6 av 100 böcker

På Fejjan cirkulerar det en lista som går ut på att BBC har genomfört en undersökning om 100 klassiska romaner. Enligt upplägget hävdar BBC att den genomsnittlige engelsmannen bara har läst 6 av de 100 böckerna. "Hur många har du läst?" Och så ska man markera alla böcker man har läst och skicka vidare till sina vänner.

Inte för att jag tänker vara en suring, eller leka besserwisser (vem försöker jag lura? Jag ÄLSKAR att vara besserwisser!), men listan har inte så mycket med sanningen att göra.
Den där listan kommer inte från BBC. Det är World Book Day som 2007 gjorde en undersökning där 2000 personer (främst engelsmän) fick rösta fram vilka 100 böcker de inte kan leva utan.

BBC gjorde en liknande undersökning 2003, där folk fick rösta fram sina 200 favoritböcker (skillnaden mellan "favoritbok" och "bok man inte kan leva utan" är väl hårfin). Ungefär samma böcker (fast så klart dubbelt så många) fanns med på den listan. Däremot fanns inte Da Vinci-koden med hos BBC, så då tycker jag om den listan bättre!

Däremot har varken BBC eller World Book Day hävdat att genomsnittsmänniskan bara har läst sex av böckerna. Det där tillägget har kommit på Fejjan, troligen för att få igång listans cirkulation - "vadå, jag är väl bättre utbildad än det där. Nu ska vi se hur många jag har läst, minst hälften säkert."


Jag blir aldrig särskilt inspirerad när det är "folket" som ska få rösta fram topplistor (minns Helena Bergström som "tidernas bästa skådespelare" eller Magnus Ugglas Jag mår illa som åttiotalets bästa låt). Däremot minns jag att när jag senast jobbade på Dramaten var det nån på dramaturgiatet som hade satt upp en topplista där ett antal litteraturvetare hade tagit fram en lista över de 100 bästa böckerna genom tiderna. Där stod jag och räknade och funderade på kvällarna.

Men okej, jag lägger upp listan här också. Det är ett antal böcker som jag har läst, trots allt. Ni hittar listan efter hoppet. Jag har fetmarkerat de böcker jag har läst.

Dagens bildgåta

...en liten Ubermensch!

1945

 

Dagens bildgåta

Det här är inte en bildgåta.

1898

 

Nu är det JAG som går på bio!

Igår hände det igen. Föreställningen var slutsåld och ändå satt folk och snikade åt sig dubbla platser för att ha sina kläder på. Volontärerna gick till och med runt och bad besökarna att ta bort sina saker för att andra skulle få plats. På bänkraden framför mig satt det en dam (det var hon verkligen inte, men jag vill inte använda rätta termen!) som personligen blev ombedd att flytta på sina saker eftersom det var utsålt. "Om det kommer nån så flyttar jag på mina saker" blev svaret. Men inte gjorde hon det!

Folk irrade omkring och letade efter platser, de stod rakt framför henne - hon satt allra längst fram -  och försökte hitta tomma platser och hon gjorde inte minsta antydan om att platsen bredvid henne egentligen var ledig. Hennes plats var den absolut sista som gick åt, och det var inte förrän en kille, precis när ljuset gick ner, frågade om han kunde sitta där som hon - med en min som skulle kunna skära genom glas - ytterst motvilligt flyttade på sin rock.

Vad är det med folk?!

Filmfestivalen, första helgen

De första fyra dagarna nästan avklarade. Jag har bara inte bestämt mig för om jag ska gå på bio ikväll också. Jag är ruskigt trött, och båda filmerna som jag har funderat på att se går senare i veckan också. Kanske jag nöjer mig med sex filmer på fyra dagar...

Jag har haft ruskig tur med filmvalet hittills. En film som var värd en tvåa, en värd en trea och fyra fyror (eller femmor!). Jag kommer med lite utförligare recension när jag har piggnat till. Låt mig bara säga att Neds och Waste Land tillhör de bästa filmer jag sett i år, överhuvudtaget. Jag var gråtfärdig när jag lämnade salongen, av diametralt motsatta anledningar. Det är roligt när det blir så. Och som festivalens slogan är i år: hur påverkar våra filmer dig? Just de här påverkade mig nåt enormt!

Dagens bildgåta

På hur många sätt kan du säga Välkommen?

1966

Regissören presenterar sig

Fullsatt salong, och ändå sitter folk och snikar sig och lägger ut sina kläder på fler säten än de behöver. För övrigt är regissörens presentation väldigt rolig och lovar gott inför visningen.

I väntan på Four lions

Festivalens kanske mest omtalade film, om fyra misslyckade terrorister, samlar rejält med folk. Jag har biljett. Nu gäller det bara att ta sig in.

Dagens bildgåta

Dags att hänga upp masken på väggen?

1703

Dolt under ytan

Det kanske bara är jag, men jag gillar verkligen tanken på att under asfalten finns de gamla kullerstenarna kvar.

Och rakt fram till gryningen!

1520 fotografier, tagna från Stadshusets torn, ihopslagna till en enda enorm panoramabild över stan. Och det går att zooma in på detaljnivå. Riktigt häftigt. DN publicerar bilden idag på sin hemsida.

Om ni undrar var jag bor så får ni ta den andra stjärnan till vänster (jag har alltid velat kunna använda den vägbeskrivningen!). Strax till höger om den - nu får ni zooma in - så hittar ni ett brunt klocktorn. Det klocktornet ligger i kvarteret bredvid mitt, jag är strax till vänster därom.

Rolig buktalare

Buktalare tillhör inte mina favorithunderhållare, men Paul Zerdin har lyckats få till det. Extra roligt blir det när "Tracy" viftar med ögonbrynen vid "no, no!".

Dagens bildgåta

Nu visslar vi Turkey in the Straw

1928

Det är bögarnas fel

Grotesco har gjort ännu en lysande kampsång! Halleluja!

The killer inside me

Som första film på årets filmfestival valde jag mellan The people vs. George Lucas, om hur publiken ilsknade till när George Lucas klippte om och ändrade i Stjärnornas krig-filmerna, och The killer inside me. Jag bestämde mig för den senare och det gjorde jag rätt i. Det var en bra början på årets festival.

Lou Ford (Casey Affleck) är vicesheriff i en sömnig småstad i femtiotalets Texas. Intelligent och med vacker flickvän (Kate Hudson) från en av stadens finaste familjer. Men under den uttryckslösa ytan döljer sig något annat. Inom filmens fem första minuter får vi se honom misshandla byhoran (Jessica Alba), bränna en förbipasserande alkholist i handen med cigarren och i en återblick se honom som tonåring förgripa sig på ett barn.

Ford inleder ett förhållande med horan Joyce. Hon planerar att pressa rikemanssonen Elmer på pengar så att hon och Ford kan fly från staden och börja sig ett liv någon annanstans. Men Ford kommer på andra tankar. Som inte involverar en levande Joyce...

The killer inside me bygger på en roman, Mördaren i mig, av Jim Thompson och den är både långsam, vacker och våldsam. Misshandelsscenerna är inte vackra, tvärtom är de riktigt smärtsamma att se. Ingen Hollywoodvåldsromantik här inte, där folk får stryk utan att det syns på dem. Här gör det ont.

Afflecks lågmälda spelstil passar perfekt till den här rollen och hans agerande är, hur hemskt det än är, logiskt för oss som ser på. Jag ska inte säga att man har några sympatier för honom, men man förstår hur han resonerar. Vilket gör det hela ännu läskigare.

Fotot är strålande, skådespelarna är överlag utmärkta, scenografi och kläder likaså. På minussidan finns en så grundläggande sak som frisyrer. De känns inte alls som femtiotal. Moderna frisyrer rakt av. Varför ska det vara så svårt att göra tidstrogna frisyrer när man har lagt så mycket krut på att få allt annat att stämma.

Dessutom har ett par klichéer letat sig in. Självklart är psykopaten Ford hyperintelligent (sådär som alla psykopater är) och på fritiden roar han sig med att lösa integralkalkyler. Och vad lyssnar man på för musik om man är psykopat? Jo, klassiskt så klart! Ingen modern musik här inte.

Jag associerar ganska mycket till No country for old men när jag ser den här filmen, utan att riktigt kunna förklara varför. Psykopater och sheriffer, sedan slutar likheterna.

Den här filmen skulle klara sig utmärkt på biorepertoaren. Så synd då att den inte kommer att få chansen. Den här premiär på dvd om ett par veckor. Ni får passa på att se den då. Det är den värd. Fyra festivalrusiga gnurglor tjoar.