigt finns i nytryck är en stor litterär skandal. Kyrkogårdsboken är en bok som alla barn, från mellanstadieåldern och uppåt bör får göra bekantskap med.

Annalisa Ericsons memoarer

Säga vad man vill om Annalisa Ericson, men ett intressant yrkesliv har hon haft! Som privatperson så kanske hon inte är den mest intressanta personen, dock. Just för tillfället har jag snöat in på gamla skådespelare, och har läst några biografier och självdito (exempelvis den nyss nämnda Tollie Zellman-biografin). I det här har jag också läst Annalisa Ericsons bägge självbiografier - Mina sju liv (1982) och Lätta bubblor (1998).

Den som är intressantast är Mina sju liv. Det är en gedigen genomgång av hennes liv och karriär, från de första stapplande dansstegen på Kungliga balettskolan fram till det hon trodde skulle bli hennes sista uppsättning, Sex damer i leken. Det är trevligt, vänligt och informativt. Ericson håller sig i skinnet och berättar vänligt om sina kollegor och emellanåt självkritiskt om sig själv.

Men boken som är roligast att läsa är Lätta bubblor. Sexton år senare känner tydligen Ericson ett behov att följa upp Mina sju liv med den här. Hon har gjort en uppsättning till - Nu blommar det i Trädgårdsgränd - och hennes man har dött. Det räcker tydligen för att en uppföljare ska vara på sin plats.

Det som gör Lätta bubblor så fascinerande är tonen i den. Så mycket nytt har inte hänt i hennes liv, förutom uppsättningen och att hon är änka, så boken är till stora delar en upprepning av Mina sju liv. Hade jag inte läst den första boken skulle jag nog vara ganska borta, för här slänger hon runt med händelser, årtal och personer i en salig blandning. Någon röd tråd är svår att hitta. Hon påbörjar ett resonemang som övergår i något annat och slutar i ett tredje. Och hon har blivit bitter. När hon inte drar igång något resonemang om sina gamla skådespelarvänner så kommer med jämna mellanrum någon surmagad kommentar om hur illa det har blivit med - ja, i stort sett allt faktiskt. Folk talar inte korrekt och de kan inte uppföra sig. Ingen har vett att klä sig elegant när de går på teater. Hon berättar om hur hon hamnade bredvid en man som hade hästsvans, kan ni tänka er. Och denna hästsvans sitter han tydligen och slänger i ansiktet på henne under hela pjäsen tills hon blir tvungen att gå. Annat var det på hennes tid!

Dessutom säger hon emot sig själv. Hon berättar om hur Weyler Hildebrand ber henne visa benen så att han ska se om hon duger till att få en roll i Kyss henne!, men Annalisa bara ler kokett och låtsas att hon inte förstår och går vidare. Ett par dagar senare har hon fått rollen. Bara ett par kapitel tidigare har hon berättat om hur står där på kontoret och drar upp kjolen och visar benen och hur förnedrad hon känner sig. Vidare berättar hon om sin enda kontakt med demonfotografen Julius Jaenzon. Hon provfilmade för honom, men han var tydligen inte nöjd för han hörde aldrig av sig igen. Läser man då Mina sju liv så berättar hon om när hon filmade Brokiga blad med honom som fotograf. En snabb titt på IMDB visar också att de minsann jobbade ihop i inte mindre än åtta filmer.

Jag ska inte säga att hon är elak mot sina kollegor, men i Lätta bubblor är hon minsann inte lika orolig att avslöja sanningar om dem. Hon har nästan inte ett ont ord om någon i Mina sju liv, men nu för vi veta. Hon skriver i den första boken om sin fantastiska tid på Wallyrevyn på Cirkus, med den härlige Nils Poppe. I Lätta bubblor får vi veta att han helt plötsligt inte dök upp på teatern en kväll och man fick slänga in en ersättare för att rädda föreställningen. Sedan hoppade Poppe av utan närmare förklaring. För att bara nämna ett exempel.

Känslan jag får när jag läser Lätta bubblor är lite grann samma som när man lyssnar på Anita Ekbergs Sommarprogram, fast utan whiskyrösten om ni förstår vad jag menar. En gammal, bitter överklassdam som sitter och smuttar på portvinet medan hon berättar om sitt liv. Allt eftersom kvällen går blir hon fullare och fullare och alltmer osammanhängande och surmagad. Och det är helt fascinerande att uppleva!

Oscar II i 3D - typ

Ni andra kanske går och lägger er på natten. Jag roar mig med att göra 3D-bilder av Oscar II. Nej, ni ser ju att det inte är 3D på riktigt, men det är den där gamla tekniken med att lura ögat. Det jag har gjort är att jag har tagit ett par stereoskopbilder på gamle kung Oscar och lagt dem på varandra och växlar mellan dem med 0,1-sekundersintervaller. Då försöker hjärnan sätta ihop dem till en djupbild.

Tollie Zellman - Damen i rosa

Jag har en viss fäbless för Tollie Zellman, det kan jag erkänna direkt. Det tog ett tag innan jag började uppskatta henne och hennes fantastiska...

...

...

... pauseringar i alla de där gamla svenska filmerna. I början tänkte jag inte så mycket på henne, mer än att hon hade ett bett i repliken, trots sitt släpiga sätt att tala. Tänk Kristina Lugn i en pilsnerfilm, så förstår ni. Sedan började jag se henne i film på film, ständig i någon mindre roll som spånig överklassdam och mitt hjärta började smälta.

På sin tid var hon en av Sveriges största skådespelerskor och hon drog fulla hus. Recensionerna tävlade om att hylla hennes insatser. Jag har läst flera av dem på nätet, och det är bara ett par stycken som inte är till hennes fördel. Idag är hon nästan helt bortglömd. Litteratur om henne är det synnerligen dåligt med. Hon omnämns i bisatser i andras biografier, men någon egen bok har hon inte fått. Förrän nu! I höstas släppte Britt-Marie Tygård på eget förlag en biografi över fru Zellman. Det borde hon inte ha gjort.

Inte för att det nödvändigtvis är en dålig idé att släppa böcker på eget förlag, utan för att hon skulle ha behövt en redaktör som tagit henne i örat och styrt upp projektet, och hon skulle ha behövt en skarpögd korrekturläsare. Det är sällan man läser en så slafsigt och slarvigt skriven bok som Tollie Zellman - Damen i rosa. 

Om man ska ta det positiva först så är det en kronologisk genomgång, framför allt av hennes teaterroller, från debuten 1906 fram till sista rollen 1958, med prolog och epilog i barndom respektive död. Personen Tollie är det lite sämre ställt med, Tygård kommer henne inte särskilt nära. Vi får veta lite om hennes divalater, men inte så mycket mer än så. Visst, det kanske inte går att hitta någon djupare personfakta på henne än så, och då kan man inte göra så mycket åt det.

Det som däremot är rent skandalöst är hur illa boken är redigerad och korrekturläst. Felstavningarna är legio, kapitlen är löjligt korta, ibland är det två eller tre kapitel på ett uppslag. Det längsta kapitlet är, tror jag, tre sidor långt. Till och med Dan Brown skulle ha något att säga om hur korta kapitel man får göra. Folk ges fel namn, sammanhang blir fel. Det slängs in irrelevanta fakta, och en del fakta upprepas. Ett citat nämns två gånger med tre raders mellanrum, med den lilla skillnaden att andra gången är citatet rättstavat. Vid ett annat tillfälle skriver Tygård om Intima teatern: "Det har funnits flera teatrar i Stockholm med namnet Intima Teatern (se nedan)". TVÅ MENINGAR senare skriver hon "Namnet Intima teatern har flera teatrar haft". Och så där fortsätter det.

Faktaredovisningen fallerar också. I boken finns exakt sagt tretton fotnoter, vilket är ganska förvånande med tanke på att Tygård har fem sidor källhänvisningar i slutet. Hur hon använder fotnoterna är också lite hipp som happ, det blir lite obegripligt varför just vissa fakta förtjänar att få källhänvisning och inte andra. Dessutom hänvisar hon bara till böckerna, inte till de exakta sidorna där uppgifterna hämtats ifrån.

I slutet av boken finn förteckning över de pjäser respektive filmer Zellman varit med i. Varför scenförteckningen går i kronologisk ordning och filmförteckningen går i motsatt kronologisk ordning stör mig och kan väl troligen förklaras med att listorna bara är kopierade rakt av från källmaterialet. Dessutom fattas en stor del av scenrollerna i listan - inte ens Zellmans stora genombrottsroll i 33 333 står omnämnd. Rollerna omnämns i den löpande texten, men är bortglömda i förteckningen - ett oförlåtligt slarv!

Tollie Zellman var en stor aktris och hon förtjänar onekligen att bli uppmärksammad, men tyvärr - den här boken är inte vad hon förtjänar!

The heat

Sandra Bullock är FBI-agenten Ashburn, stel ensam karriärkvinna med siktet på en befordran, som blir skickad till Boston för att sätta dit den nye drogbaronen i stan. Där får hon en ny partner i Mullins, spelad av Melissa McCarthy, en vulgär, fet ful polis som gör vad som faller henne in. Gissa om de är ett omaka par! Där har ni förutsättningarna för The heat.

Regissören Paul Feig och manusförfattaren Katie Dippold har tagit alla klichéer från buddycopfilmerna och slängt ihop dem med alla klichéer från tjejfilmer och så har de rört om och hoppats att det ska komma ut en bra film. Det gör det inte. Är det någon som är förvånad över att karriärkvinnan är ensamstående? Hon må lösa fallen, men hon får gå hem ensam. Till och med grannen säger åt sin katt att han inte får gå in till "den galna grannen". Det enda som tyder på att hon är galen är att hon är ensamstående. Så ofantligt roligt! Och ännu roligare blir det ju när både Ashburn och Mullins måste använda sin sexualitet för att bevisa sitt värde. För om de inte kan kåta upp en man så är de ju inget att ha i alla fall.

Den jag tycker mest synd om i den här filmen är Melissa McCarthy. Hon är otvivelaktigt begåvad. Det visade hon inte minst i Bridesmaids, även den regisserad av Paul Feig, men här har hon ingen roll att använda sig av. Hela hennes karriär är bara vulgaritet vridet upp till elva, och det ska vara det roliga. Det finns ingen som helst trovärdighet i hennes roll. En sådan polis skulle inte få vara kvar i tjänst, hon skulle ha blivit avstängd och tvingad i terapi. Mel Gibson i Dödligt vapen var ett under av subtilitet i jämförelse. Sandra Bullock klarar sig bättre, hennes roll är precis vad hon är van vid och har blivit expert på - en stel kvinna som måste lära sig att släppa loss. Det som lyfter Bullock är att hon är inte rädd för att göra sig löjlig och ful utan att för den sakens skull bli reducerad till en bimbo.

Runt om huvudpersonerna finns ett stort antal begåvade och etablerade tevekomiker i mindre roller, alla sorgligt underutnyttjade. De får komma in och briljera en liten stund och sedan försvinner de ur handlingen. I filmens roligaste scen, och den är faktiskt rolig, kommer hamnar paret på middag hemma hos Mullins vulgära familj och där får skådespelarna spela ut lite. Men nog är det sorgligt att Jane Curtin som mamman bara får två repliker.

De logiska luckorna ska vi bara inte prata om. De är större än vad någon av de många explosionerna i filmen skulle kunna skapa. Om man har någon fastspänd med rep och tänker döda dem, varför ger man dem då en kniv och går iväg på möte? Det är bara ett exempel på de många missar som finns i manuset.

En helt hopplös film, som tyvärr publiken omkring mig skrattade gott åt. Jag vet inte, men när folk tycker att skämt om albinos utseende är något av det mest hysteriskt roliga som finns blir jag lite mörkrädd. Men visst, tycker man om såna så kanske man får ut något av den här filmen. Jag är villig att ge den två gnurglor, mest för middagsscenen, Sandra Bullocks rutin och flera av de bra birollsskådespelarna. Men jag kommer nog inte att se den här filmen någon mer gång.

Och som bonus - har ni sett det fruktansvärda photoshoparbetet man gjort med Melissa McCarthys ansikte?! Det går ju absolut inte att känna igen henne på affischen! Sandra Bullock är helt klart photoshoppad också, men hon är i alla fall igenkänningsbar. Men Melissa - det är en helt annan människa, med alldeles för litet ansikte! Hon ser ut som en något fylligare Kristen Stewart. Så sorgligt att se!

Kvinnorna på Dramaten

Ibland känns det som att jag är född för tidigt, sisådär en sextio år! Sitter här och redigerar Tollie Zellmans Wikipediasida - jag tycker att det är så trist att våra stora skådespelare bara omnämns med sina filmroller, teaterrollerna är minst lika intressanta - och hittar på Dramatens hemsida att fru Zellman spelat på Dramaten i tre pjäser - Å, en sån dag av Dodie Smith, Mlle Aldonza i Colettes Chéri och så bäst av allt - Crystal Allen i Clare Booths Kvinnorna! Jag skulle kunna ge min vänstra hand för att få sitta i Dramatens salong och se henne göra den rollen. Resten av ensemblen gick inte av för hackor heller. Vad sägs om Harriet Bosse, Gunn Wållgren, Karin Kavli och Hjördis Petterson för att bara nämna några i den 43 kvinnor starka ensemblen!

Ny Sventon-bok i samlingen

Sedan något år tillbaka har jag börjat samla på Ture Sventon-böcker, och då självklart i förstaupplagor. Ska man samla på äldre titlar kan man väl lika gärna göra det med äldre upplagor också, tänkte då jag, lite som en utmaning till mig själv.

Nio böcker gav Åke Holmberg ut - om man inte räknar med pjäsmanuset Ture Sventon i guldmakarens hus, som är nästan omöjlig att få tag i - och sex av dem har jag fått tag i utan större svårigheter. Sedan tog det stopp, inte bara för att det har varit omöjligt att hitta böckerna, utan framför allt för att jag vintertid inte har råd att ägna mig åt antikvariatjakt.

Nu har samlingen utökats med sjunde boken - och som en slump är det dessutom sjunde boken i ordningen - Ture Sventon i spökhuset. Kanske den mest okända boken i serien, till stora delar tror jag på grund av att det är en novellsamling. Jag ser mest fram emot att läsa historien med namnet "Kung Sigismunds rustning".

Nu står boken i bokhyllan och nu är det bara Ture Sventon i Paris respektive ...i Venedig jag är på jakt efter. Sedan har jag dem alla!

En sångklassiker

Vi tar väl och börjar dagen med en riktig klassiker. Jag hade Hasse och Tages Ett glas öl på hjärnan när jag vaknade, så det är lika bra att lyssna på hela.

Ständigt dessa hipsters

Hipsters är inte så nya som man kan tro. Redan på 1880-talet togs den här bilden på några typiska hipsters. Och redan då tog de ironiska foton. Mannen med ryggen åt kameran har en skylt på vilken det står "Gone to lunch".

Fast ska man prata allvar så tycker jag att det är lite fascinerande att han frivilligt vänder ryggen åt kameran. Fotografier var inte precis något som man slängde sig med hur som helst, som idag. Det var dyra saker och då vill man väl visa upp hela sig och inte bara ryggen. Å andra sidan kanske det är rika hipsters!

Dagsutflykt till Svartsjö

Ibland är det svårt att klaga på jobbet! Igår var Christian och jag utslängda i spenaten för att hämta en monter ute på Svartsjö slott. Det var inte helt fel dag att få lämna värmen i stan och åka ut på landet. Det var länge sedan jag var på Svartsjö, så det gjorde inte saken sämre.

Nå, montern lokaliserades snabbt och sedan var det hemfärd och nu står montern på plats i Riddarholmskyrkan. Bara att komma dit och titta. Ja, ni kan ju titta på utställningen också och inte bara på montern!

Folkdräkt, månne?

I många år har jag velat ha en folkdräkt - det är riktigt snyggt och traditionellt. Problemet är att det inte finns någon som är helt naturlig för mig. Det finns liksom ingen Södermalmsdräkt (om man inte räknar hipsterkläder, och det tänker jag inte ta på mig!), om man så säger.

För några år sedan hittade jag en Hallandsdräkt som jag blev jätteförtjust i, och visst skulle man kunna tänja lite på gränserna och säga att jag har kopplingar dit, då familjen har haft hus där nere i många år. Men är det någon dräkt som kommer från rätt del av Halland, har varit den stora frågan.

Nu äntligen har jag fått veta vad det är för dräkt, och det är Årstadsdräkten och ja, det är ju inte jättenära Ugglarp. Å andra sidan är det inte jättelångt från Ugglarp heller, så nog borde jag kunna använda den dräkten utan begå allt för stort etikettsbrott. Nu är bara den stora frågan - var i helskotta får man tag i en sån dräkt? Det verkar vara lite dåligt med folkdräktsbutiker, särskilt på nätet!

En riktig Sweeney

Vad jag anser om att Peter Jöback ska ge sig på Sweeney Todd är ingen hemlighet. Jag är uppriktigt ledsen över att han ska få förstöra en av de bästa musikalrollerna genom tiderna. Vanna Rosenberg har jag fortfarande fullt förtroende för, i rollen som Mrs Lovett.

Men vi kan ju jämföra med den uppsättning som ska göras i New York i vinter - Bryn Terfel tar sig an rollen under några kvällar. Där får jag rysningar av välbehag. Snacka om att vara rätt i rollen.

Om ni tvivlar så kolla in de här klippen från BBC, och kom sedan inte och påstå att Jöback skulle kunna vara i närheten av det här!

Konsthistoriskt renoveringsarbete

Georg Nordensvans gamla tusensidiga lunta Svensk konst och svenska konstnärer i nittonde århundradet från tjugotalet har varit mig synnerligen behjälplig när jag har velat hitta bra information om de konstnärer som finns representerade på de kungliga slottet. Hela verket ligger utlagt på Projekt Runeberg.

Problemet med att läsa böcker på Projekt Runeberg är att alla sidor är inskannade en och en, det blir inget bra flyt i läsandet. Dessutom har man använt en synnerligen usel skanner för den här boken - bilderna ser mest ut som Rorschachplumpar. Man får mest gissa sig till vad bilderna föreställer. I en bok med bara - eller åtminstone mest - text gör det absolut ingenting, men om boken handlar om konst vill man ju gärna kunna se verken Nordensvan skriver om också. För att göra det hela ännu tristare är boken inskannad lite snett på nästan varje sida.

För några veckor sedan bestämde jag mig, på det där aspergerska sättet som jag kan få ibland, för att fixa till en läsbar digital version av boken. Jag laddade ner alla inskannade sidorna och snyggade till dem, retuscherade bort de svarta kanterna och rätade upp de mest sneda sidorna. Sedan gjorde jag fungerande länkar för alla kapitel och fogade ihop allting till en enda - eller snarare två, boken är ju i två delar - stor digital bok. Efter det började jag leta reda på konstverken på nätet. Det är långt ifrån alla konstverk som finns att hitta, men en stor del av dem fick jag tag på. Där har Nationalmuseum varit mig till stor hjälp. Väldigt många av konstverken tog Nordensvan därifrån, och nuförtiden har de en väldigt bra sökfunktion där man kan titta på konstverken hemma. Ungefär hälften av alla konstverken finns det bild på. En fördel med det här detektivarbetet är att jag verkligen har varit tvungen att analysera bilderna för att försäkra mig om att det är rätt konstverk jag lägger in, vilket emellanåt har varit lättare sagt än gjort med tanke på vilken dålig kvalitet inskanningen har.

Fotografier har varit lite svårare, då de oftast inte har varit museifotografier. Där har jag försökt hitta liknande bilder från samma tidsperiod, om det har handlat om historiska miljöer. Några konstverk som inte har ändrats sedan tjugotalet har jag helt brutalt använt nytagna bilder på. Det här är ju inget som ska göras offentligt, så jag tyckte att jag kunde göra lite våld på det historiskt korrekta - lite moderna bilar och kläder i en bok från tjugotalet får man tugga i sig!

Nu, efter tre veckors intensivt arbete, är böckerna i stort sett klara. Det är fortfarande ett antal konstverk som jag inte har lagt in, och några porträtt på konstnärerna är i dåligt skick, men det är sådant som jag kan ändra efter hand. Nu är det dags att lägga över böckerna på paddan och sätta mig tillrätta och bara njuta av den nygamla konstboken!

Trollkarlen från Oz i 3D

Trollkarlen från Oz får nypremiär i USA 20 september, den här gången i 3D. Jag är rejält kluven. Å ena sidan är min inställning till 3D väl känd. Å andra sidan skulle det ju vara rejält kul att få se filmen på stor duk. Nåja, den lär väl inte komma upp på bio i Sverige, så jag behöver nog inte ta ställning till problemet i verkligheten.