Tack gode gud för teknikokunniga mödrar

Mamma sms:ade mig häromsistens och berättade att hon köpt en ny telefon som var alldeles för komplicerad för henne och undrade om jag ville ha den. Med tanke på vad hon tycker är tekniskt så räknade jag med att det var en telefon med två knappar - en på och en av. Men visst, jag kan väl titta på den eftersom jag är så missnöjd med min Ericsson. Nu hade jag inte tid att åka ut och titta på telefonen så mamma svängde förbi jobbet med den för ett par dagar sedan. Döm om min förvåning när jag öppnar påsen och det ligger en splitt ny Samsung Galaxy i den! "Jomen, jag kan väl ta hem och kolla på den" sa jag och ryckte åt mig påsen innan hon hann ändra sig. Sedan dess har telefonen suttit som fastklistrad i min hand! Och äntligen kan jag spela Word Feud, nu när alla andra har hunnit tröttna och gått vidare till annat.

Warrior

Så här två veckor efter Oscarsgalan är det äntligen dags för en recension av den sista filmen som nominerats till någon av de stora kategorierna. Om ni vill läsa en recension av Transformers 3 som nominerades till bästa effekter får söka er någon annanstans, för den kommer jag nog aldrig att frivilligt se...

2008 nominerades Mickey Rourke för sin roll som avdankad fribrottare som misslyckas med livet utanför ringen i The wrestler. Jag tycker nog att det var synd att han inte vann, för hans prestation var riktigt bra (att jag sedan inte var särskilt förtjust i filmen är en annan historia). I år nominerades Nick Nolte för en biroll i en liknande historia - Warrior.

Här får vi följa tre medlemmar i familjen Conlon, en familj med problem minst sagt. Enda sättet de kan visa känslor på är genom att slåss. Fadern (Nolte) är en nykter alkoholist som inte träffat sin yngste son Tommy (Tom Hardy) på sexton år, sedan skilsmässan från barnens mamma. Tommy hyser dessutom agg mot pappan som han anser är ansvarig för mammans död. Den äldste sonen Brendan (Joel Edgerton), som bodde kvar hos pappan, har lyckats skapa sig ett familjeliv med hustru och två barn men vill inte ha något med honom att göra. En dag dyker plötsligt Tommy upp på pappans trapp och flyttar in. Han vill att pappan, som är gammal tränare, ska hjälpa honom att träna upp sig inför en stortävling i Mixed Martial Arts. Prissumman är på fem miljoner dollar, som han tänkt skänka till sin vapenbroders änka. Samtidigt sitter Brendan och brottas med ekonomiska bekymmer, om han inte får ihop tillräckligt med pengar kommer banken att ta huset. Som den gamle slagskämpe han är anmäler sig även han, utan att veta om broderns planer, till samma tävling.

Det finns en anledning till att det här är den sista av de oscarsnominerade filmerna jag ser - det här är inte precis den sortens film jag går igång på - vuxna män gör våldsamma saker tillsammans och mot varann. Det har alltså tagit lite emot att börja kolla, men sanningen att säga så kom mina förväntningar på skam. Warrior är en bra film i det lilla formatet. Välspelad och välregisserad. Och att Nolte blev nominerad till bästa biroll är helt självklart, en liten man med dålig självkänsla. Han går mest och mumlar och tittar under lugg samtidigt som han försöker vinna respekt, både hos sig själv, sina söner och sin omgivning. Sönerna spelas bra, utan att vara mästerligt. Edgerton som den äldste brodern gör större intryck än Hardys något anonyma lillebror. Han är lite för mystisk för att bli riktigt intressant.

Jag hade inte hört talas om regissören Gavin O'Connor förut, de filmer han gjort har gått mig helt förbi, kanske för att de är i samma genre. Men här har han hittat nästan helt rätt.Vissa klichéer som var trötta redan på Ingos tid dyker upp. En liten detalj som jag störde mig på var sårsminkningen. Trots att de tävlande i MMA fullkomligt slår och sparkar skiten ur varann fick de nästan inga skador, bara några väl placerade jack på kinden. De där jacken på kinden är ständigt återkommande i filmer där folk boxas. Nu är min erfarenhet av boxning ytterst begränsad, men är det verkligen den vanligaste skadan man kan få? Slutet kommer även lite för plötsligt och är lite för gulligt med tanke på vad som har utspelats dittills. Som åskådare känner jag mig lite lämnad i sticket.

Trots dessa radanmärkningar tyckte jag om filmen och fyra blodtörstande (dock något darrbenta) gnurglor blir betyget.

Fanny och Alexander

Foto: Sören Vilks

Det finns väl knappt en enda svensk som inte har någon sorts förhållande till Fanny och Alexander. Vi vet alla hur julfirandet i det Ekdahlska hemmet ser ut, vi känner till den iskalla biskopsgården. Gör man en teateruppsättning av manuset gäller det att förhålla sig till filmen. Man kan göra som i Köpenhamn eller Oslo och vara trogen originalet. Eller så gör man som Stefan Larsson på Dramaten - man klipper alla band och gör något helt eget av det hela. 

Fanny och Alexander handlar om kärleken till teater och livsglädjen. Det har Larsson tagit fasta på och det är tydligt redan innan ridån går upp. Alexander (Hannes Alin när jag såg den) kommer in och bokstavligen lyfter ridån åt oss. Sedan utspelas allt på öppen scen, med diverse sättstycken som snurrar runt på den enorma vridscenen och ger oss ständigt nya miljöer. Folk byter roller inför publiken, scenarbetarna bär möbler och rekvisita, påklädare och maskörer kommer och går.

Jag blev väldigt förtjust i den spartanska scenografin. Scenen vrids ständigt och när de olika miljöerna snurrar förbi oss får vi glimtar av vad som händer i de olika delarna av våningen och staden. Jag var lite fundersam över hur det skulle kunna bli en kontrast mellan det levnadsglada Ekdahlska hemmet och biskopsgården, men det visas på ett fint sätt. Hos familjen Ekdahl med sin livsglädje är det liv och rörelse överallt, folk kommer in och går ut - det är ständigt rörelse. På biskopsgården är allt stilla och dött. Alla sitter eller står, ingen rör sig mer än nödvändigt. Enkelt och snyggt gjort!

Foto: Sören Vilks

Däremot var jag inte helt förtjust i kläderna. Jag förstår tanken - det är teater och utspelas här och nu. Det funkade tyvärr inte riktigt för mig. Det var alldeles för stor spridning i kläder och stilar, vi rörde oss från förra sekelskiftet till vår tid, till synes utan tanke. I en och samma scen kan olika skådespelare ha helt olika klädstilar. Det kändes bara rörigt, tyckte jag.

Dramatens uppsättning klockar in på lite över tre timmar, att jämföra med teveserien på fem och en halv timme. Självklart har man då varit tvungen att stryka ner i manuset. Det har gjort att en del i det stora persongalleriet har fått betydligt mindre roller och flera bra scener har samtidigt försvunnit. Dessutom känns det i en del scener som om skådespelarna stressar fram replikerna för att det inte ska bli för långt, jag saknar pauseringar och eftertänksamhet.

Foto: Sören Vilks

Jag kan tänka mig att det kan kännas lite småjobbigt för skådespelarna att gå ut och veta att de kommer att jämföras med originalskådespelarna och det erkänner jag - jag var en sån som satt och jämförde. "Jaha, han betonade det ordet", "Gunn Wållgren hade en liten, liten paus innan hon sade det där", "Jarl Kulle vände sig till honom och sa det där". Däremot försökte jag undvika att jämföra deras respektive rollprestationer med varandra. Skådespelarna sköter sig överlag bra här. Kvällens stora stjärnor är för min del Marie Göranzon som farmor Ekdahl och självklart - Jonas Karlsson som Gustav Adolf. Han stjäl varenda scen han är med i. Fantastiskt rolig och samtidigt rörande i sin sårade manlighet när han inte får upp den och kvinnorna inte uppskattar honom efter förtjänst. Dessutom matchas han perfekt av Tanja Lorentzon som den förstående hustrun Alma. Tyvärr får hon knappt vara med när hennes roll blivit så nedstruken. Livia Millhagen sköter sig utmärkt i rollen som Emilie och Reine Brynolfsson är vedervärdig som biskopen. Han gör en helt annan tolkning än Jan Malmsjös demoniska biskop från filmen. Brynolfssons biskop är en mycket liten människa som försöker förminska andra till sin egen litenhet och i det blir han hemsk att skåda.

Malmsjö, ja. Han är ju den ende som var med i filmen som även finns med i den här uppsättningen. Här har han en dubbelroll, både som regissör för teatersällskapet i en liten och rolig roll och tyvärr på slutet som poliskommissarie i en "humoristisk" roll som bara känns malplacerad och onödig. För första och enda gången i föreställningen kände jag att man kunde öka på farten lite och komma förbi den scenen. Den som klarar sig sämst är Christopher Wagelin som brodern Carl. Han kan inte alls matcha de andra, vilket blir plågsamt tydligt i scenen där bröderna kommer till biskopen för att förhandla om barnens frigivande. Karlsson och Brynolfsson är lysande, och Wagelin kämpar utan att kunna komma i närheten av de andras spel.

På det hela taget så är Dramatens Fanny och Alexander en trevlig uppsättning, inte livsförändrande på något sätt men en trevlig kväll. Om något så fick det mig i alla fall sugen på att gå hem och titta på teveserien igen, och det är väl gott så.

Morgonmöte i Festvåningen

Jag säger inte mer än så här...

Amatörernas afton?

Okej, jag ser fram emot La cage aux folles, det gör jag verkligen. Och det kommer att bli en riktigt proffsuppsättning, om det har jag inga tvivel. Men vad är det för praktikant som har satt ihop affischen? Något så amatörmässigt var det länge sen jag såg - tänker man påkostad musikal när man ser den? Eller ens flashig nattklubb i Saint Tropez? Nej, det här är lika mycket glamour och gala som om det vore en affisch för "Karneval på Silja Serenad" eller nånting sånt, så långt från glitter och glamour man kan komma. Förhoppningsvis är det här bara en första affisch, och så kommer de med en snyggare när de har kostymer och rolltolkningar lite mer klara

Svansjön

Foto: Alexander Kenney Kungliga Operan

 Igår var det åter dags att uppleva en klassiker för första gången - Svansjön. Det finns väl ingen som inte känner till andra akten, den har man ju sett i film efter film. När någon går på balett är det Svansjön man får se, och alltid andra akten med alla svanarna. Och Tjajkovskijs musik har nog ingen missat. Däremot har jag missat att se hela baletten - jag är ju inte så balettvan som flera kanske känner till. Det är det jag försöker råda bot på, och nu var turen kommen till Baletternas Balett.

Den version som ges på Operan är samma uppsättning som gått sedan 1964, med undantag för ett par år i början av 2000-talet då en annan version med koreografi av sir Peter Wright var tänkt att ta över som Operans standarduppsättning. Det blev tyvärr ett mindre fiasko vill jag minnas, och efter det plockade man åter upp Natalia Conus vid det här laget nästan femtio år gamla instudering. Och det märks tyvärr. Ja, det är vackert och dansarna är sagolikt bra, men det känns mossigt. Det behövs en uppfräschning. Kostymören David Walker citerar i programmet Frederick Ashton som sa "It's more important to be right, than to be clever" som försvar till varför man gör en konservativ, för att inte säga reaktionär, uppsättning. Det finns absolut ingen motsättning i att vara trogen verket och ändå göra det med vår tids teatersyn. Pär Isbergs Nötknäpparen är ett lysande exempel på det - det är helt nytt (eller var det vid premiären) och ändå troget originalet.

Foto: Alexander Kenney Kungliga Operan

Dansarna är rakt igenom fantastiska. Nathalie Nordquist som Odette/Odile är en perfekt oskuldsfull svan och en lika demonisk Odile. Oscar Salomonsson är en tekniskt briljant dansare, det kan man inte ta ifrån honom. Något som jag däremot saknar är utstrålningen, den fattas honom. Briljant dans, men det där extra som gör att man inte kan sluta titta finns inte. Två som definitivt hade utstrålningen av Hugo Therkelson som Rothbart och framför allt Tim Matiakis som Narren. Där hade vi kvällens stora favorit. Helt fantastisk dansör, och även när han bara stod i bakgrunden så fastnade blicken hos honom. Detsamma gällde Therkelson.

Foto: Alexander Kenney Kungliga Operan

Inför fjärde akten gick tydligen någonting fel bakom scen. Ljuset släcktes i salongen, men dirigenten kom inte in och man kunde höra prat bakom ridån. När ridån sedan gick upp var scenen inte fylld av dimma, som jag fick veta att den skulle. Istället för att svanarna dök upp ur dimman låg de helt synliga på scengolvet, och den effekten gick förlorad. Det är nu inget man kan klaga på, fel inträffar alltid och man gjorde det bästa av situationen. Det hade däremot varit väldigt kul att få den effekten som kollegorna fick när de såg uppsättningen för första gången utan att veta att svanarna skulle dyka upp så där.

Sammanfattningsvis är jag nöjd med kvällen - musiken är fantastisk och det är en vacker uppsättning. Till det gör dansarna sitt yppersta för att dansa bort det där tjocka lagret med damm som ligger över uppsättningen. Synd att de inte lyckas helt.

Vårbesök på Ulriksdal

Maggan, Per och jag har gått och funderat på att göra en dramatiserad visning ute på Ulriksdal och igår när vi alla var lediga passade vi på att åka ut dit för att på plats diskutera våra idéer. Det blev en riktigt trevlig dag där ute i vårsolens glans och vi kom fram till en hel del. Vi får väl se vad vi får ihop av det hela.

Kungligt klädd

Sportlovsveckan på slottet går mot sitt slut och jag har för sista gången för det här lovet haft på mig den gustavianska dräkten. Roligaste kommentaren kom när jag sprang över borggården i dräkten och ett barn fascinerat ropar "är det Daniel?!" när han får syn på mig. Jorå, serru - prins Daniel brukar vara klädd i nationella dräkten på jobbet...

Om trenden fortsätter i morgon också kommer mer än 500 barn att ha letat efter de förrymda djuren i slottets salar under den här veckan. Jag blir självklart stolt som en tupp över alla positiva kommentarer, då det är jag som har skapat djurjakten (med texter av Christian och design av Timo).

Solnedgång i stan

På väg hem från slottet idag hade solen börjat gå ner i väst - eller nånstans bortom Stadshuset och Västerbron. Då kan man få såna här bilder.

Loa är den han är!

Äntligen får jag klarhet! För ett par månader sedan såg jag en annons i DN om att Oscarsteatern söker dansare till den nya uppsättningen av La cage aux folles. Och det var all information man fick. Inget om vem som sätter upp den eller vilka som gör rollerna.

Nu har det äntligen avslöjats. Peter Dalle regisserar och huvudrollerna som Georges och Albin/Zaza görs av Sven Nordin (norska Elling) och - Loa Falkman! Loa är en fantastiskt bra komediskådespelare, och jag har inga tvivel om att han inte kommer att kunna göra en mycket bra, rolig och rörande Zaza. Det enda är väl om han tänker ta i med brösttonerna för mycket, fast den oron tänker jag inte ta nu.

Enligt DN tänker Dalle flytta över handlingen till USA på 80-talet, och det hoppas jag är en felskrivning av dem.  80-talet kan jag acceptera, då synen på bögar var ganska annorlunda än vad den är idag, men att flytta över den till staterna känns väldigt onödigt. Frankrike funkar precis lika bra. Men eftersom ingen annan tidning skriver om det, så andas jag ut.

Som Jacqueline kommer vi att få se Suzanne Reuter och betjänten Jacob görs av Per Andersson. Det ser ut att kunna bli en bra uppsättning. Premiär blir det 13 september. Vem följer med?

Margin Call

Ojojoj, jag är glad att jag inte såg trailern till Margin Call innan jag såg filmen. Då hade jag nog fått för mig att det här är en thriller som kommer att bli riktigt läskig och folk som mördas eller nåt. Det är det inte!

Margin call handlar om finanskrisens första dagar. En investmentbank skär ner på personalen och en av dem, Stanley Tucci, lämnar över ett usb-minne till en kollega som fått vara kvar, Zachary Quinto, och ber honom att ta en titt på det med orden "var försiktig". På kvällen när resten av personalen har gått hem går han igenom siffrorna och kommer fram till att företaget levt långt över sina tillgångar och företaget riskerar att gå under inom bara ett par dagar. Han slår larm och hela chefsgruppen kommer in till kontoret mitt i natten och sedan pratar man om hur man ska lösa problemet. Och man pratar. och pratar. Och pratar. Och pratar. Och sedan är filmen slut.

Margin Call är skriven och regisserad av J.C. Chandor i sin långfilmsdebut, och det är snyggt fotat och regin är det inget större fel på. Men manuset - oscarsnominerat! - är bara så ointressant. Ingen har någon egentlig roll att spela, alla är bara staffagefigurer som ska visa på olika typer inom finanssektorn känns det som. Jag bryr mig inte det minsta lilla om någon av de inblandade. Det är möjligen Stanley Tucci som lyckas få lite kött på benen, men annars - nä. Men vem vet, för folk som tycker att riskkapitalbranschen är det intressantaste som finns kanske det här kan vara roligt att se, men mina två gnurglor började gästa väldigt snart.

Crazy, Stupid, Love

Ryan Gosling har definitivt haft ett bra filmår, inte mindre än tre framgångsrika filmer har han hunnit med. Två av dem blev han dessutom Golden Globe-nominerad för och hade det inte varit för Oscarsjuryns välkända skräck för renodlade komedier hade rollen i Crazy, Stupid, Love blivit nominerad för bästa manliga biroll också.

Dan Fogelman som låg bakom manuset till Trassel och Bilar har fått ihop ett riktigt snyggt och intrikat pussel här. Crazy, Stupid, Love är en ensemblefilm - mängder av personer får sina historier berättade utan att det känns rörigt eller spretigt. Bra skådespelare i alla rollerna gör såklart sitt till också, förutom Gosling ser vi Steve Carell, Julianne Moore, Kevin Bacon, Marisa Tomei och Emma Stone i de största rollerna, alla verkligen i högform.

I centrum står Steve Carell i rollen som Cal, vars fru, spelad av Moore, plötsligt avslöjar att hon varit otrogen med en kollega och vill skiljas. Cal hamnar "ute på marknaden" igen och får lära sig raggningknep sig av den lokale Casanovan Jacob, Gosling. Medan Cal får lära sig hur man lever livet från den goda sidan träffar Jacob istället Hannah, Emma Stone, och blir kär och behöver lära sig hur man uppför sig i ett förhållande. Historierna korsas huller om buller och allt flyter synnerligen elegant. Och så är det vansinnigt roligt också. Man brukar ju säga att en filmkomedi ska vara längre än en och en halv timme, men de två timmarna den här håller på känns väldigt korta - fyra förälskade och galna gnurglor!

Hovdam inspekterar flygplan

Från Come fly with me, David Walliams och Matt Lucas senaste teveserie.

Rufus släpper nytt

Rufus Wainwright har inte släppt något nytt material sedan 2009, så nu är det äntligen dags. I april kommer nya skivan, Out of the game, men redan nu kan man lyssna på första låten från skivan, även den heter Out of the game. Jag längtar redan!

A better life

Nänänä, ni trodde väl inte att jag var klar med oscarsfilmerna bara för att galan var avslutad? Icke, jag har ännu tre filmer kvar innan jag har sett alla de filmer som var nominerade i de stora priserna (däremot kommer ni aldrig att få läsa vad jag anser om Transformers, som nominerades för bästa specialeffekter, för den kommer jag nog inte att se - nånsin), två filmer som nominerades till bästa manliga huvud- respektive biroll samt en som nominerades till bästa manus.

Den första av de tre filmerna är A better life, regisserad av Chris Weitz, kanske mest känd för Om en pojke. A better life handlar också om en vuxen mans förhållande till en pojke. Här är det den illegale invandraren Carlos som jobbar som trädgårdsmästare i Los Angeles samtidigt som han försöker uppfostra sin son och hålla honom borta från gängen. Drömmen är att kunna tjäna ihop tillräckligt med pengar för att flytta till ett bättre område och sätta sonen i en bra skola. För att kunna göra det köper han en pickup av sin före detta partner som nu tänker flytta tillbaks till Mexiko. Det börjar se ljust ut för Carlos, men väldigt snart blir bilen stulen och han måste försöka hitta den igen.

Det är omöjligt att associera till Cykeltjuven, en man och hans son som är ute och letar efter ett fordon som är nödvändigt för arbetet. Inspirationen/hyllningen är mycket väl genomförd och det känns inte alls som stöld, bara en hyllning. Manuset balanserar på klichéernas brant, allt man kan tänka sig när det gäller invandrare i Los Angeles får vi se här, men författaren Eric Eason lyckas ändå hålla sig på rätt sida och Chris Weitz gör sitt till för att styra skutan rätt.

Det A better life lever på är framför allt skådespelarna, samspelet mellan Carlos, Demián Bichir, och sonen, José Julián, är strålande, och framför allt Bichir gör en fantastisk rolltolkning av en man som försöker upprätthålla lite stolthet i sitt liv, som han vet är fyllt av lögner och undanglidande. Ångesten, skräcken och längtan i hans ögon är hjärteskärande att se. Mot slutet fullkomligt sprutade tårarna ur ögonen på mig. Att Bichir blev nominerad till en Oscar är väldigt lätt att förstå. Något annat hade varit majestätsbrott.

A better life kommer ut direkt på dvd i Sverige, men den är väl värd att ses. Fyra rödgråtna gnurglor, utan tvekan!