Igår när jag duschade kände jag plötsligt att jag var väldigt öm på höger bröst. Logisk som jag är förstod jag att det här måste vara nån ruskig sjukdom och eftersom antalet fall av bröstcancer hos män är ganska lågt - även om jag vet att de förekommer - så fanns det bara ett annat alternativ: cancer i lymfkörtlarna!
Det fanns dock inte tid att fundera mer över det just då, mer än att jag förstod att jag måste boka tid hos en läkare. Sedan åkte jag iväg till slottet, hängde på mig radion runt halsen sådär som jag gjort varje morgon den här veckan då jag varit arbetsledare, och började springa i trapporna. Sedan oroade jag mig inte så mycket mer över varifrån den där ömheten i bröstet kom ifrån...
Träffade Petter och Freja idag. Petter skulle till Wijnjas ostkällare för att fylla på ostförrådet där hemma. Lite pinsamt att erkänna, men jag har aldrig varit på Wijnjas, eller ens hört talas om det innan, och då ligger det ändå nästa bokstavligt talat runt hörnet från mig. Vilken butik det var! Det fullkomligt vattnades i munnen på mig när jag såg alla de fantastiska ostarna de hade där. Och inte var det dyrt heller. Då vet jag vart jag ska gå när jag ska köpa ost i fortsättningen!
Sedan tog vi en promenad runt stan och ramlade in på Åhléns för att kolla in rean. Jag hittade en Boss-skjorta som jag var tvungen att köpa. Med all rabatt blev den riktigt överkomlig. Skönt med en ny skjorta som inte är vit!
Gudarna ska veta att jag gillar bra superhjältefilmer och Gröna lyktan var en av mina favoriter när jag var liten. Då kan man ju tycka att det är konstigt att jag inte såg The Green lantern när den gick på bio - men man får allt komma ihåg att den bara visades i 3D och som flera av er vet betalar jag inte för såna filmer. Alltså var jag tvungen att vänta tills filmen ifråga fanns tillgänglig på andra sätt. Och det finns den nu!
Tyvärr var Green lantern knappt värd väntan. Snarast väldigt lättglömd. Så här två dagar senare måste jag verkligen anstränga mig för att minnas vad den ens handlade om, och det kan ju aldrig vara ett bra betyg.
Till att börja med har Green lantern inte någon bra handling, det är allt för tydligt att det här bara är prologen till nästa film. Här fick vi veta hur Gröna lyktan blev Gröna lyktan - och ja just det, vi måste ju ha nån bov som han kan slåss mot här! Filmen känns alldeles för kort, och då är den ändå nästan två timmar. Jag vet inte vart tiden tar vägen, men man hinner inte med någon karaktärsutveckling eller ens utveckling av handlingen. Allt bara händer och så är det klart, ungefär.
Osedvanligt många bra skådespelare dyker upp i små roller, Tim Robbins, Angela Bassett, Temuera Morrison, Mark Strong och så Peter Sarsgaard som skurken Hector Hammond. Lyktan själv spelas av Ryan Reynolds och det kan han väl få göra. Han förstör ingenting, precis. Reynolds är en habil skådespelare som främst lever på sin charm och utstrålning och gör väl ungefär vad han får betalt för här.
Datoranimeringarna är delvis ganska taffligt utförda.
Bilar som sprängs och lyktans krafter är snygga, men allt som ska se ut
som levande varelser ser ut som om de var gjorda med en gammal
Compis-dator.
Filmen slutar med en riktig liten cliffhanger - ingen ska missa att det ska komma en uppföljare! Däremot har jag inte sett något officiellt att en uppföljare är planerad. Kommer den så får vi väl hoppas att den är mer genomarbetad än den här första. Två måttligt intresserade gnurglor blir det till Green lantern.
Stod i Konseljsalen när det kom in ett finskt sällskap - typ mormor, mamma och två barn, en pojke och en flicka i fyraårsåldern. Min finska är ganska knal, men ordet prinsessa förstod jag i alla fall. Flickan ställde upp sin "tron", det vill säga en av de hopfällbara pallarna man får bära med sig, och klättrade upp på den (för så liten var hon att hon var tvungen att få hjälp). Sedan hade hon högtidlig audiens, där mamman fick niga och lämna över vackra presenter till prinsessan på tronen. När audiensen var över fällde hon ihop sin pall och gick vidare och när de passerade mig gjorde jag självklart som man ska göra när en prinsessa går förbi - jag gjorde stor hovbugning. Jag har väl aldrig sett någon skina upp som hon. Hon blev fullkomligt lyrisk över behandlingen. Och hon vände sig om och tittade efter mig flera gånger när de vandrade vidare i våningarna. Nånting säger mig att hon kommer att komma ihåg sitt besök på slottet ganska länge nu...
Jag var på väg för att hämta Ben efter att ha ätit glass med Eric och Andreas när jag passerade Stortorget. Där hade Hemvärnets musikkår gratiskonsert för stockholmarna.
Vad får man om man blandar ihop lite det bästa ur Cabaret och Chicago med det sämsta ur Showgirls? Ja, nånting i närheten av Burlesque skulle man kunna få. Det här är en bedrövlig soppa, men dock med snygga sång- och dansnummer.
Christina Aguilera tycker att det är dags att göra filmdebut, och det gör hon med Burlesque. Steve Antin har skrivit och regisserat en riktigt fånig och dum historia. Försök att hitta något nytt i den här, ni! Aguilera spelar Ali, en tjej från vischan som bestämmer sig för att söka lyckan som sångerska i storstaden. Hon får jobb på Chers burleskklubb, inte som sångerska utan som servitris. Fast vi i publiken vet ju att det bara är frågan om tid innan alla inser vilken fantastisk sångerska hon är. Två män uppvaktar henne, den hederlige och fattige Jack och den skurkaktige och rike Marcus som tänker riva Chers nattklubb och bygga kontorshus där - ack, hvem skall hon velja? Släng sedan in lite catfights och svartsjuka burleskartister så har ni hela filmen.
Aguilera har en fantastisk röst, det vet vi alla, men någon skådespelerska är hon då rakt inte. Hon är i ärlighetens namn ganska hopplös. Hon agerar fram varenda känsla och tanke som det står i manus att hon ska ha. Om hon funderar på vilken väg hon ska ta måste hon självklart stå och se förvirrad ut innan hon börjar le och peka åt rätt håll, och så vidare. Hennes motsats är då Cher, som är en riktigt bra skådespelerska men med ett stelopererat ansikte. Hon kan inte visa en enda känsla i den där plasten hon har istället för nuna. Men sjunga kan hon! Och då får hon bara göra två låtar (varav en, You haven't seen the last of me, vann en Golden Globe för bästa låt)...
Det Burlesque lever på är musikalnumren, som är riktigt bra. Det märks att Steve Antin har velat göra en Cabaret för 10-talet, vilket blir extra tydligt när han slänger in Alan Cumming som konferenciern. Han gjorde succé i samma roll, fast i Cabaret på Broadway för några år sedan. Synd då bara att han inte används här, utan mest får stå i kulissen och le lite mystiskt.
Allra bäst är, som vanligt skulle man kunna säga, Stanley Tucci som påklädaren Sean. Han lyckas göra ett trovärdigt och personligt porträtt av det lilla material Antin har gett honom. Det är nästan synd att han ska behöva göra en sån här film.
Tyvärr kan jag inte ge Burlesque mer än en ganska sömnig gnurgla, och det är bara för att Tucci och musikalnumren är värda allt beröm de kan få.
Nog för att jag har kollat på statyerna i slottskyrkan många gånger, men inte förrän Andreas idag sa "nog ser det väl ut som att Matteus har en iPad" tittade jag lite noggrannare på honom. Och visst ser det ut som att han står och bläddrar på sin platta. Sedan dess kunde jag inte tänka på nåt annat när jag kom in i slottskyrkan! Jojo, redan på 1800-talet hade vi den tekniken hos oss!
Jobbar man där jag gör kan man ju inte ha en vanlig after work! Nä, vi ägnar oss åt slottsöl! Idag var första slottsölen i sommar som jag var med på, och vi var så djärva att vi lämnade Stadsholmen och gick upp på Mosebackes uteservering. Jag kunde inte dricka nånting eftersom jag körde, så jag nöjde mig med coca cola - och så provade jag deras lammkorv. Fantastiskt god!
Jag hade lite potatis över och hittade ett recept på potatissallad i Allt om mat där potatisen samsades med avocado. Det lät så spännande att jag var tvungen att prova - och vilken fantastisk potatissallad det var! Jag vet att man inte ska berömma sig själv, men det var nog banne mig den godaste potatissallad jag ätit. Jag har redan gjort den ett par gånger, och tillsammans med Welsh dragon-korv från Taylors and Jones är det helt oslagbart! Det enda som fattas vore väl en god öl - oj, vad hittade jag i kylen!
Även om jag inte var särskilt förtjust i Prometheus så fick jag äntligen tummen ur att gå och köpa Alien på Blu-Ray. Det var på tiden. Samtidigt passade jag på att köpa Crazy stupid love, en av förra årets roligaste komedier.
Anna Maria gav mig en liten flaska snaps från hennes hemland Österrike. Jag undrar om det är så att hon vill att jag ska sjunga Edelweiss i morgon på morgonmötet...
Jepp, jag är en av de där Alien-älskarna! Jag har gått och hoppat av glädje över att Ridley Scott ska göra en prequel till sin klassiker, även om Petter har försökt hålla mina förväntningar nere. Igår kom jag äntligen iväg. Den går bara en gång om dagen om man inte vill se den i 3D - och det vill man inte! Som jag tidigare sagt så har jag bestämt mig för att inte se fler 3D-filmer. De ger mig ingenting.
Så hur var då Scotts återkomst - och Noomi Rapace stora amerikanska filmdebut som huvudrollsinnehavare? Jag börjar med det snälla, filmen är störtsnygg! Bara inledningens vida landskap är fantastiskt filmade och specialeffekterna likaså. Jag kurade upp mig i biofåtöljen och gjorde mig beredd på att njuta. Redan från början kände jag att det här är en klar fyra! Tyvärr drogs betyget ner under filmens gång, men när jag gick hem från bion kände jag ändå att trots sina brister så är det här en bra film. Sedan sov jag på saken och konstaterade att det är det tyvärr inte.
Handlingen kanske är bekant vid det här laget. En grupp arkeologer har världen runt hittat inristningar från forntida folk där en jätte står och pekar mot en samling stjärnor. Eftersom de här uråldriga civilisationerna inte har haft någon kontakt med varandra är det självklart att det här är en inbjudan och att det är de utomjordiska varelser som skapat oss som har lämnat inbjudan. Alltså åker man iväg till området för att leta reda på dem och landar på den månen där personerna på Nostromo i Alien senare kommer att hamna. De möter inte Alienmonstret, men väl det som kommer att leda fram till detta.
Filmen är full av kvasireligiöst dravel och logiska luckor. Folk beter
sig idiotiskt, till och med för att vara en popcornfilm som den här. Nu
låtsas den i och för sig att den inte är en popcornfilm. Författaren
Damien Lindelof (Lost) har fyllt filmen med symboler och "djupa"
diskussioner som tyvärr inte leder filmen framåt.
Scott bryr sig inte särskilt mycket om större delen av besättningen. Förutom de fyra huvudpersonerna får man inte veta särskilt mycket om de andra. De är helt enkelt kanonmat och ska dö på spektakulära sätt. Det gör tyvärr bara att jag inte bryr mig det minsta lilla om dem. Skådespelarna gör inte heller några större intryck. Noomi Rapace springer mest runt och ser skräckslagen ut. Det är långt från Sigourney Weavers handlingskraftiga Ripley. Bäst är Michael Fassbender som roboten David. Och apropå robotar undrar jag vad Charlize Theron håller på med. Hon ska vara stel och mystisk och "är hon också en robot?" men snälla, hon måste väl ändå ha lite liv i sin rolltolkning. Gud, så tråkig hon var!
Mitt i allt det här dyker Guy Pearce upp i århundradets fulaste åldringssmink. Jag kunde inte känna igen honom, men det var väldigt tydligt att det var en yngre skådespelare som hade hela huvudet täckt i en enorm gummimask. Eftersom vi aldrig får se honom ung är det ett helt onödigt val. Varför inte låta Max von Sydow göra rollen, som tydligen var tänkt från början?
Som om inte det här räckte ligger det musik som en tjock kletig matta över hela filmen. Jag tror knappt att det finns en scen som inte är ljudsatt med dramatisk musik. Bra musik av Mark Streitenfeld, visserligen, men inte i de mängderna tack!
Jag är visserligen ingen Alien-taliban. Man kan få förhålla sig ganska fritt när man skapar sitt universum, men vissa saker ska man väl ändå ta i beaktande. Alla som har sett Alien vet att snabelgubben hittas sittande med sprängd bröstkorg i sitt kommandostol i rymdskeppet. Han ska inte ligga på golvet i människornas räddningskapsel! Viktig skillnad anser Eder bloggare.
Som sagt tänkte jag i filmens inledning att det här skulle bli en fyra. Ganska raskt sjönk betyget till en trea, men nu när jag fått tänka efter måste jag nog säga att mer än en tvåa kan jag faktiskt inte ge Prometheus. Det bästa med den här filmen är trailern. Varje gång jag ser den känner jag en liten rysning längs med ryggraden och så tänker jag att den här filmen vill jag se. Sedan minns jag att jag redan har gjort det...
Jane Campions En ängel vid mitt bord (för övrigt en fantastisk film!) gick på svt igår och jag såg den för första gången. Huvudpersonen Jean läser vid flera tillfällen sagan om De tolv dansande prinsessorna. När hon började läsa var det som om det snörpte ihop sig i bröstet på mig! Den sagan fanns med i en sagobok med diverse europeiska folksagor som vi hade när jag var liten och som jag fullkomligt älskade! Jag läste den om och om igen, och redan innan jag kunde läsa så bläddrade jag dagligen i den. Den hade helt fantastiska illustrationer målade i akvarell vått-i-vått. Tyvärr har boken försvunnit i tidens dimmor och jag minns inte vad den hette eller illustratören, bara att det var Jadwiga P. Westrup som översatt den. Mina efterforskningar har inte gett några resultat.
