Den ende RIKTIGE piratkungen!

Jack Sparrow? Bah, humbug! Det finns bara en piratkung värd namnet, och det är Röde Piraten! Burt Lancaster skulle kunna knyta ihop Jack Sparrow vilken dag som helst! Och det med ena armen knuten bakom ryggen!

Monster mot utomjordingar

Jan-Olov Andersson, som jag inte har så mycket till övers för i vanliga fall heller, har i sin senaste recension slagit nya rekord. Han recenserar Monsters vs Aliens, och jag skulle väl vilja säga att det är en sågning.

"Monsters vs. aliens (utomjordingar) ... det kan väl ändå inte bli annat än häftigt. Och det är det väl också. Ibland."

Attacken från utomjordingar "har rätt tydliga drag" från Världarnas krig. "Och här börjar filmens problem." Regissörerna "har inte haft mer fantasi än att de lånat, stulit, inspirerats av, kalla det vad fan ni vill, andra filmer." Monstren "saknar personlighet och humor". "Humorn får stå tillbaka för action."

Vad kan då den här misslyckade filmen få för betyg? Jo, den får en fyra! Nästan högsta betyg! Men snälla Jan-Olov Andersson, om den nu är så bra och lyckad, varför skriver du inte vad som gör den bra då? Huvudpersonen Susan "ska rädda San Franciscos befolkning i en makalöst skickligt iscensatt scen vid Golden Gate-bron. Då har filmen både värme, charm, humor och spänning." På vilket sätt uppväger det här det negativa i resten av recensionen? Sammanslaget skulle man tro att filmen HÖGST skulle få en svag trea. En film som är värd en fyra borde väl ha lite fler fördelar än nackdelar?

Miranda Siganders recension i Expressen är mer förståelig. Den får en fyra av henne också. Här hittar vi åsikter som "en riktigt lyckad familjefilm, i samma anda som smarta 'Shrek'", historien "sjuder /... / av fantasi och humor". Vi får veta att filmen har humor som passar både stora och små, och att filmen har en liten feministisk knorr, då Susan väljer att fortsätta vara monster istället för att gifta sig.

Sådär skriver man en kortfattad, men ändå lättbegriplig recension!

Sommarens mest efterlängtade film

För tre år sedan skrattade jag läppen av mig åt Sacha Baron Cohens Borat. Ända sedan dess har jag väntat på nästa film, om fashionistan Brüno. Och äntligen är den här! Sverigepremiär 10 juli. Jag längtar!!

Arbetet i Riddarholmskyrkan

Nå, så varför satt jag i kyrkan och frös i morse? Det kanske inte är helt obekant att några forskare från KTH vill öppna Karl XII:s sarkofag för att göra undersökningar på kungens kranium. Man vill se om man kan hitta några metallrester som talar om vad det var för projektil han blev skjuten med. Problemet är bara att locket på sarkofagen är full med sprickor, och man har varit orolig att hela sarkofagen skulle rasa i bitar om man försöker lyfta bort locket. Så det man nu har gjort är att man har undersökt (fråga mig inte hur, de hade massor med underliga apparater) locket för att se om det är möjligt att lyfta det. Och enligt vad de talade om för mig idag så verkar det som att det ska gå utmärkt. Det börjar närma sig en kistöppning, alltså! Mums filibabba!

ElefanTEVEasis

Mina föräldrar är inte några hagalna typer. Bortsett från vid ett tillfälle. De måste, måste, måste ha den största teven de kan hitta. Nu har inte jag nån liten tolvtummare själv. Jag har en 36-tummare, och det räcker mer än väl. Men mina föräldrar har sedan länge lämnat så futtiga bildrör bakom sig. Varje gång jag kommer hem till dem så blir jag skräckslagen över det senaste monstret som står och tronar i teverummet. 40-tummare, 42-tummare, 46-tummare. Och idag fick jag veta att de nu ska få en femtiotummare (50'')!

Min brorsa är inte precis nån hjälp heller. Han vill också ha enorma teveapparater, och mina föräldrar får nåt perverst i blicken när de ser vad han har monterat upp.

Men jag menar, hur stor vill man egentligen att Ernst ska vara hemma i vardagsrummet?!

Uppmärksamma kollegor

Visst är det trevligt när man inser att det finns hierarkier lite här och där. Om man jobbar i öster, som är lite finare, så behöver man inte känna igen folk som jobbar i väster, även om man har jobbat på samma arbetsplats i sexton år. Att man inte kan namnet på alla som jobbar på samma arbetsplats (även om det inte är så jättemånga) är väl en sak. Men att man åtminstone känner igen folk till utseendet, tycker jag att man kan begära efter ett visst antal år. Istället får man misstänksamma blickar när man vill gå in genom samma dörr, även om vakterna talar om vem man är och "nej, er vet jag inget om".

Titta, här är en dam med en stor hjälm!

Kluriga countrytexter

Jag tycker att country kan vara riktigt bra, och nåt jag verkligen gillar med country är att det ofta är kluriga texter. Som den jag lyssnar på just nu. I may hate myself in the morning, but I'm gonna love you tonight. Jag gillar den språkliga vändningen, och också att den berättar en historia. Inte bara Baby, baby som så många poptexter idag. En annan favorit är The fishing song, om en inbiten fiskare som ställs inför ett ultimatum; fisket eller flickvännen. Låten slutar med ett enkelt konstaterande ''I'm gonna miss her.'' Lysande!

Man har inte roligare än man gör sig!

Och så här roligt har jag det. Jag har övningsjympat nya passet, lyssnat på musik, spelat spel och försöker hålla mig vaken. Allt medan forskarna pillar på sarkofagen. Jag skulle kunna springa runt och ställa frågor, men jag vill inte störa för mycket.

Uppe med tuppen

Va, vad gör jag uppe så här tidigt, kanske ni undrar (jo, det ÄR tidigt att behöva gå upp redan klockan sju!). Det ska jag tala om för er. Jag ska kravla mig iväg till Riddarholmskyrkan och hänga med Karl XII. Eller åtminstone historikerna och konservatorerna som ska titta på hans kista, för att se om den måste repareras. Då behöver man ju stjärnhjälp. Och det är jag!

Släkten är värst!

Jag har precis fått ett elbrev som talar om att den här killen och jag är kusiner. Var det inte det jag trodde. Jag tycker att vi är ganska lika! Jag undrar om han har några baktankar med det avslöjandet...

Editing is everything!

Tänk vad klippning och musik betyder mycket för filmupplevelsen. Eller vad sägs om de här två. Den ena är en av de bästa skräckfilmerna som har gjorts, och den andra är en av de bästa feelgoodfilmerna. Men vilken är vilken kan man fråga sig när man ser videorna.

Nya passerkort

Idag var jag och fotade mig till våra nya passerkort. Det är intressant med mig och id-foton. Jag har två lägen. Antingen ser jag ut som ett rådjur som fångas i strålkastarljus, eller så ser jag ut som en äkta dödsmördare. Med tanke på att säpo brukar lura omkring slottet tyckte jag att det var bäst att se ut som ett rådjur på fotot.

Blackout Sabbath

Inte fått nog av Earth Hour? Då är Blackout Sabbath något för er. Rufus Wainwright har skapat denna dag, då vi under tolv timmar, från klockan tolv på dagen till midnatt den 20 juni avstår från att använda energi som är skadlig för vår miljö.

Okej, för oss här i Sverige kanske det inte blir nån stor grej att avstå från elektriska lampor just runt midsommar, men i alla fall...

För att sprida kunskap om den här dagen höll han en aukustisk konsert, där ingen elenergi användes, i New York 4 mars. Jag önskar att jag kunde ha varit där! Läs mer här.

Det lönar sig att smäda kändisar

Jisses, vilket besöksrekord jag hade igår. 70 pers på en dag. Snart är jag ikapp Blondin-Bella!
Något säger mig att en av anledningarna till den ökade tillströmningen hänger ihop med mitt inlägg med rubriken Jävla Martin Timell. Idag verkar jag vara tillbaka till mina vanliga tjugotal besökare. Nå, jag kan väl hoppas att några av dem som ramlade förbi igår vill ramla tillbaks nån gång. Och till er säger jag: Välkomna!

Första april

Jag gjorde en snabb koll i de fyra stora webtidningarna nu på morgonen. Jag kunde inte hitta nån artikel som på rak arm kändes som en första april-grej. Då är alternativen
1 Det fanns inga aprilskämt
2 Jag tittade lite för snabbt
3 Världen är så absurd att till och med aprilskämt känns trovärdiga.

Enda aprilskämtet som jag med en gång hittade var på QX. Den var ju inte särskilt svår att upptäcka.

Tillägg: Okej, jag hittade en sak i DN också.