Knallhattens osorterade tankar

The Artist

2012-01-27T23:16:00.001+01:00

Dessa dagar, när filmer svämmar över av effekter, både bild- och ljuddito, och det är 3D och datorgenererade effekter och figurer, vad kan väl vara modigare än att göra en stumfilmsmelodram i svartvitt? Den franske regissören Michel Hazanavicius har gjort just detta, och det med besked - The artist är nominerad till inte mindre än tio oscar, bland annat bästa film, bästa manus, bästa regi och bästa manliga skådespelare. Inte illa!

The artist utspelas i Hollywood i brytningen just mellan stumfilm och ljudfilm. Jean Dujardin är den store filmcharmören George Valentin som kommer med succé efter succé. Valentin är löst baserad på Douglas Fairbanks, Hazanavicius har till och med lånat några scener ur Zorros märke från 1920 som får representera en av Valentins filmer. Valentin vägrar inse att ljudfilmen är på frammarsch och han envisas med att göra sina stumfilmer. Hans väg korsas ständigt av det unga stjärnskottet Peppy Miller (spelad av Bérénice Bejo, oscarsnominerad även hon) som får sitt genombrott i en av de första ljudfilmerna. Korsvis får vi följa den store filmstjärnans nedgång och fall och hur Peppy Miller går från klarhet till klarhet.

Det här är absolut ingen parodi som till exempel Det våras för stumfilmen, det är med synnerligen varsam och kärleksfull hand som Hazanavicius använder sig av de gamla stumfilmsklichéerna. Det är precis lika kyskt som på den tiden, kärleksparet visar sin kärlek genom att trycka kinderna mot varandra och så vidare. Både Dujardin och Bejo har hittat rätt stumfilmsagerande, det är trovärdigt rakt igenom. De få ljudavsnitt som faktiskt finns med är väldigt snyggt införlivade i handlingen och känns fantastiskt naturliga i den annars stumma filmen.

The artist är definitivt värd alla sina nomineringar, och utan att ha sett de övriga nominerade för bästa film så skulle det inte förvåna mig om den här kammade hem en del av priserna och kanske till och med bästa film. Den vann åtminstone Golden Globe i just den kategorin.

Fyra riktigt starka gnurglor är The arist värd, och då filmen innehåller årtiondets charmigaste filmhund ligger den femte gnurglan dessutom på lut i bakgrunden!

Ett oförglömligt möte bland regalierna

2012-01-27T22:51:00.000+01:00

Det finns en besökare i Skattkammaren som jag brukar tänka på emellanåt. Det här är åtminstone sju år sen, men han finns kvar där inne i huvudet på mig. Det var en amerikansk man som var där med sin familj, vi kom in på att diskutera historia i allmänhet och han visade sig vara ganska hemma på ämnet, vilket i ärlighetens namn förvånade mig med tanke på den genomsnittlige amerikanens kunskaper. Han var helt inne i vårt samtal, och när jag påpekade just hur trevligt det var med folk som kunde historia berättade han att han älskar ämnet och alltid har velat bli historielärare, "men nu är det för sent". Jag frågade hur det kunde komma sig, då han knappt var trettio fyllda. Ursäkten var att han nu har fru och barn och då kan han inte plugga, han måste ha ett riktigt jobb och tjäna pengar.

Vi pratade vidare och jag sa att vi måste ju försöka göra det som gör oss lyckliga, och frun kanske har förståelse för om man får lite sämre ekonomi i ett par år för att man ska kunna studera till det jobb man verkligen vill ha. Han lyste verkligen upp under vårt samtal, hustrun som stod snett bakom såg mindre imponerad ut. Det såg ut som att han började fundera på vad jag sa.

Samtalet avslutades med att jag sa att jag räknar med att han kommer tillbaks om ett par år och berättar att han nuförtiden är historielärare. Självklart har han inte kommit tillbaks, men jag brukar ändå fundera på om han har gjort något åt saken eller om han fortfarande jobbar kvar på det där jobbet som han själv sa att han inte var intresserad av. Jag skulle verkligen vilja veta!

Bästa kexchokladen

2012-01-27T21:37:00.000+01:00

Fazer har lanserat (åtminstone är den ny för mig) en kexchoklad - eller chokladvåffla som de säger på finlandssvenska - som jag har blivit helt besatt av - Kismet Marianne, med mintsmak. Den är nåt fasligt god, men tyvärr har jag bara hittat den på DagLivs. Det betyder att jag bara får den när jag orkar gå hela vägen dit upp. Å andra sidan är det kanske bra att jag inte äter den varje dag, för det skulle jag mycket väl kunna göra!

Messias

2012-01-26T22:14:00.001+01:00

Foto: Hans Nilsson

Jag har haft rejäl tur med mina teaterbesök på sistone (ja, förutom Zpanska flugan då) - även idag blev det en fullträff; Operans balettversion av Messias. Mauricio Wainrot har gjort koreografi till Händels klassiska oratorium. Nu är det inte hela oratoriet vi får höra, det är de bästa bitarna och sträcker sig bara fram till Hallelujakören.

I dansen finns ingen tydlig historia, det är nonnarrativt hela vägen. Det är i musiken vi får berättelsen. Dansen handlar bara om livsglädje. Scenografin är enklast möjliga - helvit scen med bara några vita bänkar i fonden. Även dansarna är klädda helt i vitt. Enda färginslaget är fondduken som växlar färg under balettens gång.

Sångarna, Vivianne Holmberg, Susanna Sundberg, Karl Rombo och John Erik Eleby, i all ära, men den här föreställningen ägs helt och hållet av dansarna, med solisterna Olof Westring och Anna Valev i spetsen. Det är lätt, luftigt, elegant och fullt av livsglädje. Att Hallelujakören avslutar det hela blir helt självklart. Återigen gick jag från Operan uppfylld av det jag precis sett.

Den girige

2012-01-25T18:14:00.002+01:00

Foto: Sören Vilks

Första gången jag såg Molières Den girige var i Louis de Funès filmversion från 1980 - eventuellt var det också den första Molièrepjäsen jag såg - och alla andra Harpagon efter det har fått finna sig i att bli jämförda med de Funès. Äntligen har jag hittat en som ger fransmannen en rejäl match - Johan Rabaues på Dramatens stora scen! Gösta Ekman har regisserat den gamla klassikern, och han gör det med den äran. Det är fart och energi, och inte den minsta alexandrin får vi höra. Här är det prosa rakt av, dessutom med en hel del repliker som Molière definitivt inte har skrivit. Rabaeus som snåle Harpagon går omkring och är den ständige kverulanten - ingenting finner nåd inför hans ögon, särskilt inte ungdomarna och deras sätt att tala och föra sig, vilket följs av en lång harang med tonårssnack vilket fick tonåringarna nere på parkett att vrida sig av skratt.

Foto: Sören Vilks

Motspelarna är av skiftande valör, skulle man väl kunna säga. Bäst klarar sig Inga-Lill Andersson som Frosine och Erik Ehn som La Flêche, men även Christoffer Svensson som sonen Cléante klarar av att matcha sin scenfar - efter en lite seg inledning ska erkännas. De övriga ungdomarna känns betydligt svagare. Filip Alexanderson, som jag minns som vansinnigt rolig i Petter och Lotta på stora landsvägen för några år sedan, är mest stel och forcerad och Sanna Sundqvist som Élise är mest bara skrikig. Mot slutet kommer även Hans Klinga in, och bara är så självklar i sin roll. Riktigt roligt att se de gamla elefanterna stångas mot varandra.

Scenografin har jag inte så mycket att säga om, då jag bara såg den från snedden, där jag satt i hovlogen, men den fungerade skapligt. En lång svängd vägg med ett stort antal dörrar. Jag vågar inte riktigt uttala mig om vad som var tanken med det, men det varken störde eller tillförde något för min del.

Kläderna förvånade mig dock, särskilt när jag fick veta att det var Camilla Thulin som gjort dem. Det var en salig blandning av vackra kläder, fula kläder och vad som såg ut att vara väldigt billiga tyger. Att Harpagon skulle ha slitna, fula kläder är självklart, men i övrigt förstod jag inte riktigt tanken. Èlises klänning hängde som en hösäck och vad var det för billig, alldeles för stor rock Valère hade på sig? Cléantes kläder var vackert komponerade, men i billigt sladdrigt tyg som såg väldigt syntetiskt ut på håll. Å andra sidan var Hans Klingas dräkt riktigt vacker, jag skulle inte behöva bli tvingad för att ha den på mig.

Dessa radanmärkningar till trots, Den girige är en uppsättning väl värd att ses, inte minst för Rabaeus skull. Han gör ett makalöst jobb! Jag hade inte tråkigt en minut!

Oscarsnomineringarna klara

2012-01-24T16:35:00.001+01:00

Idag släpptes oscarsnomineringarna. Det är väl inga större överraskningar, om man såg Golden Globes. De brukar ju följa varandra åt. De som vann där är nominerade här. Utom Tintin, som inte är nominerad i kategorin bästa animerade film. Det förvånade åtminstone mig. Jag skrev det redan när jag sett filmen att jag trodde att den skulle vinna den kategorin, trots att jag inte var helt överförtjust i den. Och så får den nöja sig med Golden Globe.

Vi har extra stort svenskinslag i år, förutom den självklara The girl with the dragon tattoo - bästa kvinnliga huvudroll, foto, klippning och båda ljudkategorierna, där svensken Bo Persson är en av de nominerade - har Gary Oldman blivit nominerad för bästa manliga huvudroll för Tinker tailor soldier spy. Dessutom är den filmen nominerad för bästa musik och bästa manus baserat på annat material. Max von Sydow är också nominerad för bästa manliga biroll i Extremt högt och otroligt nära.

Som vanligt ska jag försöka hinna se alla filmerna nominerade för bästa film innan galan. Det blir ju så mycket roligare att kolla då. Dessutom ska jag försöka hinna se de nominerade animerade och dokumentärerna också, men det får bli allt eftersom min tid finns. Särskilt nyfiken är jag på Paradise Lost 3: Purgatory, om West Memphis Three, som jag skrivit om flera gånger tidigare.

Listan på alla nominerade finns att se på den här länken.

Saknat dvd-släpp

2012-01-23T14:49:00.001+01:00

Bland alla filmer som Kenneth Branagh har regisserat finns det en som jag saknar - Bakom kulisserna eller In the bleak midwinter. Jag såg den på Stockholms filmfestival 1995, men har såvitt jag vet aldrig släppts på dvd, vare sig i Sverige eller i England. Varför i hela friden inte?! Den är så vansinnigt rolig. En arbetslös skådespelare tackar ja till att regissera (och spela huvudrollen i) Hamlet i en kyrka på landsbygden. Den ena idioten efter den andra ramlar in i handlingen. Joan Collins spelar hans agent och Jennifer Saunders gör en liten roll som amerikansk producent som man försöker imponera på. Någon karaktäriserade filmen som "Spinal tap för shakespeareaner", och det är synnerligen passande. Några riktigt bra skådespelare har fått släppa loss och resultatet är hysteriskt roligt."Cast off thy colour'd nightie" är en replik som jag fortfarande fnissar åt. Nej, se till att få ändan ur vagnen och släpp den här pärlan på dvd pronto!

Smaskig kycklinggryta

2012-01-22T19:27:00.000+01:00

Allt om mat tipsade om kyckling- och gnocchigryta som fredagsmat och jag hade verkligen tänkt göra den i fredags, men varken Daglivs eller mitt lokala Konsum hade ajvar relish, som är den stora smaksättaren i rätten, så jag fick glatt vänta till igår med att göra den. Och som uttrycket säger, den som väntar på nåt gott väntar aldrig för länge. Fantastiskt god, och lättlagad. Kyckling, lök, champinjoner som stekts blandas med grädde, ajvar, gnocchi och salt och peppar - klart! Supergott!

Etta James är död

2012-01-20T21:51:00.000+01:00

Soulsångerskan Etta James har gått bort i en ålder av sjuttiotre år i sviterna av leukemi. En fantastisk röst har tystnat. Hennes mest känd låt är onekligen At last, men visst är det väl lite makabert att alla länkar till den låten just när hon har dött? Nej, vi tar en annan klassiker istället - I'd rather go blind!

Elektra

2012-01-19T12:56:00.000+01:00

Foto: Alexander Kenney

Kungen är mördad i sitt badkar, drottningen som nu lever öppet med sin älskare lider av hemska mardrömmar, äldsta prinsessan verkar ha blivit galen och prinsen är landsförvisad - inte konstigt att alla skräckslaget trycker sig mot väggarna i väntan på den stora smällen!

Jag har alltid gillat Bente Lykke Möllers estetik, och det gör jag även i Staffan Valdemar Holms uppsättning av Richard Strauss' Elektra på Operan (fast har vi inte sett hennes upptuperade über-bitch, i det här fallet Klytaimnestra, tillräckligt många gånger nu?) Scenen består bara av en enda stor blodröd vägg med endast en öppning där man kan göra entré eller sorti. Inga fönster eller dörrar, instängdheten är total. Väggen är dessutom placerad nästan ända framme vid rampen, spelutrymmet är särdeles begränsat och detta ökar på den klaustrofobiska känslan. Sångarna står och klamrar sig fast vid väggen som av rädsla att komma för långt fram. Den enda som vågar släppa taget om väggen och röra sig fritt är Elektra.

Foto: Markus Gårder

Kläderna är moderna, men med antikgrekiskt snitt på klänningarna, allt i ljusa färger. Damerna är välfriserade och -sminkade. Den som skiljer sig åt är även här Elektra, i svart klänning och med håret hängande, närmast galen av sorg och smärta. Hon är mycket medveten om att det är modern Klytaimnestra som mördat fadern och hon bara väntar på att få utkräva hämnd. Irene Theorin i titelrollen är mag-ni-fik! Hon är på scen under hela föreställningen och hon driver den framåt med sällan skådad energi. Och vilken röst! Hon matchas mycket väl av övriga sångare, särskilt familjen, Marianne Eklöf som Klytaimnestra, Johan Edholm som Orestes och framför allt Emma Vetter som Chrysothemis. Slutbilden med de tre syskonen som klamrar sig fast vid varandra är fantastiskt gripande - nu har de fått sin hämnd, men det finns ingen triumf i det, bara smärta. Vad händer sen?

För ett par veckor sedan såg jag Lycka på Stadsteatern och sa att det här mycket väl kan vara årets teaterupplevelse, redan i januari. Operans uppsättning av Elektra är en minst lika stor upplevelse, tyvärr var det sista föreställningen för den här gången, så alla ni som inte har sett den är bara att beklaga. På vägen hem från Operan ville jag inte stoppa in hörlurarna i öronen och lyssna på musik, som jag brukar. Jag ville bara ha kvar känslan från det jag precis bevittnat, så länge som absolut möjligt. Och ännu, fjorton timmar senare, har jag inte kunnat släppa den här fantastiska uppsättningen. Högsta betyg, absolut!

Andra klassens medborgare

2012-01-17T18:22:00.000+01:00

Ryan James Yezak håller på med en dokumentärfilm om homosexualitet i USA, Second class citizen. Han söker sponsorer till filmen, och om man vill lämna ett bidrag - hur litet det än är - så kan man göra det på Kickstarter. Med 52 dagar kvar att få ihop pengarna är nästan hälften redan klara. Här är trailern till filmen.

Golden Globes 2012

2012-01-16T18:34:00.001+01:00

Efter förra årets skämtdebacle var succén given när Ricky Gervais återigen fick förtroendet att leda Golden Globe-galan. Hur ska han kunna överträffa tasksparkarna från galan i fjol? Det sorgliga svaret är att han inte gjorde det, och än värre - han försökte inte ens. Han inledde med att läsa upp de förhållningsorder han fått, och tyvärr höll han sig till det hela kvällen. Dessutom hade han lovat att han skulle twittra mellan sina framträdanden, och där skulle han vara ocensurerad. Inte ett twitterinlägg kom han med på hela kvällen. Och det hade han haft tid med, så lite tid som han var på scen. De roligaste skämten var det inte ens Ricky Gervais som kom med. Han gav Madonna ett rejält upplägg när han rullade med ögonen åt att hon skulle vara "like a virgin", varpå hon genast replikerade "kom och gör nånting åt det då, det var länge sen jag kysste en tjej senast". George Clooney använde sitt tacktal till att kommentera Michael Fassbenders åderpåle - "du kan spela golf med händerna bakom ryggen med den där".

Vad ska man säga om priserna då? Till att börja med så kan jag inte uttala mig så mycket om det var rätt film som vann, då jag bara sett ett fåtal av dem. Men några förväntade jag mig, några förvånade och ett par filmer blev jag mer nyfiken på att se.

Filmen som lyckades bäst under kvällen var The artist - bästa komedi, bästa manliga huvudroll i komedi och bästa musik. Den här har stått överst på min måste se-lista sedan jag hörde talas om den. En svartvit stumfilmskomedi om ljudfilmens genombrott. Låter hur bra som helst. Och trailern gör mig inte mindre nyfiken.

Nästan lika bra, och i typ samma komedier hamnade Alexander Paynes The desendants - bästa drama och bästa manliga skådespelare i drama, George Clooney. Också en film jag har velat se från första början. Den enda filmen jag sett i bästa drama-kategorin var Clooneys andra film, Maktens män, och den förtjänade definitivt inte att vinna.

Bästa kvinnliga huvudroll i de bägge kategorierna gick till två filmer som inte blivit särskilt omtalade förutom just huvudrollsinnehavarna - Michelle Williams som Marilyn Monroe i My week with Marilyn och Meryl Streep som Margaret Thatcher i The iron lady. Var det någon som blev förvånad över att Streep vann? Vad det gäller hennes film var jag nyfiken på den från början, men sedan började recensionerna ramla in och nu står den på listan över filmer jag kan se när jag inte har nåt annat att göra. My week with Marilyn står nog redan där.

Birollspriserna kan jag inte uttala mig om, Octavia Spencer för Niceville och Christopher Plummer för Beginners, även om jag nog trodde att Plummer skulle få sin för lång och trogen tjänst.

Att Tintin skulle bli bästa animerade film trodde jag redan när jag såg filmen, trots mina reservationer. Nader och Simin - en separation från Iran blev bästa utländska film. Står också på listan över det jag vill se. Dessutom gillade jag regissören Asghar Farhadis kommentar när han tackade för priset - "jag nöjer mig med att berätta om mitt folk - vi är ett kärleksfullt folk". Passar ju bra nu när de republikanska presidentkandidaterna försöker överträffa varandra i hur snabbt de tänker invadera Iran när de vunnit valet.

Martin Scorsese vann för bästa regi för Hugo Cabret - en film som jag inte har varit särskilt lockad av, men efter att ha sett trailern blir jag lite mer nyfiken, kanske lite av samma anledning som med The artist. Både filmerna handlar om filmens barndom, men Hugo Cabret är ännu lite tidigare, vi får träffa Georges Méliès.

Woody Allen får vara med på ett litet hörn också - bästa manus för Midnight in Paris. Kan väl vara en tröst när filmen inte vann något av de andra priser den var nominerad för - bästa film, bästa manliga huvudroll, bästa regi.

Och när jag ändå är inne på förlorarna, det finns vissa nomineringar som gör mig misstänksam. War horse är ett sådant exempel - nominerad för bästa film och bästa musik och absolut inget annat. Vad är det som gör den bra, om den varken har manus, regi, skådespeleri eller foto? Visst, det är helheten det handlar om, men delarna måste ju finnas där. Pjäsen vann massor med Tonys, och det kan jag tänka mig att den är värd. Tyvärr känns filmen som ett pekoral. Då känner jag större tilltro till de filmer som är nominerade till massor med priser utan att vinna ett enda, som Moneyball eller 50/50, de nådde bara inte riktigt ända fram.

Tevekategorierna känner jag mig än mindre initierad att uttala mig om, flera av de här filmerna och serierna visas inte på kanaler nära mig. Men jag skulle inte vara jag om jag inte kunde säga nånting i alla fall. Till att börja med jublade jag över segrarna i kategorierna bästa miniserie, bästa komediserie och bästa skådespelerska i miniserie - Downton Abbey, Modern family respektive Kate Winslet för Mildred Pierce. Älskar alla tre.

Homeland blev bästa dramaserie och bästa kvinnliga huvudroll (Claire Danes), en serie som går på en kanal jag har, men ändå inte sett. Och nu har halva säsongen gått, så det känns lite kymigt att ta sig in i serien vid det här laget. Kanske får skaffa dvd-boxen när den kommer istället. Lite pinsamma situation för Episodes, för vilken Matt LeBlanc vann bästa huvudroll i komediserie. Den har visats på femman, men jag har helt missat den.

Bästa manliga respektive kvinnliga biroll gick till två serier som jag väntar med spänning på Peter Dinklage (alltid suverän!) för Game of thrones och Jessica Lange för American horror story. Game of Thrones börjar på SVT i februari och AHS på elvan nån gång i vår. Jag kommer att sitta klistrad.

Kvarvarande vinnande serier hade jag inte ens hört talas om, i ärlighetens namn. Kelsey Grammer för Boss, Laura Dern för Enlightened och Idris Elba för Luther. Det enda jag kan säga om dem är "grattis".

Det var väl alla vinnarna? Nej, vi avslutar väl med vinnaren för årets bästa låt - Madonnas Masterpiece ur hennes W.E. om Wallis Simpson och Edvard VIII. Och på tal om dåliga förlorare bara älskade jag Elton Johns sura min när det avslöjades att det var Madonna och inte han som vunnit!

Surprise!

2012-01-15T17:21:00.000+01:00

För första gången har jag varit med om en överraskningsfest, och jag var faktiskt riktigt pirrig av förtjusning varje gång det ringde på dörren och vi trodde att det var David som kom.

Emma hade arrangerat det hela jättesnyggt. Hon och en kompis skulle umgås på kvällen och David skulle ut och öla med en kompis. Så ringer Emma och ber David att först åka hem till Emmas mamma för att hämta något som de kommer att behöva dagen därpå. När han så klev in genom dörren stod vi alla där och vrålade det klassiska SURPRISE! Sedan följde en riktigt trevlig kväll med champagne, tilltugg - bland annat en alabamiansk böndipp som var nåt av det godaste jag har ätit på mycket länge - och tårta.

Make the yuletide gay

2012-01-15T12:58:00.000+01:00

Nu är det sista inlägget om jul för den här säsongen. Jag lovar! Kanske...

Och vad sägs om att avsluta julhelgen med en gayromcom med jultema? Make the yuletide gay av Rob Williams uppfyller alla de kraven. Olaf Gunnunderson och Nathan Stanford är pojkvänner på universitetet. När julen kommer är det dags för dem att åka hem till sina respektive familjer. Olaf kommer från en liberal (svenskättad!) familj, men har ännu inte kommit ut för sina föräldrar. Nathan från en kylig överklassfamilj som känner till hans läggning men inte vill prata om den. På väg hem får Nathan ett telefonsamtal från sina föräldrar där de låter meddela att de kommer att åka på kryssning till Israel, så Nathan får klara sig själv. Istället för att sitta hemma i ensamhet bestämmer han sig då för att i stället åka och överraska Olaf. Upplagt för förvecklingar, alltså.

Make the yuletide gay uppfyller alla klichéer man kan ha på gayfilmer, och då menar jag inte bara i handlingen utan även i framförandet. Det är en lågbudgetfilm, med skådespelare som har fått sina roller mer för sitt utseende än för sin skådespelartalang. Det är bitchiga fruntimmer och dubbeltydiga repliker - mamman står i köket och säger "I'm preparing my beaver for christmas" och självklart(?) är det en riktig bäver hon sätter rosett på. Det har inte funnits tid och/eller pengar för eftersynk - ljudet är emellanåt bedrövligt. Bakgrundsljudet låter helt olika beroende på vilket håll kameran är riktad åt och när Kelly Keaton som mamman blir hes mellan två scener får man helt enkelt slänga in repliken "nu har jag pratat med så mycket folk att jag har tappat rösten".

Keith Jordan och Adamo Ruggiero som Olaf och Nathan klarar sig på sin charm. Deras spel är inte helt övertygande. Bäst klarar sig föräldrarna, Derek Long som pappa Sven och Kelly Keaton som mamma Anya. Long har i ärlighetens namn inte så mycket att göra, han går mest runt och är pårökt, sådär som alla universitetslärare är i collegefilmer. Keaton är som en Annie Wilkes från Lida, fast på helium - helylle och ständigt pysslande och med de mest fantastiska ersättningar för svordomar. Lite kul också att se Alison Arngrim (Nellie i Lilla huset på prärien) som mammans rival i grannhuset.

Make the yuletide gay har tydligen gått såpass bra (den kom redan 2009, så den har ett par år på nacken) att det är planerat en uppföljare till julen i år - nu när pojkvännerna ska fira jul hos Nathans överklassfamilj. Det låter som en gayversion av Meet the Fockers, kanske kan bli kul.

Trots filmens alla uppenbara brister har den ändå rejält med charm och ett stort hjärta, så två glöggfryntliga gnurglor får den ändå, med en tredje som är ute och köper kvällstidningen.

West of Memphis

2012-01-13T18:14:00.001+01:00

Ni kommer väl ihåg West Memphis Three, de tre tonåringarna som dömdes för mord på tre barn, med de enda bevisen att de lyssnade på hårdrock och därför var mordiska satanister? De har nu visserligen benådats, men de är fortfarande dömda för brotten. Ett flertal dokumentärer har gjorts och nu har även Peter Jackson gett sig in i leken. På Sundancefestivalen kommer dokumentären West of Memphis, som Jackson producerat och oscarsnominerade Amy Berg som gjort Fräls oss ifrån ondo om sexövergreppen inom katolska kyrkan, om brotten att få sin premiär, och efter att ha sett trailern hoppas jag att den även får premiär i Sverige. Det är flera hemska brott som har ägt rum här, både morden på pojkarna och justitiemorden mot tonåringarna (som inte längre är tonåringar, så här arton år senare).

The girl with the dragon tattoo

2012-01-13T00:12:00.000+01:00

Hur kan jag avstå från att se David Finchers filmatisering av Stieg Larssons succéroman! Fincher är ett geni och det är onekligen spännande att se hur han har valt att visualisera vårt avlånga land. Petter, Anna (grattis på fölsedan!) och jag bänkade oss på Sergel idag för att kolla in resultatet. Jag måste då säga att jag är väldigt nöjd. Fincher har gjort en helt egen version av Larssons historia, men ändå väldigt igenkänningsbar. Trots att jag kan historien satt jag och väntade spänt på hur det hela skulle sluta. Fincher ska visserligen ha ändrat slutet, men vad den ändringen går ut på kan jag i ärlighetens namn inte se. Nog slutade väl den svenska filmen på ungefär samma sätt? Fotot är ypperligt, man kan verkligen känna kylan i den där stugan som Mikael Blomkvist sitter och trycker i.

Skådespelarna gör alla väl ifrån sig, Daniel Craig är perfekt som Mikael Blomkvist och Rooney Mara gör även hon ett strålande jobb som Lisbeth Salander. Men den där brytningen hon har! Jag vet inte vad det är hon talar, holländsk-finska kanske, men svensk brytning är det absolut inte. Brytningen är något som man kan prata länge om. Jag är aldrig förtjust i filmer som utspelas i "utlandet", där alla går runt och pratar engelska med det landets brytning. Alla i biosalongen har accepterat att man talar "engelska" i det landet i just den här filmen. Då behöver vi inga brytningar. Särskilt inte när de är inkonsekventa som de är här. Vi får allt från de svenska skådespelarna som emellanåt låter som att de överdriver sin svenska accent, via Rooney Maras underliga, till Daniel Craig som inte ens försöker. Med det sagt så har Robin Wright fått till en synnerligen trovärdig svensk accent. Och ska vi prata skådespelarna så måste jag nämna Stellan Skarsgård. Funnes det nån rättvisa här i världen så skulle han stå där i Hollywood med birollsoscarn i slutet av februari. Hans tolkning av Martin Vanger är felfri, och hans monolog på slutet är bara fantastisk.

Trent Reznor fick en oscar för sin filmmusik till Social Network, och det var han verkligen värd. Här gör han återigen ett strålande jobb med musiken. Vill det sig väl så får han ännu en oscar, men den här gången är jag inte lika övertygad som förra gången. Fantastisk musik även nu, men inte riktigt lika perfekt som i Social Network.

Ännu en detalj som drar ner betyget lite är att filmen är för lång. Två timmar och fyrtio minuter. Det är särskilt slutet som är för utdraget. Efter att vi väl fått veta vad som har hänt går det för lång tid innan allt är hopknutet i en i och för sig synnerligen elegant liten knut, men det skulle kunna gå att göra det lite effektivare tror jag.

Allt som allt är jag väldigt nöjd med biobesöket och både Petter och jag hoppas att de filmar de kvarvarande två böckerna också. Det kan bli riktigt bra!

Årets första julklapp

2012-01-12T01:26:00.000+01:00

Mamma har varit vänlig nog att utöka julservisen så att alla gäster ska få "riktiga" tallrikar på julfesten. Jag hittade några på Tradera och vann de auktionerna. Idag hämtade jag ut paketet på Posten. Jag vet inte varför, men jag tycker att det är lika spännande varje gång jag öppnar paket - det spelar ingen roll att jag redan vet vad det är.

Mitt rokokoansikte

2012-01-10T18:30:00.001+01:00

Under rokokon skulle ju saker vara assymetriska för att anses riktigt vackra. Jäklar, vad mitt ansikte hade passat bra under den epoken. Jag hade inte riktigt tänkt på hur sned jag är i ansiktet förrän jag såg den här bilden. Tycker ni inte att jag ser sned ut? Nej, det är för att jag har spegelvänt halva ansiktet och fått det symmetriskt (och det är så jag själv tycker att jag ser ut). Men klicka på bilden så får ni se hur mitt ansiktet egentligen ser ut!

Föreläsningsmästaren

2012-01-10T18:00:00.001+01:00

Biljetterna till slottets föredragsserie släpptes idag. Det nya är att vi förutom lördagsföreläsningarna också kommer att ha onsdagsföredrag med namnet Nyfiken på... där man får besöka andra delar av slottet och se sådant som vanligtvis inte brukas visas. Där har jag fått äran att visa vinden i Riddarholmskyrkan, där enda (någotsånär) samtida porträttet på Magnus Ladulås finns bevarat.

Inte för att jag är mallig eller så, men tre föredrag sålde slut direkt, Riksmarskalkens, åldfruns och... just det, min! Nu är det gemensamma med de här tre föredragen att antalet platser av naturliga skäl är begränsat, men i alla fall. Det är väl inte heller så att det framför allt är jag som drar besökare, utan det faktum att vi ska visa en vanligtvis stängd del.

Om ni vill vara med och lyssna på föredragen, alltså nåt av de andra - de som inte är slutsålda än, så kan ni ladda ner programmet på den här länken. Där kan ni särskilt studera min vackra kostym och slips och jämföra det med originalbilden. Nej, det är inte min kropp! Jag hade ingen porträttbild på mig i kostym och uppknäppt rosa skjorta såg inte tillräckligt sobert ut, så jag har faktiskt fått låna kropp av Riksmarskalken. Jag undrar om jag ska tolka det som ett förebud?

Hög igenkänningsfaktor

2012-01-10T10:09:00.000+01:00

Inte för att jag vill påstå att jag ser ut så här när jag motionerar, men det gör jag!

Smaskig Nigellatårta

2012-01-08T19:28:00.000+01:00

Nigella Lawson skriver på twitter att idag bakar hon en Rococoa cake. Att döma av receptet är det en ofantligt smaskig tårta, som jag bara måste pröva en av de närmsta dagarna!

Galan närmar sig!

2012-01-06T09:58:00.000+01:00

Visst, det är nästan två månader kvar tills oscarsgalan går av stapeln, men jag börjar redan förbereda mig för nattvak. I år har Billy Crystal återigen fått äran att vara värd. Kan bli riktigt roligt! Och nya trailern lovar gott.

Lycka

2012-01-05T00:14:00.000+01:00

Foto: Carl Thorborg

Jag har sagt det förr - man ska inte recensera en repetition, och kanske inte när det bara är andra publikgenomdraget man ser. Alltså ska jag uttrycka mig försiktigt om Alexander Mörk-Eidems uppsättning av Tjechovs Lycka på Stadsteatern: Det här är en absolut superöverjävligt fantastisk uppsättning!

Okej, jag kan erkänna att jag kände mig lite tveksam när jag fick veta att föreställningen skulle vara fyra och en halv timme, men jag har ju sett längre föreställningar än så (och jag har ju framför allt deltagit i en uppsättning som var nästan dubbelt så lång!) och bara man är förberedd på det så ska det inte vara några större problem så länge det är en bra uppsättning. Det var inte en oro som var befogad - tiden fullkomligt flög fram.

Mörk-Eidem har tagit Tjechovs ungdomsdrama (alltså i betydelsen skrivet i ungdomen, inte att den handlar om ungdomar), dekonstruerat den och satt ihop den igen på ett sätt som bara han kan. Meta-teater på hög nivå, inte för en sekund låter han oss glömma att det är en pjäs vi ser. Skådespelarna (som alla har sina riktiga namn) pratar med publiken, de kommenterar handlingen för varandra och diskuterar med sufflören. Under större delen av första akten står scenografin bak och fram, vi ser så att säga vad som händer ute i kulissen när resten av festen äger rum i balsalen. Från första scen där skådespelarna helt enkelt står i rad framför oss och talar i mikrofon till sista scenen har regissören oss - åtminstone mig och Petter - i ett järngrepp. Rakt igenom är det vansinnigt roligt med många suveräna repliker, flera av de roligaste är definitivt inte Tjechov - "Gråt ut i mitt skägg", "Det är skumdisko - betydligt roligare än du tror". Samtidigt är det gripande, och jag bryr mig verkligen om hur det ska gå för personerna på scen. I slutet lyckas Mörk-Eidem med konststycket att få mig att sitta med tårarna i ögonen och samtidigt skratta högt. Det är stort!

Skådespelarna ska jag egentligen inte nämna, det här är ett ensemblespel utan dess like. Men Fredrik Lycke som centralpersonen går ju inte att komma förbi. Han gör ett storartat jobb som den egocentriske sanningssägaren som lyckas reta upp alla han träffar, men som alla ändå cirkulerar kring och kvinnorna faller för. Det är inte ofta man ser en hel ensemble som är så ofantligt samspelta, in i minsta biroll. Alla gör verkligen underverk med sina uppgifter.

Mitt enda förbehåll är att det i slutet av första akten sackar aningen i tempo, men det är inget som jag kan hänga upp mig på. Dessutom är det ju några dagar kvar till premiär, så det kommer de med största sannolikhet att fixa till.

Skaffa genast biljetter, det här kan vara årets största teaterupplevelse redan i januari. Och för att förekomma alla klämkäcka recensionsrubriker så säger jag det redan nu: Lycka på Stockholms stadsteater är ren lycka!

Årets sista julmat

2011-12-30T23:53:00.000+01:00

Jag var på tabberas hos Fritz igår - sista julmaten åts upp. Lika god som den första, skulle jag vilja säga. Men placeringskorten! Bara bäst! Vi fick alla leta reda på bokmärkesängeln med vårt ansikte på. Hysteriskt roligt! Och att jag passade så bra i lockig page!

Misslyckade mintkyssar

2011-12-30T23:38:00.000+01:00

Hela december har jag tänkt att jag ska göra mintkyssar. Jag menar, hur svårt kan det vara? Jag har ett recept och jag har en karamelltermometer. Nu har det inte blivit av, av olika skäl, men idag äntligen tog jag tag i det hela - mätte upp socker och vatten och ättika och pepparmyntsolja och kokade som det stod i receptet. Allt flöt på perfekt, gjorde till och med kulprovet för att dubbelkolla att termometern gick rätt. Och helt plötsligt står jag där med en vit sockrig klump i kastrullen som inte går att göra nånting alls med. Jag blir så irriterad när jag inte kan göra gottisar när jag väl vill göra dem!

Mördande god drink?

2011-12-29T09:58:00.000+01:00

Vi känner ju alla till "Dräparen", drinken som uppkallades efter innehållet i Christer Petterssons spritpåse efter frigivningen - vodka och Bailey's. Nu har drinken tydligen färdats över Atlanten, men i staterna har den fått det lite mindre provocerande namnet "Holiday martini".

Turner, Monet, Twombly - och lite fotografier

2011-12-28T00:54:00.000+01:00

Efter allt julfirande kände jag att det var dags för lite kultur och med tanke på att Moderna museets utställning om Turner, Monet och Twombly bara går i ett par veckor till var det ju en utmärkt anledning att pallra sig iväg dit.

Nu kan det ju verka lite underligt att man gör en utställning med konst av tre konstnärer från tre skilda generationer - Turner dog när Monet föddes och Monet dog när Twombly föddes - men med deras tavlor placerade bredvid varandra tematiskt blev det hela väldigt gripbart och fascinerande att se hur deras skilda stilar så väl passade ihop med varandra. Alla tre konstnärerna representeras av verk från sent i livet när de börjar frigöra sig från tidigare krav. Det var särskilt roligt att se Turner och Monet, Twombly hade jag i ärlighetens namn inte hört talas om innan den här utställningen öppnade, men det var roligt att se hans verk också, särskilt i förhållande till de tidigare mästarna. Dessutom var det kul att se ett par tavlor från teveserien Storstädning på slottet i verkligheten. Tavlorna målades på och för Petworth House i West Sussex och hade stor roll i serien. Kul att få se dem på riktigt också.

För en gångs skull när jag var på Moderna så tänkte jag att jag skulle kolla in basutställningen också, det var ett tag sen sist. Nu visade det sig att basutställningen fram till i februari inte finns! Istället har man en stor utställning med fotohistoria - allt från de allra tidigaste dagerrotyperna till de senaste fotograferna. Jag fattar inte hur jag har kunnat missat detta! När jag har varit på Fotografiska så har jag tänkt att jag skulle vilja ha en utställning om just fotohistorien, och här har Moderna haft det sedan i februari! Vill man se den får man rappa på, den går bara året ut.

Utställningen En annan historia är uppdelad i tre delar - I kamerans våld om de samtida fotograferna, Se världen om dokumentärfotografer från 1920 till 1980 och tredje delen Skrivet i ljus om pionjärerna från 1840 till 1930. Jag hade sån tur att jag råkade mig in i utställningen från fel håll och började med tredje delen och arbetade mig framåt i historien. Jag gick runt och tittade på alla dessa vackra och fascinerande fotografier långt längre än jag uppehöll mig vid den egentliga anledningen till att jag besökte museet. De allra äldsta fotografierna har alltid fascinerat mig - inte för att jag ringaktar senare fotografer på något sätt, men pionjärerna är ändå något speciellt.

Jag blev kvar på Moderna betydligt längre än jag tänkt mig. Egentligen hade jag tänkt gå och kolla på Inkautställningen också ikväll, men det blev det inte tid med. Inte för att jag klagar, de två utställningarna jag besökte var väl värda promenaden dit och hem igen.

Världens roligaste film!

2011-12-27T01:26:00.000+01:00

"Resten av julaftonen förflöt för Karl-Bertils del i det tillstånd av inre glädje som goda gärningar skänker gärningsmannen. Och när alla hade fått sina julklappar utmynnade julaftonen i den gemensamma känsla av andakt som endast en gammal långfilm på teve kan förunna människorna."

För vår del innebar den gamla långfilmen att vi samlades runt teven och kollade på Go'dag yxskaft. Det är banne mig den roligaste film som nånsin har spelats in! Även fast vi kan varenda replik utantill sitter vi ändå och skrattar högt oavbrutet.

Ryan O'Neal och Barbra Streisand i all ära (och all ära ska de ha!), men mina favoriter i filmen är den sagolika Madeline Kahn som den vedervärdiga fästmön Eunice Burns och Kenneth Mars som rivalen Hugh Simon.

En annan rolig scen som jag inte kan lägga in här kan ni se om ni följer den här länken.

Edinas återkomst

2011-12-27T00:54:00.000+01:00

Det var med viss tvekan som jag mottog informationen att det ska komma en ny omgång av Helt hysteriskt. I ärlighetens namn var den senaste säsongen inte särskilt rolig. Jag fnissade ett par gånger, men mer var det inte. Men eftersom jag älskar serien trots alla sina brister var jag ju tvungen att sätta mig och kolla det första av tre avsnitt, och alla mina farhågor kom på skam. Patsy och Edina är tillbaka i högform. Det var ett riktigt roligt första avsnitt, jag skrattade nästan oavbrutet. Särskilt roligt tyckte jag att det var när Edina trodde sig tala danska. Jag ser fram emot kvarvarande två avsnitt. Tyvärr får jag vänta på sista avsnittet ända till OS i London närmar sig. Andra avsnittet kommer dock så snart som nästa vecka.

Alternativ Kalle Anka-jul

2011-12-24T15:00:00.018+01:00

Medan resten av Sverige sitter och tittar på hur Kalle Anka firar jul kan ju jag passa på att berätta om de Kalle Anka-filmer som präglade min barndom. Visst, vi satt också och såg julprogrammet som alla andra, men vi hade en annan liten tradition.

Varje julafton tillbringade vi hemma hos farmor och farfar och deras stora julbord (ingen ris a la malta där inte, vi fick självklart brylépudding till efterrätt). Efter maten - eller om det var före, jag minns faktiskt inte - plockade farbror Lasse fram sin filmprojektor och så såg vi de Disneyfilmer som han hade köpt på super-8. Det var samma filmer år efter år, men å så bra de var. De har etsat sig fast i mitt minne, och varje gång jag ser dem blir jag lika nostalgisk. Här får ni dem nu i rask följd, mina fem främsta jul-Kalle Anka.

God jul till er alla

2011-12-24T11:28:00.000+01:00

Nu åker jag och har trevlig julhelg. Bilden är ritad av Richard Thompson som gör serien Alice.

Julmaten - en sista (?) bild

2011-12-24T02:10:00.000+01:00

Ingen ska komma här och påstå att jag inte har gjort mig förtjänt av min plats vid julbordet. Till lilla släktkalaset i morgon har jag med mig, förutom presenter, två sorters snaps, tre sorters sill, leverpastej, julkorv, inlagda rödbetor såväl som rödbetssallad, vörtlimpa och nya favoriten sticky toffee pudding.

Snapsarna är gjorda med kryddpåsar från Nordiska museet, och som sig bör är det både Oscar II:s buffésnaps och bondsnaps, från slott till koja - precis som mitt jobb!

Julegave fra Norge

2011-12-22T13:38:00.000+01:00

Häromveckan hade jag äran att visa Riddarholmskyrkan för ett antal museimänniskor från Norge, däribland en Karl XII-forskare, Kjeld Th Magnussen. Det var en mycket rolig visning, där vi hade trevliga samtal, och jag tror nog att jag lärde mig lika mycket som de.

Idag fick jag en hälsning från sällskapet och Magnussens bok om Karl XII:s död i julklapp. Jag har bara hunnit bläddra lite i den, men den verkar vara mycket intressant. Dessutom har den fått strålande kritik i Norge, bara en sån sak!

Mot ljusare tider!

2011-12-21T10:22:00.001+01:00

Idag infaller vintersolståndet. Från och med nu blir det bara ljusare och ljusare. Finns det någon bättre anledning att fira jul än det? Och så den självklara versen ur min Bibel:

Lilla My kom kanande utifrån isen och satte sig bredvid dem. Hon hade bundit fast plåtlock under kängorna för att det skulle gå undan bättre.
Så nu ska det väntas på nånting märkvärdigt igen, sa hon. Inte för att jag har nånting emot att belysningen blir bättre.
Inifrån land kom två gamla kråkor flaxande och slog ner på badhusets tak. Minuterna gick.
Plötsligt reste sig luddet på Mumintrollets rygg och i våldsam spänning såg han ett rött sken samla sig på skymningshimlen nere vid horisonten. Det tätnade till en smal röd flisa som slog långa ljusstrålar över isen.
Där är hon! skrek Mumintrollet.
Han lyfte opp lilla My och pussade henne mitt på nosen.
Äsch, var inte fånig, sa lilla My. Är det här nu nånting att väsnas om.
Jo! ropade Mumintrollet. Det blbir vår! Det blir varmt! Allihop kommer att vakna!

Årets mest efterlängtade trailer!

2011-12-21T10:06:00.001+01:00

Äntligen har den kommit - den första trailern till Bilbo! Som jag har väntat. Och som jag väntar på filmen!

Stora julfesten

2011-12-19T23:18:00.000+01:00

Med bordet dignande av mat och våningen full med glada gäster av alla de slag var det dags för det piperska julslaget. Jag måste nog säga att det var den bästa nånsin! Maten var på topp, stämningen likaså. Det enda som hade kunnat göra det bättre hade väl varit om vi hade haft riktig vinter utanför fönstren också. Ja, och om inte ett av snapsglasen hade gått sönder. Tyvärr var det ett av de sällsynta julglasen, så det lär väl dröja innan jag får tag i ett nytt. Kanske får lämna in det till en glasreparatör. Om det inte kostar för mycket...

Det har varit en hel del arbete med att få ihop festen i år, jag har jobbat såna dåliga festplanerartider. Mycket av mitt jobb har försiggått sena kvällar (sena för att vara jag, alltså!) och det har inte blivit så mycket sömn. Som man brukar säga, det var roligt när de kom och roligare när de gick. Jag sov i elva timmar inatt, nånting säger mig att jag behövde det. Lägenheten är ännu inte iordningställd, men det tar jag i morgon eller så. Idag behövde jag bara få slappa hela långa dagen!

Mer julmat

2011-12-17T03:01:00.000+01:00

En av två sillsorter avklarad. Citrus- och kryddsill blev det i år. Jag ska göra senapssill också, men när jag handlade på väg hem från jympan var jag tydligen så slut i huvudet att jag glömde flera av ingredienserna - inklusive vaniljstången till brylépuddingen. Attans också! Nåja, jag hinner göra mer sill i morgon, och eventuellt pudding. Den får bli en extrabonus.

Dessutom gjorde jag rödbetssallad, enklast möjliga. Bara att blanda inlagda rödbetor (egeninlagda såklart!), majonnäs och rivet äpple. Enkelt och gott.

Jullunchen avklarad

2011-12-16T23:31:00.000+01:00

För första gången har jag alltså fått sitta med på jullunchen på slottet. Nog för att jag vet hur det går till efter att i tio år ha serverat på luncherna, men att få sitta med var ändå en upplevelse.

Familjen stod och hälsade alla gästerna välkomna, vilket skapade lite problem för mig. I vanliga fall när jag träffar familjen så har jag en given roll och vet hur jag ska föra mig. Nu var det bara privatjag, och vad skulle jag då säga? Medan jag funderade på ett hej, god middag eller god jul så var jag helt plötsligt framme och hade kungens hand i min. Det som kom ut ur munnen var då ett mycket tydligt grmmnul...

Jag hade turen att hamna vid ett bord precis vid dörren, och tack vare det överlevde jag värmen som 250 personer och ungefär lika många stearinljus skapar i ett enda rum. Maten var lika suverän som den alltid är. Helt klart en fantastiskt trevlig upplevelse.

Ingen julmat idag

2011-12-14T22:06:00.000+01:00

Har tagit en liten paus från julmatsmakandet. Fast inte så mycket för att jag ville. Jag saknar helt enkelt några ingredienser. Det jag hade tänkt göra var sillen och mintkyssarna. Min affär hade inte inläggningssill, så det blev inget med det. Och när jag skulle göra mintkyssarna saknade jag ättikan. Det märkte jag inte förrän jag hade mätt upp florsocker och vatten. Vid det laget lärde jag mig också den kanske nyttiga läxan att man inte ska använda florsocker baserat på råsocker om man vill göra fina mintkyssar. Bajsbrunt var färgen jag fick ut av det hela. Får köpa lite vanligt florsocker i morgon (eller kanske på fredag - det är jullunch i morgon!).

Ingen gran blev det heller. Granförsäljaren hade slagit igen innan jag hann dit. Också något jag får ta hand om på fredag. Efter sex jular på Pipersgatan har jag dessutom lärt mig att det står en granförsäljare bara runt hörnet från mitt hus. Jag behöver inte alls gå halvvägs upp till Fridhemsplan. Så dags att lära mig det nu!

Vörtlimpan bakad

2011-12-14T11:21:00.000+01:00

Så här års brukar jag förbanna att min frys är så liten som den är. Jag har inte plats med så mycket mer julmat! Särskilt inte om man bakar två vörtlimpor stora som kvarnhjul. Men goda är de, och en tradition på vårt julbord i tjugo år. Fantastiskt gott!

Årets korvstoppning avklarad

2011-12-13T01:48:00.000+01:00

Sisådär, Kristina och jag hade vår sedvanliga korvstoppardag idag. Först lite körsång och sedan är det dags för julmatstillverkning. Idag gick det ovanligt snabbt, vi blev lite förvånade själva. Därmed inte sagt att vi slarvade. Vi sa när vi provsmakade våra rätter att det här är nog det mest lyckade året hittills. Både korv och pepparkakor provsmakade vi. Leverpastejen har jag inte smakat på än, men jag kan garantera att den doftar nåt helt fantastiskt!

Idiotdemonstranter

2011-12-11T00:20:00.001+01:00

Det var onekligen en ovanlig dag idag. Vi var tvungna att hålla slottet stängt för besökare. Jag behöver väl inte tala om att det var demonstrationer i stan idag, alla som har varit i närheten av nyheterna har läst, sett eller hört det. Men det påverkade oss på så sätt att polisen trodde sig behöva spärra av runt slottet, och då togs beslutet att inte ha öppet, mer än i slottsboden som är lättutrymd om något skulle hända. Vi andra fick då stå och informera besökarna om vad som pågick. Turligt nog var det ingen som blev missnöjd, folk visade väldigt stor förståelse för vårt beslut. Flera köpte biljetter för att komma tillbaks i morgon.

Däremot har jag ingen som helst sympati med vare sig demonstranter eller motdemonstranter. Faktum är att hur idiotiska nynazisterna är så var det inte de som var vår största fiende. De höll sig lugna, de vill ju bli martyrer gubevars och visa att de är de goda. Nej, det var motdemonstranterna som var stökiga och emellanåt rent farliga. Det var de som slängde knallskott och lysgranater, flaskor och tillhyggen. Det var de som störde ordningen och som polisen fick släpa bort. Jag är mycket medveten om att inte alla betedde sig så, men tillräckligt många.

Jag blev utskickad på ett ärende ner mot tunnelbanan och när jag kommer gående i en av tvärgränderna ser jag hur folk kommer springande i panik. Motdemonstrantjävlarna har då satt igång att slänga lysgranater till synes utan större kontroll. Tror de verkligen att de får några sympatier på det sättet?

Bästa sättet att bli av med de futtiga nazistdemonstranterna är att ignorera dem. Det var så Karl XII-demonstrationerna försvann, det var så Salem blev av med problemet. Man gav dem inte den där vampyrnäringen som rasister och nazister lever av, att de får göra sig själva till martyrer. Låt dem marschera genom stan med sin fåniga kista. Strunta i dem, så kommer de att försvinna.

Det var skönt när vi väl hade stängt, och smällarna tystnat att vi samlades och drack glögg och åt pepparkakor innan det var dags att vandra hemåt - en skön avslutning på en kaotisk dag. Och hur vackert var inte Stadshuset där det låg i mörkret med alla ljusen runtomkring!

Dyre prins, god natt!

2011-12-09T01:00:00.000+01:00

Nu står Ben och väntar på att få täcke på sig. Han ska få vila fram till i vår när vägarna blir farbara igen. Jag saknar honom redan!

Mumintrollet lyssnade länge med öronen rätt opp, sen tände han nattlampan och tassade bort till byrån för att läsa Snusmumrikens vårbrev /.../
Först stod det Hej med hans stora runda bokstäver. Själva brevet var kort.

Sov gott och var inte lessen. Första varma vårdag har du mig här igen. Vänta på mig med att bygga fördämningen.
Snusmumriken.
Mumintrollet läste brevet flera gånger, och plötsligt hände han att han var hungrig /.../

Han satte sig under köksbordet och började äta medan han läste Snusmumrikens brev om igen /.../
Hej, viskade Mumintrollet. Sov gott och var inte lessen. Första varma vårdag, sa han lite högre. Och sen sjöng han med full hals: Har du mig här igen! Du har mig här och det är vår och det är varmt och jag är här och här är jag och här och var i alla dar...

Den undflyende puderstolen

2011-12-07T19:45:00.002+01:00

Ute på Hagapaviljongen har vi en puderstol inne i garderoben (inte den på bilden här ovan dock), en helt vanlig trästol med den lilla skillnaden att den fyrkantiga sitsen är vriden 45º. Att man ska sitta på den när man blir pudrad på morgonen är ju inte så svårt att förstå, med tanke på namnet. Svårare är däremot att förstå varför den ser ut som den gör.

Nationalencyklopedien nämner inte puderstolar med ett ord, Wikipedia har en helt ny artikel (så sent som i oktober skrevs den) där man definierar stolen som "konstruerad så att en person bekvämt sittande ska kunna få peruken och ansiktet pudrade. Stolen har ett rundat ryggstöd som, om sitsen är fyrkantig, utgår från två sammanhängande sidor av sitsen. Ett hörn av sitsen sticker då fram mellan den sittandes ben. Såväl sits som ryggstöd brukar vara madrasserade". Men alltså ingenting om varför den ser ut som den gör - visst "bekvämt sittande kunna få peruken och ansiktet pudrade - men vad gör den mer bekväm?

Stolen verkar dessutom bara finnas i Sverige. Jag har gått igenom Wikipedias alla artiklar om stolar på engelska - självklart efter att först ha sökt på det självklara "powder chair" - utan att hitta en enda notering om en sådan stol Jag hittade visserligen en chaise a bureau som har rätt utseende - "There is one leg directly in the back and one directly in the front. There is also one leg on each side." - men där beskrivs den helt enkelt som en stol som ska stå i hörnet av rummet.

Mina kollegor har inte heller kunnat hjälpa mig. Den ena teorin efter den andra har lanserats - det är skönare att sitta med benen isär när man blir pudrad, kläderna faller rakare ner, det är lättare att skjuta in stolen under ett bord, det är lättare för den som pudrar att komma runt - men ingen fungerar tycker jag. Därför slänger jag nu ur mig frågan till den vida sajberrymden - vad tusan ser puderstolar ut som de gör? Eller för att travestera Barbra Streisand - What kind of chair is a powder chair?

Kritikersuccé!

2011-12-07T17:29:00.001+01:00

Inte nog med en av våra sånger har spelats på Sveriges Radio, kolla vilka recensioner vi fick i dagens SvD! Jag är själv väldigt nöjd med skivan, och då inte minst vår insats. Men det har jag ju redan talat om.

Eller vad det nu heter...

2011-12-05T17:27:00.000+01:00

Aftonbladet visar återigen bildningsnivån. I sitt travprogram tar de upp Spielbergs nya film War Horse, om en hästs upplevelser under första världskriget. Personligen tycker jag att den känns väldigt sliskig, men pjäsen gick ju och vann en Tony för bästa pjäs i år. Nånting har den alltså.

Men rubriken! De säger att filmen framkallar rysningar och man vill bli vän med en häst. Så långt allt väl. Och sedan kommer det - "framkallar krokodiltårar". Det tror jag väl ändå inte att den gör. Det här verkar vara en tvättäkta snyftare, och då är det absolut inte krokodiltårar man fäller. Det är lika dumt som när folk tackar för "björntjänsten".

Om ni vill avgöra själva om det är krokodiltårar eller andra så har ni trailern här.

Juldans

2011-12-04T12:19:00.000+01:00

Våga inte påstå att man inte blir glad av den här julvideon!

Norsk humorklassiker

2011-12-02T23:43:00.001+01:00

Det här är en vansinnigt rolig sketch från det norska humorprogrammet Öystein og jeg från 2001. Jag vet inte hur många gånger jag har sett den här, men jag skrattar lika mycket varje gång. Extra rolig kanske för att den påminner om en del jag känner.

Föreläsning som gick på djupet

2011-12-01T23:35:00.000+01:00

Richard Lundgren, som hittade amiralskeppet Mars i somras, var idag inbjuden till slottet tillsammans med sitt dykarlag för att berätta om sina upptäckter. Det var riktigt spännande och ett välbesökt evenemang. Tyvärr kunde jag inte vara med på hela föredraget, då jag hade visningar. Det jag hörde var dock väldigt intressant. Efteråt fick de erbjudande om att bese våningarna som tack, och eftersom jag råkade befinna mig på plats var det jag som fick ta den visningen, vilket jag mer än gärna gjorde. Jag hoppas att de fann min visning åtminstone hälften så intressant som jag tyckte att deras föreläsning var.

We were here

2011-12-01T20:39:00.001+01:00

Så här på World Aids Day passar det väl utmärkt att skriva om en av de starkaste filmerna jag såg på filmfestivalen - dokumentären We were here om aidsårens San Francisco. Filmen är så enkel - Regissören David Weissman intervjuar några av alla de som levde i San Francisco när ryktena om "bögcancern" började komma och fram till de verksamma mediciner vi har idag, med inklippta nyhetsklipp och privatfilmer.

Fem personer blir intervjuade var för sig om hur de på sjuttiotalet flyttar till Kalifornien för att få leva sina liv som de själva vill det, de berättar om vänskapsförhållanden och kärleksförhållanden, fördomar och gemenskap. Plötsligt börjar folk runt omkring dem bli sjuka utan att någon förstår vad det är som pågår.

Trots sin skenbara enkelhet är We were here fantastiskt gripande, och det var flera gånger under visningen som jag satt med tårar i ögonen. Fyra fantastiskt gripna gnurglor blir resultatet. Filmen har ännu inte fått någon svensk distribution, så vi får väl hoppas att SVT tar sitt förnuft till fånga och visar den i Dox.

Månadens bokfynd

2011-12-01T01:00:00.000+01:00

Christian ringde mig på eftermiddagen och berättade att nere på Stadsmissionen fanns Solen och Nordstjärnan för en billig penning - utställningskatalogen från Nationalmuseums utställning och svenskt och franskt 1700-tal. Jag har gått och kollat lite efter den, men har inte hittat den till något överkomligt pris. Här var den nu helt plötsligt. Jag slängde på mig jackan och sprang hela vägen (150 meter) ner till Trångsund och köpte boken.

Har suttit här hela kvällen och bläddrat och läst. En synnerligen lyckad julklapp till mig själv!

Färgade kulor i grenen

2011-12-01T00:38:00.000+01:00

Fick några julgranskulor i present av fru Ann ikväll, som tack för visningen jag hade för henne och hennes damsällskap. Det passar utmärkt, jag försöker utöka samlingen kulor med åtminstone en ny varje år. Det blir inte så många, för jag brukar ha sönder åtminstone ett par stycken varje år dessutom.

Här var det en stor kula som kändes lite Fabergé-lyxig och två förgyllda grankottar. De kommer att passa utmärkt i granen när jag väl får den.

Och för att högtidlighålla kottarna lyssnar vi på julklassikern Kalle Kotte med Nissebandet.

Första natten med sängen

2011-11-30T10:41:00.000+01:00

Har sovit som en stock - hade absolut ingen lust att gå upp nu på morgonen. Men det var lite intressant att jag i sömnen hasat ner så att jag som vanligt låg med fötterna utanför, något som jag egentligen inte alls behöver göra längre.

Stor man - stor...

2011-11-29T14:57:00.000+01:00

Säng!

Äntligen fick jag hem sängen som jag beställde för en månad sen. Att det tog sån tid berodde på att jag har specialbeställt en extra lång säng så att hela jag ska få plats i den. 120 cm bred, precis som den gamla sängen - men 220 cm lång! Det här kommer att bli spännande att sova i.

Självklart provlåg jag den så snart jag fått den på plats och lika självklart lade jag mig av gammal vana så att fötterna hamnade utanför! Har jag legat så i tjugo år kommer det att bli svårt att ligga med fötterna i sängen. Det kändes väldigt obekvämt, kan jag tala om. Brukar ni korta verkligen ligga så där med fötterna?!

Julbak

2011-11-28T23:08:00.001+01:00

Jag blev lite inspirerad idag och bakade lite saffransbullar. Inte ett russin så långt ögat kan nå, däremot är de fyllda med mandelmassa och rivet apelsinskal. Riktigt gott.

Samtidigt provade jag att göra en sticky toffee pudding med recept av Nigella. Också god, men den behöver jag nog öva lite på för att den ska bli perfekt.

Fest hos farbror doktorn

2011-11-28T22:47:00.000+01:00

Farbror Lasse gick och blev doktorspromoverad i fredags och bjöd sedvanligt på fest. Middagen serverades i Koppartälten på Haga, så gissa om jag kände mig hemma. Suveränt god mat bjöds, tillika vin (har man en son som är sommelier vore det väl illa om inte vinet var förstklassigt).

Självklart hölls det tal, både kollegor, syskon och vänner höll tal, och presenter delades ut. Det här är väl den jag tyckte var allra roligast. Vad ger man annars till en nybliven doktor i urologi? Jag önskar att jag själv hade kommit på den.

Kunglig adventsmusik

2011-11-28T10:46:00.001+01:00

Sedvanlig adventsgudstjänst i Slottskyrkan igår och i ärlighetens namn är det väl enda gudstjänsten som det är roligt att sjunga på för en ateist som jag. Jättetrevlig stämning och musiken går ju inte av för hackor. Fullsatt, som vanligt.

Efter gudstjänsten (jag höll på att skriva konserten - det säger något om vad jag har för inställning till det här) framförde överintendent Jan Lindman kungafamiljens tack för julskivan som vi spelade in i höstas. Jag provlyssnade på den igår, och den är riktigt bra. Slottskören sjunger tre sånger, Händels Dotter Sion, Otto Olssons Advent och Nu tändas tusen juleljus och vi låter fantastiskt bra, om jag får säga det själv.

Vi fotades till konvolutet också så klart - det tog en evighet att få till det med ljuset i kyrkan. Och även om det nu var en proffsfotograf så måste jag väl säga att han har gjort en liten miss. Kolla hur jag ser ut! Han kan inte påstå att han inte tänkte på altarkorset, för han vred på det eftersom det blänkte för mycket på bilderna. Men placeringen!

Zpanska flugan

2011-11-26T23:06:00.000+01:00

Är man nu i teaterläge så får man väl passa på. Efter Spamalot var vi så inspirerade att vi bestämde oss för att ordna biljetter till Zpanska flugan innan den läggs ner. Vi fick biljetter redan till dagens föreställning så glada i hågen gick vi dit.

Arnold & Bachs klassiska fars, nu uppdaterad till 1950-tal (men varför i hela friden stavar de "spanska" med Z, vilken funktion fyller det?), gick som sommarteater i Kalmar förra året, och det är den uppsättningen som nu görs i Stockholm - med vissa byten i några av rollerna. Vi slipper (ja "slipper" - jag är så trött på karln) Robert Gustafsson och får istället Per Andersson som Molgan Ribba. Både Peter Dalle och Suzanne Reuter är däremot kvar. Det här borde borga för kvalitet. Tyvärr blir det inte så.

Jag vet inte om ensemblen har tröttnat på den här uppsättningen, men å så energilöst det är. Föreställningen har knappt styrfart och inte ens Suzanne Reuter har något vidare bett i repliken. Det finns inget samspel mellan skådespelarna, de står långt ifrån varandra - både bildligt och bokstavligt. Skådespelarna kliver runt på scen och alla spelar sin egna lilla pjäs, de ser inte ens ut att ha särskilt roligt själva. Per Andersson, som kan vara så vansinnigt rolig, verkar mest försöka spela Gustafssons roll och det blir inte särskilt intressant. Det tar sig lite efter paus, men det hjälper tyvärr inte mycket för slutintrycket.

Sedan har vi de där jämrans mikrofonerna - alla skådespelarna är myggade och ljudet är ganska högt uppvridet. Man hör ingenting av skådespelarna på scen, rösterna kommer från en obestämd plats i rummet. Är det verkligen så illa ställt med våra skådespelare att de inte klarar av att göra sig hörda om man inte mickar dem?

Ska man ta det positiva så är scenografin snygg och kläderna (av Camilla Thulin) riktigt, riktigt snygga. Men snygga femtiotalskläder hjälper inte en fars särskilt mycket om den inte är rolig. Mer än två måttligt roade gnurglor kan det tyvärr inte bli.

Matens påverkan

2011-11-26T22:41:00.002+01:00

Var det inte det jag trodde!

Rädda Slussen!

2011-11-25T00:44:00.001+01:00

Det förslag som Stockholms stad driver för ombyggnad av Slussen är helt hopplöst, det är en kulturskymning i klass med Klararivningarna - ett mastodontbygge som bara ska vara stort och blaffigt, där man framför allt tänker på att ge plats åt bilar och företag och där människorna får synnerligen liten plats, men som man bara om ett par decennier kommer att skaka på huvudet åt och undra hur man kunde få förstöra Stockholms utseende på det sättet.

Nu har Kulturslussen lanserat ett eget alternativ, och det är ett mycket bra förslag som är anpassat till människan och inte till bilarna i första hand. Arkitekturen är väl införlivad i stadsmiljön och gör den ännu vackrare. Nu gäller det bara att få Stockholms politiker att allvarligt beakta det här förslaget. Då behövs det hjälp! En namninsamling har startats och ditt namn behövs. I skrivande stund har 1869 personer skrivit under, så fler namn får definitivt plats. Gå in på den här länken och gör din plikt för att bevara Stockholm som en levande stad och inte ett monument över storföretagen.

Idag kom inbjudan!

2011-11-24T20:26:00.000+01:00

Som jag har väntat - ända sedan jag blev fast anställd har jag vetat vad som väntar i slutet av året och idag kom så inbjudan till årets jullunch. Efter alla år som jag har varit med och serverat kommer det att kännas ganska konstigt att vara en av dem som sitter med och blir serverade istället.

Två anledningar att åka till London

2011-11-24T18:30:00.001+01:00

Som om man skulle behöva en anledning att besöka Englands huvudstad! Men känner man att man ändå vill motivera har vi två djävulska damer här.

Joanna Lumley (Patsy i Helt hysteriskt) gör rollen som Eleonora av Akvitanien i William Goldmans The lion in winter, pjäsen som i min översättning helt enkelt heter Lejonets vinter. Jag gillar pjäsen, jag älskar Joanna Lumley. Kan det bli bättre? Ja, det skulle väl vara om jag fick möjlighet att göra min egen uppsättning av den. Rikard är MIN roll!

En annan favorit, fast då i musikalgenren är Sweeney Todd. Den har spelats i Chichester och uppsättning ska nu föras över till London. Den demoniske barberaren spelas av Michael Ball, men det som får mig i gungning är att Mrs Lovett spelas av ingen mindre än Imelda Staunton, den rosaste och vidrigaste av alla häxor i Harry Potter.

När åker vi?

Låt julstöket begynna!

2011-11-24T00:37:00.000+01:00

Eftersom Daglivs har extrapris på rödbetor den här veckan tyckte jag att det var läge att göra inläggning till julbordet. Två kilo rödbetor blev det - det borde ju räcka ett tag, tycker man. Köket ser numera ut som det brukar se ut i slutet av varje avsnitt av Dexter, typ.

När jag ändå började julstöka så var det ju läge att dricka säsongens första julmust, och julmust smakar ju aldrig bättre än i små glasflaskor. Och så ett par pepparkakor till det. Nu är jag redo att börja sjunga julsånger!

Dramatiska Riddarholmskyrkan

2011-11-23T10:32:00.000+01:00

Jag var nere i Riddarholmskyrkan för att bära lite utrustning och passade på att ta den här bilden från den dramatiska, men ack så bortglömda sydsidan. Jag gillar verkligen den kyrkan, om det nu är nån som har missat det.

Funny Girl gånger två

2011-11-21T14:42:00.000+01:00

Häromveckan skrev jag att Funny Girl gör sitt återinträde på Broadway i vår med Lauren Ambrose och Bobby Cannavale i huvudrollerna. Det kan ni fetglömma! Sponsorerna har dragit sig ur och uppsättningen är "uppskjuten på obestämd tid" som det så fint heter. Synd, det hade varit spännande med en nyuppsättning av den - den har ju inte satts upp på Broadway sedan Barbra Streisand gjorde rollen på sextiotalet.

Av en slump hittade jag dessutom idag en uppgift på nätet att Funny Girl faktiskt har spelats i Sverige, och det så sent som 1997! Eva Rydberg gjorde rollen på Fredriksdalsteatern. Nu har jag visserligen svårt att tänka mig att fru Rydberg var helt rätt i rollen, 30 år för gammal. Anders Björkmans recension i Expressen gör mig inte mindre misstänksam. Men när jag läst det ramlade ett annat namn in i huvudet på mig - Birgitta Rydberg-Johansson! Där har vi nån som jag är övertygad om skulle kunna göra en fantastiskt bra Fanny Price. Hon kan sjunga, hon kan dansa och hon är en väldigt bra komedienne. Hon stal varenda scen hon var med i i Hairspray häromåret. Så sätt upp Funny Girl (i Stockholm, nota bene!) med Birgitta i huvudrollen, och maken hennes, Robert Rydberg - fantastiskt bra, även han, i Spamalot - som Nick Arnstein. Där har ni en uppsättning jag absolut skulle köa för att få se.

Ljud från förr

2011-11-21T00:34:00.000+01:00

Vad jag tycker om Disneys nydubbningar vet nog många vid det här laget - och särskilt illa tycker jag om Anna-Lotta Larssons Snövit. Hon är helt fel i rollen. Tyvärr har ju Disney bestämt sig för att de klassiska rösterna aldrig ska få höras igen, så det enda man får nöja sig med är ett och annat klipp på YouTube. Lyssna här och njut - jag menar bara, har Anna-Lotta Larsson något att sätta emot Tatjana Angelinis tolkning (för övrigt Disneys favorit-Snövit), och Lil Terselius och Helena Brodin blir totalt överkörda av Hjördis Petterson som Drotttningen respektive Häxan (bara det att det krävdes två skådespelare i nydubbningen för att matcha fru Petterson säger väl allt).

Det kom en insändare...

2011-11-20T17:49:00.000+01:00

Vårt Kungsholmen publicerade en insändare med anledning av vår uppsättning. Visst vill man hellre ha bra recensioner än dåliga, men i ärlighetens namn kan jag inte riktigt ta åt mig av den här. Har man köpt biljett till rockoperan Jesus Christ Superstar tycker jag inte att man kan förvänta sig att få se Förklädd Gud med "någon vacker körsång". Det enda som man kan ta åt sig av är volymen, men det är en fråga om tycke och smak.

Mina möten med Donya

2011-11-18T18:37:00.000+01:00

Koreografen och regissören Donya Feuer dog häromveckan. Jag mötte henne två gånger, och mina möten är väl inte av karaktären som kommer med i minnesrunor, så jag berättar här istället.

Det var smärtsamt tydligt från början att hon inte tyckte om mig - fråga mig inte varför. Första mötet var när jag provspelade till Ingmar Bergmans uppsättning av Vintersagan. Jag minns inget av den provspelningen, mer än att jag gick därifrån med en konstig känsla av att ha blivit totalt avsnoppad. Jag blev inte förvånad när jag sedan inte gick vidare till nästa omgång där Bergman skulle välja ut vilka han ville ha av Donyas urval.

Något år senare blev jag tillfrågad om en ny provspelning till en annan Bergmanuppsättning, Misantropen, tror jag. Det var Scenens byrå på Dramaten som valt ut ett antal personer som de tyckte skulle passa. Jag gick glatt dit, och väl där fick jag veta att det var Donya som skulle göra urvalet. Hoppet sjönk, om jag säger så. Vi som var där, ett tiotal, träffades ombytta i en av repsalarna för uppvärmning under Donyas ledning. Efter uppvärmningen satte vi oss i en halvcirkel och Donya skulle prata med var och en. Hon berättar att Bergman till den här uppsättningen ville ha långa killar. Jag var den ende långe killen där!

I en hög framför sig hade Donya våra papper och jag såg att mitt papper låg högst upp. "Bra, vi börjar med mig", hann jag tänka innan Donya lade mitt papper underst i högen. Sedan gick hon igenom oss en efter en och pratade lite med var och en. Alla blev utvalda till att gå vidare till nästa omgång, den ene efter andre trots att de egentligen inte hade vad hon sökte (vilket hon också sa till flera av dem). Sist kom hon till mig, och utan att ställa mig en enda fråga så sa hon "som du förstår kan jag ju inte låta alla gå vidare, så jag måste tyvärr säga adjö till dig här och nu". Snopet fick jag resa mig och lämna replokalen och Dramaten.

Det var de två gånger som jag träffade Donya. Vi gjorde ju intryck på varandra, trots allt...

Rapport från festivalen

2011-11-18T09:46:00.000+01:00

Hej

Minns ni mig? Det var jag som brukade skriva den här bloggen förr i tiden. Det har inte blivit så mycket på sistone, och anledningen hoppas jag att ni vet vid det här laget - det pågår filmfestival i stan och min lediga tid går åt till den. Elva filmer har det blivit hittills, tyvärr inte så många som jag skulle ha velat hinna med. Festivalen har ju hållit på i tio dagar, så det har i genomsnitt blivit lite mer än en film om dagen. Dagarna har varit fyllda med annat också, tyvärr.

Det här har hittills varit ett mellanår för min del. Jag har ännu inte sett filmen som verkligen har drabbat mig. Jag brukar se åtminstone en fullpottare varje år, men hittills har den uteblivit. Visst har jag sett flera bra filmer, men inte den där pärlan. Bäst har varit två dokumentärer - We were here, om aidsepidemin i San Francisco, och Jiro dreams of sushi, om en sushikock i Tokyo, och gårdagens visning av Tinker, tailor, soldier, spy - Alfredsons internationella debut. Riktigt bra, alla tre.

Ska man se det positivt så har jag inte heller sett några rejäla skitfilmer som jag har funderat på att gå ifrån under visningen. Brukar vara nån sån också varje år. Nå, det är tre dagar kvar att hitta båda skit och champagne!

Spamalot

2011-11-14T17:17:00.000+01:00

Det blev ett litet avbräck i filmfestivalen i lördags - vi var på Oscars och kollade på Spamalot. Det gjorde vi rätt i. Det var en vansinnigt rolig uppsättning.

Ska man vara kritisk så kan jag ju säga att som musikal är Spamalot inte mycket att hänga i julgranen. Sångerna är ganska lättglömda, lite trallvänliga för stunden men inget man kommer ihåg när man kommit ut därifrån, utom Always look on the bright side of life och Jag är inte död. Den första är ju redan en klassiker, och den andra kletade sig fast rejält. I övrigt är det bruksmusik som funkar i sammanhanget, men inget man lyssnar på hemma. Sångnumren är till större delen ganska intryckta i handlingen, allt avstannar för att vi ska få ett roligt sång- och dansnummer innan handlingen fortsätter. Men det är bara små radanmärkningar, för det här är så vansinnigt roligt och välgjort!

Handlingen känner nog de flesta till, Kung Arthur (Henrik Dorsin) och hans tjänare/häst Patsy (Kim Sulocki, lysande!) samlar riddare omkring sig för att leta reda på den heliga Graalen. Till hjälp får de damen i sjön (Nina Söderquist). Detta leder till ett antal löst sammanhängande sketcher.

I en sån här musikal är det nästan tvunget att satsa mer på komiker än renodlade musikalskådespelare, och det har man gjort helt rätt i här. Henrik Dorsin, Henrik Hjelt, Adde Malmberg och kanske främst Johan Glans är fantastiskt bra. Sedan har man fyllt på med några bra musikalskådespelare, förutom nyss nämnda gör Robert Rydberg en Dennis/Sir Galahad med fruktansvärd östgötska och sist men inte minst Mattias Linderoth som prins Herbert. Dem har jag missat tidigare, men särskilt Rydberg gjorde stort intryck på mig.

Johan Glans som den fege Sir Robin är helt lysande, om nu nån trodde nåt annat. Glans är mästare på fega och osäkra töntar, och ingen är väl fegare och töntigare än den riddaren. Kim Sulocki måste få ett särskilt omnämnande, jag har inte varit särskilt förtjust i honom tidigare men han blir faktiskt bättre och bättre. I The producers tyckte jag att han var bäst, och även här i en roll som bokstavligt ska stå i skuggorna (det är inte konstigt att kung Arthur sjunger om hur ensam han är utan att märka att han gör det i duett med sin tjänare), men han lyckas ändå synas. Nina Söderquist vet onekligen hur rollen som Damen i sjön ska göras, efter några hundra föreställningar i London. Ändå känns det inte som hon går på rutin och hennes överspel är helt perfekt. Vad roligt det hade varit att få se henne göra rollen som Saraghina i Nine. Hon var med i kampen ända in i slutspurten innan rollen slutligen gick till Fergie. Men vem vet, vi kanske kan hoppas få se Nine på scen i Stockholm snart igen och då med frk Söderquist i rollen? Hoppas kan man ju alltid.

Klädinköp på Drottningholmsteatern

2011-11-12T02:13:00.000+01:00

Ibland är det trevligt att vara vip-gäst! I morse (i morse? Nej, mitt i natten - klockan var knappt åtta!) åkte vi ut Drottningholmsteatern för att få kika på utförsäljningen som ska gå av stapeln i morgon. Slottet låg i dimma när vi kom dit, ofantligt vackert var det!

Vi var en liten grupp som hade fått komma en dag tidigare, och jag borde inte ha blivit förvånad över att jag träffade Andreas där, är det opera så är han där nånstans! Vi släpptes in och fick gå bärsärkargång, mer eller mindre. Jag tror att vi fick pärlan i samlingen, en svart dramatisk rokokoklänning som vi genast döpte till Lovisa Ulrika. Den väger bly, men vi kände att vi bara måste ha den.

Vi hittade ett antal andra dräkter också som vi lade i vår hög, inte så mycket i min storlek dock. Fast det var ju inte bara till mig vi handlade, och jag har ju redan min svenska dräkt. Till mig själv köpte jag något så glamoröst som två stickade halsdukar för tio kronor styck. Den ena intressant nog från Josef, den första opera jag såg live. Fantastiskt nog var jag villig att gå tillbaks till operan efter den skitföreställningen. Den lever ännu kvar i mitt minne, snart trettiotre år efter att jag såg den...

People Mountain People Sea

2011-11-09T22:52:00.000+01:00

Filmfestivalen har dragit igång. Förutom jobb och Spamalot på lördag kommer större delen av min vakna tid gå åt till festivalen. Jag gick ut lugnt idag, bara en film - helt ofrivilligt kan erkännas, hade tiderna passat bättre hade det blivit en film till - Cai Shangjuns People Mountain People Sea. En sämre inledning kunde jag ha fått. Cai Shangjun som tidigare mest har varit verksam som manusförfattare vann med sin andra film som regissör silverlejonet för bästa regi i Venedig i år, synnerligen välförtjänt.

People Mountain People Sea handlar om Lao Tie som får veta att hans bror har blivit rånmördad och mördaren har rymt. Mannen ger sig ut på en lång resa för att få hämnd. Filmen är berättat i ett långsamt tempo med långa tagningar. Fotot är helt magnifikt i bleka färger. Det är inte mycket dialog, Lao Tie är tyst större delen av filmen. När han väl öppnar munnen är det för att han verkligen måste. Musiken lyser även den med sin frånvaro. Vi hör ljudet från landsbygden och gruvan, en avlägsen moped - i övrigt är det tyst. Fyra bugande gnurglor är filmen värd.

Jesus Christ Superstar - Bilderna

2011-11-09T17:12:00.000+01:00

Än är jag inte klar med Jesus Christ Superstar! Föreställningen dokumenterades på bästa sätt - fotografen Jim Silverberg var med de sista dagarna och tog bilder från repetitionerna och föreställningarna. Helt fantastiska bilder! Jag brukar inte tycka att jag blir bra på bild, men jag skäms inte för en enda bild här. Jag tycker själv att jag ser ganska ruskig ut på en del bilder. Bilden här ovan har jag helt skamlöst norpat från hans sida, men vill ni se de andra (och det vill ni!) så får ni gå in på hans hemsida.

Tintin - Enhörningens hemlighet

2011-11-09T00:36:00.000+01:00

Jag vet att jag har sagt att jag inte tänker betala för att se 3D-filmer igen, men om man vill se Tintin på bio och på engelska - och det vill jag - är man så illa tvungen att betala för den där extrafinessen. Daniel, Ola, Johan och jag var idag iväg till Sergel för att bese Spielbergs och Jacksons senaste spektakel med 3D-glarrorna på näsan.

Och det började ju så bra! Förtexterna är inget annat än geniala! Riktigt snyggt animerat med blinkningar till i stort sett alla Tintins äventyr. Sedan börjar äventyret, Tintin är på en loppmarknad och får sin karikatyr ritad av en konstnär som är misstänkt lik en viss Hergé. Självklart är då karikatyren den bild av Tintin som vi är vana att se. Kan man sin Tintin känner man igen historien - Tintin hittar ett modellfartyg som han köper. Andra spekulanter dyker upp och är villiga att betala stora summor för fartyget, men Tintin vägrar. Så drar det igång. Inbrott, stöld, mord och så vidare. Jag satt fullkomligt och njöt. Sedan gör historien plötsligt en tvärvändning. Tintin kidnappas och förs ombord på ett fartyg och plötsligt befinner vi oss i Krabban med guldklorna. Det här var jag visserligen förberedd på - skeppet tillhör Kapten Haddock och så presenteras han på ett naturligt sätt för oss.

Från den stunden sjunker filmen, inte till botten som Enhörningen, men den börjar definitivt ta in vatten. Istället för att följa historien i originalberättelsen blir det nu ett standardactionäventyr à la Indiana Jones av det hela - slapstick och megasuperstora actionscener avlöser varandra i ett hejdlöst tempo. Det är hela hus som åker igenom städer, översvämningar, piratskepp som bokstavligt talar flyger över varandra och slagsmål med lyftkranar. I ärlighetens namn funkar såna slagsmål bara i Carl Barks Brevet till tomten. Här blev det direkt fånigt.

Tråkigt nog glömmer herrar Spielberg och Jackson bort att historien bygger på ett riktigt bra manus av Hergé. Här får vi bara första delen - boken Rackham den rödes skatt glöms bort. Dessutom har herr Sackarin här blivit en superskurk med megalomana planer och det visar sig att han är ättling till Rackham den röde, så det utvecklas till en historia om att han vill få hämnd på Kapten Haddock för händelser flera hundra år tidigare.

Vad det gäller animationen kan jag bara hylla animatörerna. Det är så ofantligt snyggt filmat att man knappt tror att det är sant. Man ser fibrerna i kläderna, varenda rynka i Kapten Haddocks ansikte och dammkornen som svävar i luften i det övergivna Moulinsart. Scenövergångerna är fantasifulla och man utnyttjar mediet på ett förtjänstfullt sätt. Stor guldstjärna för det. Däremot störde jag mig otroligt mycket på figurernas huvuden. Alla utom Tintin har överdimensionerade huvuden, vilket gör att de ser ut som om de går runt med jättelika masker på sig, ni vet såna där man ser på nöjesparker typ Disneyworld. Jag associerade till Babar och den gamla damen som gick på teve när jag var liten.

Slutligen får jag ta och hylla rösterna. Jamie Bell som Tintin är ingen Tomas Bolme, men han är ändå väldigt bra som den unge journalisten, Andy Serkis som Haddock, Simon Pegg och Nick Frost som Dupontarna och Daniel Craig i dubbelrollen som herr Sackarin/Rackham den röde är lika bra de. Även i de mindre rollerna är rösterna perfekta.

Ömsom vin och ömsom vatten, alltså. Förtexterna var värda en femma, inledningen på äventyret en fyra, och efter att man övergivit Hergés originalhistoria så kände jag att jag inte kan ge mer än tre halvnöjda gnurglor för det här äventyret. Jag sätter mina förhoppningar till att nästa film rättar till de här felen!

... och tillbaks igen

2011-11-07T23:22:00.000+01:00

Höstlovet avslutades för min del traditionsenligt med Nordiskas Vandra med väsen ute på Tyresö slott. I år var det osedvanligt lyckat - tio visningar på två och en halv timme och alla slutsålda. De flesta biljetterna såldes faktiskt väldigt snart efter att kassan öppnats.

Som vanligt blev grupperna ledda runt i parken av guider, bland andra Hagbergskan, och fick uppleva Näcken som spelade i vattnet, älvor som dansade i dimman och så vidare. Nytt för i år var att Kia berättade om vittror. Dessutom kunde de, om de tittade upp mot slottet, se en mörk skugga som stod i ett fönster på andra våningen och betraktade dem. Avslutningen skedde uppe i slottet. Varannan grupp fick komma in i markisens arbetsrum och höra Mikael berätta om gengångare och gastar. Varannan grupp leddes upp en trappa och längst in i en mörk korridor när de svängde runt hörnet såg de den här synen:

Efter första chocken, och det var flera som såg lite bleka ut när de kom in, ledde jag in dem i markisinnans sängkammare och där berättade jag om gastarna och gengångarna.

Eftersom det var så vackert väder bestämde jag mig för att ta Ben ut till Tyresö slott. Det gick faktiskt lite snabbare än jag trott - det tog fyrtiofem minuter från dörr till dörr. Eller port till port kanske man ska säga när man åker till ett slott. Jag ser redan fram emot nästa års Vandra med väsen!

Från slott till koja...

2011-11-07T01:52:00.000+01:00

Torsdagen blev onekligen en kontrasternas dag för min del. Höstlovsarbete av olika slag. På slottet har vi haft temat Kung för en dag, där vi har kört en något förkortad variant av min skolvisning där vi berättar om en vanlig(?) dag i Gustav III:s liv. Där fick jag tillfälle att använda vår nya nationella dräkt som Pia sytt upp åt visningsavdelningen. Visningarna var väldigt populära med mellan 25 och 30 barn per visning, och då hade vi dessutom tre visningar om dagen.

Efter mina visningar slängde jag mig på Ben och åkte iväg till Nordiska museet. Där skulle vi för andra året i rad köra Natt på Nordiska. Efter att museet stängt för besökare får grupper följa med nattvakten runt och uppleva de mystiska väsen som får liv nattetid. Förra året var det jag som ledde runt grupperna, i år var jag den stränge drängen som berättade om tomten.

Slottet representerades inte bara av mig, Hagbergskan var fina frun som bjöd in till middag och Maria var tiggare. Maria lyckades skrämma många besökare när hon plötsligt blev levande. Välbesökt och populärt. Kul att vara med på såna här saker, måste jag säga.

Ännu en födelsedagsfest

2011-11-06T01:49:00.002+01:00

Årets upplaga av backanalen på Pipersgatan har gått av stapeln. Jag var uppe till klockan fyra på morgonen och kokade soppa och bakade tårta. Sen upp på morgonen för att städa. Jag vet inte vart dagen tog vägen. Jag hade åtta timmar på mig att rensa upp här hemma, och ändå fick jag stressa och hade inte hunnit duka fram allt innan gästerna började droppa in.

Sopporna som serverades i år var en blandning av en gammal favorit, seljanka, en ny vegetarisk variant, trattkantarellsoppa med dill. Jag är ju ingen stor vegetarianälskare men det måste jag säga - den där soppan blev riktigt lyckad och jag kan nog göra den även om jag inte har nån vegetarian att servera den till!

Det hela avslutades med en holländsk chokladtårta av den riktigt kladdiga varianten, även den lyckad. Om jag får säga det själv!

Roligt att även den närmaste släkten deltog i år! Här i rejäl hattparad!

Bossypants

2011-11-02T22:26:00.000+01:00

För dem som inte vet vem Tina Fey är kanske det räcker om man säger att det är hon som ligger bakom 30 Rock? Eller kanske hon som gör såna vansinnigt roliga parodier på Sarah Palin.

Hon har i alla fall släppt en självbiografi, Bossypants - memoarer är helt fel ord för den här boken - där hon berättar episoder ur sitt liv, från den tidiga barndomen fram till succén med 30 Rock. Och det är så vansinnigt roligt hela tiden. Jag är inte förvånad, med tanke på vilka briljanta manus hon har gjort till sin serie. Det är ganska korta kapitel som alla handlar om en specifik episod. Det längsta kapitlet är också det hysteriskt roligt, när hon beskriver hur hon samtidigt försöker ordna ett födelsedagskalas med Peter Pan-tema till sin dotter, få Oprah Winfrey att göra ett inhopp i 30 Rock och göra sin första sketch som Sarah Palin i Saturday night live. Det är många gånger under tiden som jag läser som jag skrattar högt. Tina Fey har en enorm humor och dessutom en befriande självdistans, hon driver friskt med sig själv och sina tillkortakommanden. Vill man bli riktigt glad så rekommenderar jag en dos Bossypants innan sänggående.

Lugn födelsedag

2011-11-02T21:59:00.000+01:00

Om det ändå vore så att jag hade firat så mycket igår att det fanns en anledning till varför jag är så slut idag. Men så är inte fallet. Födelsedagen var synnerligen städad.

Bjöd på toscakaka till morgonmötet i pentryt - det var länge sen jag gjorde en toscakaka insåg jag och slängde ihop en - sedan tillbringades dagen i Gustav III:s nationella dräkt tillsammans med höstlovslediga barn. Mamma kom förbi med ett par bullkransar så jag kunde dessutom bjuda på eftermiddagsfika efter jobbet. Mycket uppskattat.

Kvällen var lika lugn den, spaghetti och köttfärssås och tevetittande. Top Model stod på programmet. På väg hem passade jag dessutom på att köpa ett par dvd-filmer - Pasolini-boxen och teveversionen av The trip. The trip har jag inte ens sett långfilmsversionen av så det är rena grisen i säcken. Jag återkommer med utlåtande när jag väl sett den.

Kvällen avslutades med att jag gick till sängs och läste ett par kapitel i Bronsåldersmordet. Visst lever jag ett glamoröst liv!

Sickan Carlsson är död

2011-11-02T18:50:00.000+01:00

Sverige har blivit lite mindre glittrande glad - Sickan Carlsson avled idag klockan 1115. Jag minns inte första gången jag såg henne, precis som Annalisa Ericson har hon alltid funnits där. Det har alltid varit trevligt att se hennes filmer, även om inte filmerna alltid har varit de bästa. Men Sickan hade stjärnglans som fick mig att vilja se vidare.

Extra roligt var det att se de filmer där hon hade motspelare som stod på hennes nivå - filmerna med Åke Söderblom, Löjtnantshjärtan, O en sån natt, Jungfrun på Jungfrusund (det stör mig att jag inte har sett Blixt och dunder - dessa två giganter i en film baserad på en Wodehouseroman är nåt för mig) eller Gunnar Björnstrand, Pappa sökes, Himmel och pannkaka, Lustgården. Förvånansvärt nog gjorde Sickan och Annlisa bara en film ihop under sin storhetstid - Kronans glada gossar. Mina favoritfilmer måste nog ändå sägas vara femtiotalsfilmerna hon gjorde tillsammans med Hasse Ekman - Med glorian på sned och framför allt Sjunde himlen. Den sistnämnda är en rejäl klassiker som jag gärna ser om och om igen.

Vila i frid, Sickan och tack för alla glada stunder.

Det ska va' gamla prylar!

2011-11-01T10:29:00.000+01:00

Fick hem mitt antika fotoalbum igår. Jag hade bara sett det på bild när jag lade bud på det, och jag blev faktiskt riktigt glad. Det är så snyggt! Nu måste jag börja rota i hela släktens fotosamlingar för att se om det finns fler kabinettsfotografier som ligger och skräpar. Jag har många rutor att fylla i albumet, och de fotografier jag har räckte bara till några få sidor.

För att göra dagen än bättre så hittade jag samtidigt en halmhatt, precis en sådan som jag har gått och letat efter. Dessutom var den i min storlek. Kan det bli bättre?!

Godis, annars skräms vi!

2011-10-31T12:00:00.001+01:00

Glad allhelgonahelg!

Ständigt denne Endymion!

2011-10-31T11:02:00.000+01:00

Praktpjäsen i Antikmuseum är onekligen Endymion, den vackre sovande ynglingen som har vilat i månskenet i tvåtusen år, varav de senaste tvåhundra under Gustav III:s vakande blick. Hittade den här skämtteckningen i Söndags-Nisse anno 1874. Han har alltid fascinerat våra besökare tydligen.

Dagens dvd

2011-10-31T10:38:00.000+01:00

Tog och köpte mig Mary & Max häromdagen, en helt underbar leranimation om en flicka på Nya Zeeland som brevväxlar med en 40-åring i New York. Röster av Toni Collette och Philip Seymour Hoffman och regisserad av Adam Elliot, som tidigare vunnit en oscar för Harvey Krumpet.

Evita + Ricky=sant

2011-10-30T22:25:00.001+01:00

I april får Evita nypremiär på Broadway. Kul, eftersom det är en av mina favoritmusikaler. Ännu roligare är det att Che i den här uppsättningen kommer att spelas av Ricky Martin! Jepp, den gamle latinopopparen. Jag vet inte varför, men jag blev faktiskt riktigt glad när jag hörde det. Inte för att jag kommer att hinna dit och se honom innan uppsättningen läggs ner (som jag brukar säga inför alla Broadwaypremiärer som jag vill gå på).

Evita själv kommer att spelas av Elena Roger, mycket passande en argentinsk skådespelerska som redan gjort Evita i West End och nominerades till en Olivier Award för den prestationen.

Tillägg: Som Jonny så riktigt påpekade är inte det här Ricky Martins Broadwaydebut. Han har redan tidigare hoppat in som Marius i Les Misérables 1996.

Grattis till mig själv

2011-10-30T17:57:00.000+01:00

På tisdag fyller jag år, och idag fick jag min första födelsedagspresent. Det var jag själv som gav mig den - ett antikt fotoalbum som jag gick och vann på auktion. Perfekt att sätta in alla gamla fotografier i som nu bara ligger och skräpar i påsar.

Sjöfarande mops

2011-10-30T10:08:00.000+01:00

Hittade den här tavlan av James Tissot. Tycker att mopsen ser osedvanligt stolt ut över att få sitta bak i båten.

Kläder för en karl!

2011-10-29T00:54:00.000+02:00

I vintras skapade jag skolvisningen Kung för en dag, där skoleleverna får uppleva en dag vid Gustav III:s hov. Till den visningen bestämdes att museiläraren (självklart) ska vara klädd i gustavianska kläder. Pia fick i uppdrag att sy ihop en nationell dräkt att använda vid dessa tillfällen. Av olika anledningar har dräkten blivit försenad, men nu lagom till höstlovet - när jag ska göra en lättversion av skolvisningen - är dräkten klar. Jag måste verkligen säga att Pia har lyckats få till den i stort sett perfekt. Visst finns det lite fusklösningar, men dräkten ska inte vara helt historiskt korrekt utan snarare en teaterkostym. Alltså sitter det lite kardborrband här och där. Fast vi - eller jag ska kanske snarast säga hon - utgick från originalmönstret från 1700-talet.

Bästa Stockholmsskildringen fyller 50

2011-10-27T16:22:00.015+02:00

Just idag 1961 klev Monica Zetterlund in på Metronomestudion på Karlbergsvägen för att sjunga in en svensk version av jazzlåten Walking my baby back home. Föga anade hon nog att det här skulle bli den allra bästa Stockholmsskildringen av dem alla. Klas Gustafson skriver om låten och inspelningen här.

Historisk uppsättning

2011-10-25T22:51:00.000+02:00

Inte nog med att vi hade väldigt roligt när vi gjorde Jesus Christ Superstar - vi finns förevigade på Wikipedia. Kolla sista stycket!

Bästa födelsedagspresenten

2011-10-25T22:18:00.000+02:00

Nu när min födelsedag bara är en vecka bort är det säkert många som undrar vilken min bästa födelsedagspresent är. Eller hur...?

Nå, för att stilla er nyfikenhet ska jag berätta det. Vår tradition vid den tiden var att den som fyllde år fick bestämma vad vi skulle göra. Det brukade bli samma sak varje år - ett besök på Stor & Liten, biobesök (utom det året då jag fick biljetter till Fröken Fleggmans mustasch) och restaurangdito.

Fråga mig inte vilken film vi såg, för det minns jag inte - chansen är dock stor att det var Grease som hade haft Sverigepremiär några veckor tidigare - inte heller vilken restaurang vi gick på. Men besöket på Stor & Liten utmynnade i bästa presenten nånsin - en tesked med Snobben på. Än idag är det den skeden jag använder när jag ska dricka te. Om jag har ställt in den i diskmaskinen utan att ha hunnit diska tar jag ut den och diskar den för hand, för en testund utan Snobbenskeden är otänkbar. När brorsönerna var små och hälsade på brukade de vilja ha skeden, och då kände jag mig tvungen att låna ut den. Dock satt jag som en hök och bevakade skeden så att de inte skulle förstöra den eller nåt sånt.

Jesus Christ, vilken föreställning!

2011-10-24T22:50:00.002+02:00

Efter månader av förberedelser och repetitioner var det dags för våra två ynka föreställningar. Utsålt båda kvällarna, stående ovationer och ett jävla drag i ensemblen. Jag måste säga att jag är jättestolt över allas prestationer. Från de första repetitionerna när Petter och jag, i ärlighetens namn, tittade på varandra och undrade hur vi skulle få ihop det här. Kören Cantate som spelade lärjungar och journalister hade bara sjungit förut (vilket de gjorde med den äran), men - med ett par undantag - aldrig skådespelat. Vilket lyft de gjorde när de väl kom in i sina roller. Solisterna var också väldigt bra, Petter visste jag redan kunde sjunga visserligen. En annan favorit var Sabina som gjorde Maria. Det blev faktiskt riktigt bra, om jag får säga det själv.

För egen del lyckades jag med min rolltolkning också. Att släkt och vänner tyckte att jag var bra var väldigt roligt, men kanske inte helt oväntat. Däremot att personer som jag aldrig träffat förut kom fram och tackade för vad jag gjort blev ännu roligare. Bästa kommentaren från en tioåring i publiken - "han ler, men han ser ändå läskig ut". Precis den känslan jag ville uppnå. Att folk dessutom uppskattade min röst blev jag nåt vansinnigt glad för - jag har haft sån ångest för de där djupa noterna som jag skulle ta mig ner till. Det var roligt att leka fram de elaka prästerna med de övriga. Våra roller var små och spelades stelt, då var det roligt att kunna få fram egna personligheter hos alla fem.

Efter sista föreställningen ställde prästerna upp för ett gruppfoto, och då var det flera andra i publiken som ville ha bild på oss också, så det blev trängsel runt oss. Mitt i den här gruppen såg vi helt plötsligt några japanska turister som förirrat sig in i kyrkan när portarna öppnades och de verkade tro att vi var någon sorts kändisar, för de trängde sig fram i gruppen och tog massor med bilder på oss. Trevligt att få vara kändis i någons fotoalbum i Japan också!

Vi hade visserligen en improviserad premiärfest, men det stora festandet sparade vi till avslutningsfesten. Vår Petrus, Mattias, hade bokat övervåningen på Copperfields åt oss. Vi åt, drack och - självklart när man festar med körer och sångare - så underhöll vi varandra med skönsång av alla slag, från mitt brölande i Ballad of Sweeney Todd till att alla sjöng Händels Hallelujahkör - i stämmor så klart.

Det här har varit en helt fantastiskt rolig resa, tack till er som kom och kollade och ett jättetack till alla medverkande. Jag hoppas att vi kommer att få jobba ihop snart igen!

Genrepet avklarat

2011-10-21T10:29:00.000+02:00

Nu finns det ingen återvändo! Genrepet gick överlag väl, några småmissar här och där men det är ju så det ska vara på ett genrep. Salongen, det vill säga kyrkan, var nästan fullsatt redan igår på genrepet. Det kändes som en riktig föreställning. Nu ska vi bara hoppas att det går ännu bättre idag när folk betalar för att komma.

Slutet är nära

2011-10-18T23:01:00.000+02:00

Premiären börjar närma sig med stormsteg. Ikväll körde vi igenom hela föreställningen utan avbrott. I stort sett utan avbrott i alla fall. Vi var tvungna att bryta några gånger, men i stort sett gick det bra. I morgon kommer vi att sitta och ljussätta hela kvällen och dagen därpå tar vi emot publik för första gången. Det här kommer att bli spännande. Premiärnerverna har inte kommit än. Just nu är jag bara störttrött. Det får bli en kopp te och lite Top Model innan sänggående, jag undviker att tänka på föreställningen ikväll tror jag.

Attack the block

2011-10-17T23:59:00.001+02:00

Filmfestivalen nöjde sig inte med att bara visa Maktens män ikväll. Det var en double feature! Den andra filmen var inte lika välbesökt som den första, men jag var nyfiken i alla fall. Jag brukar visserligen vara misstänksam mot filmer som marknadsförs med att det är "producenten av film X och film Y" som har gjort den här. Attack the block marknadsförs just så, producenterna till Shaun of the dead och Scott Pilgrim ligger bakom det här. Jag älskade båda de filmerna, men det är inte en kvalitetsstämpel. Hur rätt hade jag inte!

Attack the block är skriven och regisserad av Joe Cornish, mest känd för att ha gjort en sketchserie, Adam & Joe, på BBC (nej, jag har inte sett den). Dessutom har han varit med och skrivit manus till den nya Tintin-filmen. Här har han gjort en scifi-action-komedi för ungdomar. Förmodar jag, för hela filmen är väldigt infantil. Ett antal meteoriter slår ner i Londons förorter och hemska svarta monster med självlysande tänder börjar härja. Londons enda hopp står till ett tonårsgäng som blir jagade av monstren.

Det som räddar den här filmen från total katastrof är några roliga repliker och ett par spännande scener. Skådespelarinsatserna är inte mycket att hurra för, med undantag av Nick Frost och Luke Treadaway som är höga större delen av filmen. Dessutom är monstren snyggt gjorda (av ett svenskt datorföretag!). Två ganska uttråkade gnurglor blir betyget.

Maktens män

2011-10-17T23:39:00.001+02:00

"Tag dig i akt för idus Martii" är spådomen som Julius Caesar får innan han förråds av sina förtrogna. Idus Martii eller snarare dess engelska motsvarighet The ides of March är också namnet på George Clooneys senaste regialster. Han spelar även birollen som guvernör Mike Morris som deltar i primärvalen inför presidentvalet. Huvudrollen spelas av Ryan Gosling. Han är mediestrateg åt guvernören och vi får följa intrigerna bakom kulisserna.

Amerikanerna gillar sina filmer om det politiska spelet och ska jag vara helt ärlig så kommer inte den här filmen med något nytt. Man gräver efter skit om motståndarna och försöker minimera skadorna i det egna lägret, och om det passar strategin kan man gärna offra några av de sina. Maktens män bygger på en pjäs av Beau Willimon och jag förstår inte riktigt varför Clooney väljer att göra film av den. Vi har sett allt det här många, många gånger förut. Visst är den snygg och välspelad. Ryan Gosling visar återigen vilken bra skådespelare han är, Clooney spelar säkert - bra men inte särskilt spännande. Då är de båda kampanjledarna enastående. Philip Seymour Hoffman jobbar för Clooneys guvernör och Paul Giamatti jobbar för konkurrenten. I deras spel slår det gnistor.

Skådespelarinsatserna lyfter hela filmen. Det är inte dåligt, bara ganska ointressant. Tre nöjda gnurglor blir det.

Mister Spock kommer ut ur garderoben

2011-10-16T17:50:00.002+02:00

Det var väl inte precis nån stor chock att Zachary Quinto som spelar Mister Spock i Star Trek är homosexuell. Lite mer förvånande är väl att han väljer att komma ut i New York Magazine i samband med att han promotar sin senaste film, som han dessutom har producerat. Något sånt var helt otänkbart bara för några år sedan om man ville ha en chans att tjäna några pengar på sina filmer. Dessutom gör han inget stort väsen av det utan konstaterar bara att "jag som homosexuell...". Inte heller gör New York Magazine nån stor sak av det. Nu får vi bara hoppas att han inte behöver fastna i bögvännenbirollsfacket, utan att han faktiskt får fortsätta att göra filmer. Det förtjänar han, han är riktigt bra.

Tillägg: Quinto skriver på sin hemsida själv om varför han väljer att komma ut nu. Det hänger ihop med sextonårige Jamey Rodemeyer som tog sitt liv efter att ha mobbats för sin läggning. Ett par månader innan självmordet hade han gjort en Det blir bättre-video på YouTube för att ge andra mobbade stöd. Trots det klarade han inte av sin egen mobbning. Quinto gjorde också en sån video, men utan att gå in på sin läggning. Efter Rodemeyers självmord insåg Quinto att det inte räcker med att vara homosexuell utan att stå öppet för det. Än mer heder åt honom för den insikten!

Bra porträttkonstnär

2011-10-15T23:56:00.001+02:00

Minnesgoda läsare kanske minns att jag var på Nationalmuseum under Rubens- och van Dyckutställningen och ramlade in i en konstnär som stod och målade av porträttet på drottning Kristina. Jag tyckte att målningen som skapades var riktigt snygg (och konstnären också fast det hör kanske inte hit just nu), men att jag skulle få veta vem konstnären var trodde jag inte. Inte tusan vågade jag mig fram för att prata med honom. Det fick bli ett diskret foto bara. Av en ren slump hittade jag honom idag. DN hade en recension av antologin Under omprövning. Artikeln illustrerades med en bild av Johan Patricny och jag kände genast igen stilen. En liten snabbgoogling ledde fram till hans hemsida. Hans porträtt är helt fantastiska, i klassisk stil. Inte helt förvånande är han elev till Odd Nerdrum. Gods och gårdar har en artikel om honom, och det är därifrån det här fotot kommer. Kolla särskilt in vad det är för målning han står och håller på med!

Jag brukar ju säga att jag skulle vilja ha ett riktigt oljeporträtt av mig själv, som den klassiskt skolade människa jag är och nu vet jag vem jag skulle vilja få porträttet utfört av! Det blir väl till att börja spara pengar nu då... Kolla bara in de här, alla norpade från hans hemsida:

Uppe i smöret

2011-10-15T23:29:00.002+02:00

För några år sedan skrev Po Tidholm en artikel i Dagens nyheter om hur man gör sitt eget smör. Ända sedan dess har jag velat pröva, men inte förrän idag fick jag tummen ur. Jag köpte en halvliter vispgrädde och vispade tills det separerades till smör och kärnmjölk. Sedan blandade jag ner lite salt i det hela. En halvliter grädde gav 260 gram smör, ungefär.

Jag har bara provsmakat lite grann än så länge, men det blev gott fast tyvärr hade jag nog i lite för mycket salt. Jag tror att det kan bli godare om man gör som det står i en del recept att man blandar lite fil i innan man sätter igång för att syra det hela. Det får bli nästa experiment.

Mmm, böcker...

2011-10-15T01:20:00.000+02:00

Det blev ett par böcker den här månaden också. Bossypants känner ni kanske igen från mitt förra bokpaket, men den här gången var det rätt version jag fick hem. Och så blev det ett par seriealbum också. Tredje delen i League of extraordinary gentlemen och fjärde delen av Fables. Nu ska här mysas i höstmörkret!