Ryslig bok

Häromdagen läste jag ut Herman Lindqvists Rubinen. Det var en rysligt dålig bok, på alla sätt. Handlingen var ointressant, personskildringarna sämre än ytliga, det var en gnällig bok och det var alldeles för mycket frossande i ovidkommande historiska och kungliga fakta som inte förde handlingen framåt.

När jag lagt ifrån mig den boken började jag istället att läsa John Ajvide Lindqvists Människohamn. Också en ryslig bok, men på ett bra sätt. Riktigt spännande, och det var länge sen jag läste en bok som gjorde att jag faktiskt går runt och längtar efter nästa gång jag ska hinna läsa.

Missad filmstjärna

Helt plötsligt slår det mig att jag aldrig har sett en film med Esther Williams. Jag har sett enstaka scener, men aldrig en hel film. Vilken brist i min utbildning!

Antikrundans främsta fynd

Tanterna må gå i spinn över Knut Knutsson, och han är riktigt rolig att se (fast han är en väldigt dålig program-ledare i Antik-magasinet). Men min favorit i Antikrundan är ändå Rickard Thunér. En "Hot Nerd", vilket enligt Jack McFarlane (Will & Grace) är den ovanligaste formen av nörd. Jättecharmig och insöad på antikviteter. En riktig kaka!

Worst episode ever!

Idag körde jag mitt nya jympapass för andra gången. Det sitter verkligen inte bra, så jag måste använda mig av fusklapp för att veta vilka övningar jag ska göra. Men det blev inte bättre av att ajPådden bestämde sig för att den ska blanda alla låtarna i passet. Så mellan varje låt fick jag springa iväg till stereon för att ställa in rätt låt. Det förvirrade både motionärerna och mig. Till slut var jag så förvirrad att jag var tvungen att kolla på fusklappen hela tiden, för jag hade inte en aning om var i passet jag var och vad jag skulle göra. Jag tror faktiskt att det var det sämsta pass jag nånsin lett. Och då har jag ändå varit ledare i tolv år!

På tal om...

Här är ett exempel på hur det skämtas om svenskar. Det här är en IKEA-reklam från Tyskland. Inte särskilt rolig, men som jag sa i förra inlägget, inte tänker jag bli upprörd över det här. Leben und leben lassen!

Mota ryssen i dörrn!

Ingen har väl missat ryske pressattachéns vrede över Tingaliin-sketchen i Melodifestivalen. Onekligen en överdriven reaktion på ett riktigt roligt nummer. Och så den här vanliga "tänk om vi skulle skämta med er, då skulle det inte vara så roligt!" Jag säger bara "varsågod". Jag har sett Sverigeklichéer och -parodier här och där på nätet. En del har varit riktigt roligt, andra bara dåligt och plumpt. Men inte går jag upp i brygga och kräver ursäkt för det. Glöm och gå vidare.
Mitt lilla sätt att ge Grotesco-gänget stöd fick bli att jag har köpt singeln på iTunes. Upp med den på listorna, bara!

Mätt och nöjd

Idag var det slottssprint runt slottet. Jag har inte en aning om vem som vann, jag stod i västra valvet och prickade av besökare som skulle ner i Tre kronor och vimla och äta gott. När alla gäster gått in fick jag stå i dörren till museet och svara på frågor från intresserade skidåkare och lite annat glatt folk. En ville på stående fot boka mig för en visning. Alltid lika kul när det blir så!

När alla gästerna sedan gått, så fick vi kvarvarande också ta varsin delikatesstallrik. Mycket god, med kyckling och nudlar. Räksalladen lät jag dock vara.

Kakor eller kropp?

Nu har jag ätit upp den sista brännvins-kakan. Ganska goda, men inte smakade de brännvin. Kanske måste ha lite mer i nästa gång.
Nu är bara den stora frågan om jag ska baka lite nya kakor, eller om jag faktiskt ska göra en liten ansträngning för att gå ner de där sista kilona...

Jag är bäst!

Jag har nu löst söndagens kryss i DN. Det tycker jag är ganska bra, med tanke på att jag bara har tittat på det när jag har varit på toaletten.
Relativt enkelt den här veckan. Största problemet var "10 gomer" som visade sig vara en efa. Don't ask!

Oh, att få lägra Ben igen!

Igår var det vackert väder, och då tänkte jag att jag skulle ta och plocka fram vespan, kallad Ben, idag. Men så när jag kliver upp och tittar på vädret så är det gråkallt och regnigt. Och första dagen med Ben vill jag inte åka runt i regnet, så han fick stå kvar i förrådet en dag till. När jag sedan klev ut från slottet på eftermiddagen sken solen och det var relativt varmt. Det gav lite förhoppningar om att jag i morgon ska kunna plocka fram honom. Fast då är det i och för sig slottssprinten, så det är väl svårt att ta sig fram i Gamla stan per vespa. Är det inte det ena så är det det andra...

Säng, säng, säng. Sova, sova, sova!

Usch, vad jag är trött! Jag vaknar alldeles för tidigt om morgnarna just nu. Tror att det är stress. Jag har satt ihop ett nytt jympapass, och jag har bara kört det en enda gång, så jag måste öva in det bättre till på torsdag. Och dessutom håller jag på att lära mig en ny utställning på Nordiska museet, Fair Fashion.
Jag ska gå och lägga mig och sova en stund. Sedan blir det Frasier och efter det ska jag övningsjympa.
Ingen rast, ingen ro!

Kungligt slott till salu

I Skåne ska tydligen Bäckaskog slott säljas av staten. Det är väl mest intressant som det slott som dåvarande hertigen av Skåne, den blivande Karl XV, arrenderade på artonhundratalet. Hade jag några miljoner över skulle jag lägga ett bud!

Slapstick eller animerat Smultronställe?

Filmen som vann Oscar för bästa animerade kortfilm var en japansk film med den franska titeln La maison en petits cubes. Animationen känns onekligen mer fransk än japansk, med influenser från Smultronstället. Vacker och melankolisk om en äldre man som bokstavligen söker sig djupare och djupare ner i sitt förflutna.
Helt klart värd sin Oscar, men jag som älskar slapstick har en annan favorit också. Pixars Presto, om en trollkarl och kaninen som inte vill dras upp ur hatten innan han fått sin morot. Andas väldigt mycket Tex Avery.

Meg Ryans misslyckande

Jag har tittat på När Harry mötte Sally. Det är verkligen den perfekta romcomen. Allt är helrätt. Ett lysande manus, bra regi, fantastiska bilder från New York, den rätta musiken. Skådespelarna är idealiska. Meg Ryan har aldrig varit charmigare, Carrie Fisher är perfekt som den cyniska väninnan. Men! Det finns en scen som är pinsam. Och det är när Meg Ryan har sin stora gråtscen. Människan kan inte spela ledsen. Hon går runt och förvrider ansiktet och rycker näsduk efter näsduk ur asken. Men hon är inte trovärdig för fem öre. Det finns nog ingen som ser den scenen som tänker att hon är ledsen på riktigt. Synd på så rara ärtor!

Men bortsett från det så är filmen värd inte mindre än fem gnurglor!

Valfri hälsningsfras

Jag har läst tillräckligt många bloggar för att veta att man i sitt första inlägg ska skriva nånting i stil med "Jaha, nu ska vi se hur det här går" eller "Nu är jag äntligen här". Det tänker jag inte göra!