onsdag 30 maj 2012

Les Misérables-trailer

Tom Hooper, som regisserade förra årets stora oscarsvinnare The king's speech, har gett sig på musikalklassikern Les Misérables, med stora namn som Hugh Jackman och Russell Crowe i huvudrollerna och bland andra Anne Hathaway som Fantine och - vilket jag nästan ser mest fram emot - Sacha Baron Cohen och Helena Bonham Carter som värdshusparet Thenardier. Nu har i alla fall första trailern släppts, och den ser synnerligen lovande ut!


tisdag 29 maj 2012

Sommaren har börjat


Sommarens första besök på Rosendal är härmed avklarat. Och när jag säger första så menar jag verkligen det. Jag hade en bokad visning som egentligen skulle ha varit igår, men den fick flyttas fram en dag då slottet så sent som igår inte var helt iordningställt för att ta emot grupper. Men nu är sommaren här och det var så behagligt att vara tillbaks ute i grönskan. Tyvärr kommer jag inte att ha så väldigt många pass där ute den här sommaren. Jag har bara ett par veckor inplanerade i slutet av augusti. Hoppas bara att jag får några bokade visningar som gör att jag får åka ut emellanåt!


måndag 28 maj 2012

Bästa frieriet nånsin!

Jag blev alldeles tårögd av lycka när jag såg det här frieriet. Snacka om genomarbetat. Och så bra gjort!

fredag 25 maj 2012

Den stora dopdagen


Då har alltså dopet kommit och gått. Förmodar att de flesta av er såg om inte hela så åtminstone delar av sändningarna på teve. Själv hade jag inte möjlighet att se det förrän igår. Jag stod uppe i Bernadottevåningen och förberedde mig för den stora mottagningen efter dopet.

Saluten som den såg ut från slottet
Eftersom det inte skulle vara några ljus eller brasor tända så hade jag inte så många av mina vanliga uppgifter att sköta. Jag fick alltså koncentrera mig på att vara vacker och hugga i där jag behövdes. Ett nog så ansträngande jobb, ska jag bara be att få tala om. Till skillnad från bröllopet var jag inte i bild en enda gång, framför allt för att tv inte sände från de delar av slottet där jag höll till.

Dagen blev inte lika lång som kvällen innan - det var ju bara lunch som serverades till gästerna. Det som var trevligt med det var att jag för en gångs skull hade möjlighet att sitta och prata med Tony efteråt. Det var länge sen vi hade tid till det.

Dopceremonin var trevlig att se, så där i efterhand. Trots att jag inte var med i kyrkan själv kändes det ändå lite speciellt. Jag såg inte prinsessan på hela dagen, det närmsta jag kom var hennes huvudavtryck på kudden i Karl XI:s vagga. Gulligt, på något sätt.

Tv:s experter skötte sig väl ganska bra, det var några små felaktigheter som luftades i programmet (nej, dopfunten består inte av silver rakt igenom, det är en trästomme inuti). Det som störde mig mest var när Dick Harrison och Magdalena Ribbing pratade om kronan. Det var tydligt att de fått fel information, de pratade om kronan som vore det Karl X Gustavs arvfurstekrona vi hade fått se.

Apropå kronan, det var enda "chocken" för min del. Jag var helt och fast övertygad om att det skulle användas en prinsesskrona, med största säkerhet Sofia Albertinas krona, och istället får vi en manlig krona. Återigen överraskar kronprinsessparet. Jag har däremot inga problem med att förlika mig med tanken. Fullt så konservativ är jag inte vad det gäller kronorna. Och jag kan se symboliken i valet, det är en Bernadottekrona, Oscar var hertig av Östergötland, med vasen mitt fram så kan man säga att det är "nästan" en kronprinskrona (det är egentligen bara kronprinskronan som ska ha sådan) och - nu spekulerar jag bara - man kanske kände att det var trevligt att använda den krona som kungen själv hade när han döptes.

Copyright Kungahuset.se

 Idag kom också de officiella dopbilderna. Jag måste säga att jag blev väldigt förtjust i den här. Tre generationer Bernadotter på samma bild. Inte riktigt lika pampigt som den från kungens dop, när det var fyra generationer på samma bild. Men det här räcker bra, bara så.

På väg hemåt från ännu en historisk händelse - för första gången en kvinnlig tronföljares dop!

tisdag 22 maj 2012

Dopet - dag ett

Nu är det nära, i morgon står dopet på Stockholms slott och idag började gästerna anlända. Jag var tilldelad att hjälpa till med bagaget. Mellan gästernas ankomst hade jag gott om tid att stå i solen på borggården eller gå runt och vara social.

Självklart var jag tvungen att smita upp i slottskyrkan också och se hur det ser ut där uppe. Det är så vackert att det inte är sant! Dopfunten är nyputsad och blänker där den står framför Jesus i Getsemane.

I morgon räknar jag med att det blir lite mer intensivt än idag. Kul ska det bli.

lördag 19 maj 2012

Dinner for schmucks/En mycket speciell middag



Francis Veber är en fransk dramatiker och regissör vars verk ofta har fått amerikanska nyinspelningar, däribland kan nämnas Birdcage - Lånta fjädrar och Billy Wilders sista film Kompis, kompis.

1998 hade han premiär på filmen En mycket speciell middag, baserad på hans egen pjäs Le dîner de cons från 1993. 2010 hade en amerikansk nyinspelning premiär, Dinner for schmucks. Jag tyckte att det var intressant att jämföra den, så jag har sett dem båda två efter varandra.

Den grundläggande historien handlar om en middag där alla deltagarna bjuder in varsin "idiot" som man sedan under middagen driver med, självklart utan att idioterna förstår det. Huvudpersonen har hittat en perfekt idiot, men självklart blir det inte så lätt - missförstånd och ett ryggskott sätter käppar i hjulen. Det är filmernas likhet. Sedan skiljer de sig åt ganska rejält.

Den franska filmen är väldigt kort, bara 77 minuter. Ursprungspjäsen är på två timmar, så en hel del är bortskuret. Kanske lite för mycket, jag känner inge utveckling i någon av karaktärerna, särskilt inte i huvudpersonen Pierre (Thierry Lhermitte). Han är ett riktigt praktsvin och en av arrangörerna av middagen. Det känns som att han borde få sig en läxa och gå vänligare ur den här historien. Det gör han inte. Jag har ingen som helst sympati med honom och tycker mest att han förtjänar all skit han råkar ut för. Jag bryr mig inte särskilt mycket om idioten heller, spelad av Jacques Villeret. Han är en vänlig och timid herre med intresse för tändsticksmodeller, men med en förmåga att ställa till det för sig själv och andra. Jag har lite svårt att förstå hur han kan misslyckas så ofantligt hela tiden med det han ställer till med. Villeret spelade samma roll i originaluppsätttningen av pjäsen och vann en César för sin rolltolkning i filmen.

Att det här är en filmatiserad pjäs är väldigt tydligt, i stort sett hela filmen utspelas i ett och samma rum, förutom inledningen på ett tåg. Till skillnad från Polanskis Carnage, som också utspelas i ett och samma rum tillför det ingenting till handlingen. Det känns mest klaustrofobiskt för mig, inte för personerna i filmen, och i ärlighetens namn lite billigt. Jag blir dock nyfiken på pjäsen, för att se vad som är bortplockat och om den kanske har mer hjärta än vad filmen har.

Den amerikanska nyinspelningen kändes direkt som att den skulle kunna överträffa det franska originalet. Regisserad av Jay Roach (Austin Powers-filmerna, Släkten är värst och Game Change för att nämna några) och med en riktig praktensemble - Paul Rudd och Steve Carell i huvudrollerna och Zach Galifianaikis, Jemaine Clement, Ron Livingstone, David Walliams med flera i biroller. Det gör den inte. Det här är emellanåt så plågsamt uselt att man får ont.

Nu är filmen nästan två timmar lång - nej, det är inte de saknade minuterna från pjäsen som plockats tillbaks. Dinner for schmucks är baserad på den franska filmen, inte pjäsen. Manuset är nerdummat, alla skämt är övertydliga och sker så långsamt att alla ska förstå vad som händer. Historien är dessutom utökad. I den franska filmen kommer man aldrig iväg på middagen. Nu utspelas historien under ett par dagar och slutar med att paret är med på middagen.

Ursprungstanken (som jag föreställer mig den) är att praktsvinet Pierre lär sig en läxa när han väl lär känna den så kallade idioten. Den premissen vågar man inte ha kvar i den amerikanska filmen. Paul Rudds Tim är en helreko kille som absolut inte vill vara med på den här middagen, trots att det är hans chef som anordnar den och som dessutom låter Tim veta att hans enda chans att avancera inom företaget är att ta med sig den bästa idioten till middagen. Idioten Barry (Carell) är en helt ologisk konstruktion. I ena stunden är han "bara" väldigt excentrisk - hans hobby har av någon anledning ändrats från tändsticksmodeller till att tillverka dioramor med uppstoppade möss, bland annat Leonardos Den sista nattvarden - till att vara så otroligt korkad att det är obegripligt hur han kan sitta upp och andas samtidigt. I denna utökade historia har man slängt in ett stort antal bifigurer. Bland annat har Barry fått en egen dödsfiende (Galifianakis) som dyker upp ett par gånger. David Walliams spelar en schweizisk miljonär som ska investera i Tims firma och därför måste bli imponerad. Jag älskar Walliams i Little Britain, men varför de har gett honom rollen som schweizare är totalt obegriplig. Han är riktigt dålig, och hans låtsastyska funkar utmärkt i ett sketchprogram som Little Britain. Här är det bara pinsamt att se. Dock är han inte sämst! Det är Lucy Punch. Lika usel som hon var avsiktligt när hon gjorde Romeo och Julia i Hot Fuzz, lika usel är hon här som stalkern Darla.

Det som räddar Dinner for schmucks från den totala katastrofen är att den trots allt har några roliga scener och dito repliker. Paul Rudd spelar sin vanliga roll, och den gör han bra, men den som lyfter filmen är Jemaine Clement som övererotisk konstnär. Hans få scener är fantastiskt roliga. Det här gör att Dinner with schmucks lyfter sig till en ganska svag tvåa. En mycket speciell middag är inte heller särskilt lyckad, men den får ändå en stark tvåa. Det är målfoto på vilken som är minst sämst, skulle jag vilja säga.


Besök i Stadshuset

Som jag skrev bjöd fru Ann på visning i Stadshuset i tisdags. Visningen var egentligen till för det vanliga sällskapet, men några av oss guider på slottet blev också medbjudna. Vi blev visade runt av kommunfullmäktiges ordförande Margareta Björk och guiden Birgitta. En vanlig visning ska enligt hemsidan ta ungefär fyrtiofem minuter. Det var det inte snack om här! I två timmar fick vi gå runt och se det ena rummet vackrare än det andra. En helt fantastisk visning!

Det hela avslutades med att fru Ann hade dukat upp bubbel och tilltugg i ett av de vackra rummen. För en gångs skull kunde jag dessutom unna mig att dricka några glas bubbel, då jag hade gångavstånd hem och Ben fick stå och vila.

Fler bilder finns att se under Läs mer.


En stilla bön

Kan det vara möjligt? Efter två års konstanta byggljud från huset mitt emot har byggnadsställningarna tagits ner. Det sitter fortfarande träskivor för fönstren, men är huset äntligen färdigrenoverat och jag ska slippa bli väckt av saker som vräks i containtrar och borrmaskiner som vrålar? Det är en nåd att stilla bedja om!

Busy, busy, busy!

Det har varit lite si och så med uppdateringen den här veckan. Det finns det all anledning till - för det första har vi övergått till sommartid på slottet och helt plötsligt är mina dagar fulla av jobb. Till råga på allt har dessutom mina kvällar varit fulla av aktiviteter. Jag har mest bara kommit hem för att byta kläder och sova känns det som.


 

I tisdags bjöd fru Ann på visning och mingel på Stadshuset, i onsdags var vi på Operan och kollade på Triple Excellence - eller Triple & Touch som fru Ann döpte det till och igår var jag på släktmiddag. Nu ikväll var jag tydligen helt slut. Jag kom hem från jobbet och satte mig vid datorn för att kolla posten och somnade! Egentligen skulle jag ha gått och kollat när Petter och Star Pilots uppträdde, men tyvärr har jag inte orken till det. Har varit helt zombiefierad hela kvällen. Lika bra att stanna hemma och vila, för i morgon ska jag ut till Vaxholm och fira Kristina på födelsedagen/inflyttningsdagen.

tisdag 15 maj 2012

Övning på stadsvandring

Efter körövningen igår var det dags att börja hårdplugga stadsvandringen, så med alla papper i hand tog jag mig en tur längs med den officiella visningsvägen och läste och tittade och studerade. Det var riktigt roligt, förutom det som stod i papperen hittade jag en hel del detaljer som jag inte lagt märke till själv förut och blev nyfiken på. Nu ska jag bara koncentrera mig på att inte de här visningarna också ska bli för långa. Efter ungefär halva turen kom jag på att sätta igång Runkeeper för att få en bild av hur jag gått, och så här såg det ut.



Kameran gick varm under promenaden och här är några av bilderna jag tog. Gamla stan är då bra vackert!


Nu ska jag iväg och vandra den sista biten av turen också. Det här är riktigt roligt!

Månadens shoppingtur

Jojo, det kan löna sig att ha med sig mamma när man ska gå och handla kostym inför kusinens bröllop. Då kan det hända att man kan få en tröja i present, bara för att. Och jo, Mumintröjan fick jag av mamma...

måndag 14 maj 2012

Anledning att fira

Fenomenet med "limited edition" på förbrukningsvaror har jag aldrig riktigt fattat - favoriten var när Lambi lanserade limited edition på skithuspapper, vem har sån statusångest att man vill torka sig med exklusivt papper? - och Marabous diverse begränsade chokladsorter har lämnat övrigt att önska. Jag har visserligen provat flera av sorterna, men det är för att jag är chokladtokig. En enda chokladkaka har fått mig att köpa den om och om igen, och det var den som kallades Sommar för ett par år sedan. I chokladen var det bitar av frystorkade jordgubbar, helt fantastiskt god!

Tydligen var inte jag den ende som uppskattade den chokladen, för nu har den återkommit i det ordinarie sortimentet - fast nu med namnet Jordgubb. Camilla sa redan förra veckan att hon sett den i affärerna, men inte förrän idag dök den upp på min Konsum. Egentligen har jag godisförbud (nåja...) för tillfället, dock kunde jag inte hålla mig från att köpa en kaka. Den är lika god fortfarande, jag fullkomligt smälter för den perfekta blandningen av choklad och jordgubb. Perfektion!

lördag 12 maj 2012

Oscarsnominerade kortfilmer - 1938


Det var ett tag sen jag tog mig en titt på de oscarsnominerade kortfilmerna, så nu är det dags igen. Turen har kommit till 1938 års gala.

Det här året var tre filmer nominerade till bästa kortfilm, varav faktiskt bara en var från Disney. Den återkommer jag till. Först de två andra. Vi börjar med Educated fish, regisserad av Dave Fleischer som tidigare nominerats för Popeye the sailor meets Sindbad the sailor. Säga vad man vill, men nog var Karl-Alfred en bättre film än den här ganska banala historien om en fisk som skolkar från skolan och upplever vilda äventyr innan han lär sig sin läxa att akta sig för krokar.



The little match girl är baserad på H.C. Andersens saga om Flickan med svavelstickorna, om det var nån som inte förstod det. Filmen producerades av Charles Mintz, som tidigare nominerats för Holidayland. Till skillnad från den filmen har jag lyckats hitta Flickan med svavelstickorna på nätet, tyvärr med uselt ljud och bild. Det verkar som om någon helt enkelt har spelat upp filmen på projektor och filmat av duken, att döma av projektorljuden man hör. Andersens danska 1800-tal är flyttat till New York 1937, men historien är densamma. Och den slutar precis lika olyckligt som originalsagan - det har jag svårt att tänka mig skulle hända om den filmades idag.



Och så till segraren - Den gamla kvarnen. Walt Disney använde sig gärna av Silly Symphonies för att utveckla animationstekniken inför inspelningen av Snövit och de sju dvärgarna. Den gamla kvarnen är ett exempel på detta. Här experimenterar man med multiplankameran, alltså tekniken som skapar illusionen av djup i filmen, när saker på olika nivåer rör sig oberoende av varandra. Även hur djur rör sig realistiskt, ljus- och färgeffekter, regn och hur tredimensionella föremål roterar provar man på här. Den gamla kvarnen har en synnerligen enkel historia - olika vilda djur som bor i en gammal övergiven kvarn en stormig natt - men riktigt vackert filmad. Det är svårt att tänka sig att någon trodde att Educated fish skulle ha något att sätta emot den här.



Som vanligt missade Oscarsjuryn ett par klassiker. Ni hittar dem efter hoppet.

The Hunger Games

I ett dystopiskt framtidssamhälle är landet Panem uppdelat i tolv distrikt. Som straff för att distrikten sjuttiofyra år tidigare försökt göra uppror mot huvudstaden har man infört de direktsända Hungerspelen. En gång om året utser varje distrikt två ungdomar mellan tolv och arton som ska tävla till döds inför kamerorna. I distrikt tolv anmäler sig Katniss som frivillig för att inte hennes syster ska behöva kämpa.  Tillsammans med den jämnårige Peeta åker de iväg till huvudstaden för att träna upp sig inför tävlingen.

The Hunger Games är baserad på första delen i trilogin med samma namn, skriven av Suzanne Collins. Filmen är regisserad av Gary Ross, som tidigare gjort Välkommen till Pleasantville och Seabiscuit. Filmen - och förmodligen boken också - är en blandning mellan Battle Royale och gladiatorspel. Det faktum att flera av de styrande i huvudstaden har latinska namn Cato, Caesar, Claudius, Octavia och så vidare ökar på det intrycket.

Cyniska makthavare som håller befolkningen lugn med barbariska teveprogram är inget nytt, ett av många liknande exempel är till exempel The running man. Den lilla människan som dras in i ett spel som är en blandning av glitter, glamour och rått våld gör mig inte direkt upphetsad av nyhetens behag. Å andra sidan är det här välgjort. Dessutom får vi Stanley Tucci som programledare, och bara det får mig på gott humör.

The Hunger Games är tyvärr alldeles för lång, nästan två och en halv timme. Det dröjer alldeles för länge innan själva spelen kommer igång och trots att filmen är så lång så får vi inte lära känna några andra av de tävlande. Det är alldeles för många ungdomar som bara är anonym kanonmat. Vi ska bara sitta och räkna ner medan de andra dör innan det är dags för slutkampen. Jag bryr mig inte det minsta om ifall de dör eller ej. Förutom de två huvudpersonerna och till viss del (de väldigt ariska) huvudmotståndarna är det bara den tolvåriga Rue (Amandla Stenberg) som får lite kött på benen innan de tas av daga.

Bland skådespelarna lyse Jennifer Lawrence starkast. Hon är lika fenomenal som bågskjutande amazonprinsessa här som hon var som white trash i Winter's bone. Stanley Tucci har jag redan nämnt. Även Woody Harrelson gör ett bra jobb som den forne segraren Haymitch, som ska fungera som mentor åt de nya tävlanden. Wes Bentley som producenten Seneca gör ett ganska anonymt cynikerporträtt av standardformulär 1A. Inte heller Donald Sutherland som presidenten eller Josh Hutchernson som Peeta har så mycket att göra av sina roller.

Det visuella gillar jag skarpt, både scenografi och kläder. I det fattiga Distrikt 12, där Katniss och Peeta bor är folk klädda i kläder som från den stora depressionen på trettiotalet - inte mycket hopp där. I stark kontrast till detta står den dekadenta huvudstaden med sina grälla färger och stora silhuetter på kläderna. Även frisyrer och smink är något vansinnigt överdrivet i huvudstaden. Det blir en snygg kontrast mellan stad och land.

Ett par logiska luckor och några övertydligheter har Gary Ross lyckats få med, men på det stora hela så hade jag en givande stund. Jag ser med nöje fram emot att andra och tredje delen i trilogin blir till film också. Tre starka gnurglor blir slutbetyget.


Jag ger dig min morgon, jag ger dig min dag

Det här har jag vaknat till - i TVÅ JÄVLA ÅR!!!! Vanligtvis är det mest på vardagar, men som ni märker är inte ens helgerna fredade.


fredag 11 maj 2012

Morgonstämning i tunnelbanan

Ni vet ju hur jag är med flashmobs! Här får ni Själlands symfoniorkester som överraskar tunnelbaneresenärerna i Köpenhamn med Morgonstämning ur Peer Gynt. Bara att njuta!


torsdag 10 maj 2012

Beautiful people

Om man, liksom jag, har följt Top Model från första början så minns man en fjollig liten engelsman vid namn Simon Doonan i skrikiga skjortor. Han har varit med i några säsonger som stilexpert och jobbar till vardags som kreativ chef på Barney's i New York. Dessutom har han skrivit fem böcker. En av dem, Beautiful people, handlar om hans liv som tonåring i Reading på sextiotalet och hur han drömmer om att flytta till London och leva bland det vackra folket.

För några år sedan gjorde BBC en komediserie inspirerad av Donnans humoristiska roman och jag har nu sett båda säsongerna. Om man tänker sig en fjollig version av Adrian Moles hemliga dagbok så hamnar man ganska rätt. Här är det hela framflyttat till våra dagar. Det är en Simon Doonan i tjugoårsåldern som står i skyltfönstret på Barney's och vart han än vänder sig så hittar han något föremål som får honom att minnas hur det var att vara tretton år i Reading 1997. Varje avsnitt handlar om just det föremålet och följaktligen heter varje avsnitt "how I got my...".

Simon bor med sin arbetarklassfamilj i ett ganska trist bostadsområde. Mamman jobbar som servitris på den lokala puben och pappan är rörmokare. Systern Ashlene är wannabe-gangsta och i huset bor också mammans blinda väninna, "moster" Hayley. I huset mittemot bor bäste vännen Kyle, som dock inte svarar på annat tilltal än Kylie. 

Beautiful people är något av det mest fjolliga och samtidigt diskbänksrealistiska jag har sett på länge. Kanske inte förvånande att serien producerades av Jon Plowman, som även ligger bakom Helt hysteriskt och French & Saunders. Manuset, av Jonathan Harvey (Gimme, gimme, gimme) är väldigt välskrivet och roligt, jag har skrattat högt flera gånger i varje avsnitt. Skådespelarna gör det mesta av sina roller. Särskilt måste jag ju nämna tonåringarna, Luke Ward-Wilkinson som Simon och Layton Williams som Kylie.

Att serien berättas i den vuxne Simons minnesbilder gör självklart att man inte riktigt kan lita på sanningshalten i det vi ser. Jag betvivlar till exempel att antalet spontana musikalnummer i Reading inte är fullt så stort som i serien, men det gör det hela bara ännu roligare. Och självklart känner jag igen mig i Simon, som inte ens kan öppna kylskåpsdörren utan att göra ett musikalnummer av det.

Tyvärr blev det bara två säsonger av Beautiful people, och såvitt jag vet har serien inte visats på svensk teve - åtminstone inte på nån av de kanaler jag har tillgång till, och det är lite synd. Den här serien förtjänar att ses av så många som möjligt.

tisdag 8 maj 2012

Maurice Sendak är död

Barnboksförfattaren och -illustratören Maurice Sendak har avlidit i sviterna efter en hjärnblödning. Hans mest kända verk är självklart Till vildingarnas land, men för min del kommer jag alltid att minnas illustrationerna till Herr kanin och den fina presenten från 1962. Det var en av mina absoluta favoritböcker när jag var liten, kanske framför allt för de fantastiskt vackra teckningarna.


Maurice Sendak var den förste ALMA-pristagaren, tillsammans med Christine Nöstlinger, 2003. Förutom böcker har Sendak även gjort scenografi till flera opera- och balettuppsättningar, Nötknäpparen, Trollflöjten och Idomeneo för att nämna några.


2003 kontaktade Sendak Tony Kushner (Angels in America) för att be honom skriva texten till en bokversion av operan Brundibar med Sendaks illustrationer. Boken blev utnämnd till en av 2003 års bästa barnböcker. Lite roligt sedan att Sendaks illustrationer och Kushners libretto användes till en uppsättning av operan i både Kalifornien och New York 2005.

Hans sambo dog 2007, och året därpå kom Sendak ut officiellt. På frågan varför han inte kommit ut tidigare sa han att tanken på en homosexuell barnboksförfattare hade dödat hans karriär när han var i tjugo-, trettioårsåldern. Hans sista bok, Bumble-Ardy, kom ut så sent som förra året.

Let the wild rumpus start!


Under kastanjen

Jag kunde inte hålla mig mer än en dag, så när vi väl hade slagit igen portarna drog jag med mig Kristina och fru Ann till Under kastanjen för att ta årets första utomhusfika. Vilken liten pärla! Urgoda, hembakta kakor. Jag hade rejäla problem att bara välja ut en kaka till min latte, så det blev faktiskt både en mjuk kaka och en liten mördegskaka. Plus att jag smakade på de andras bullar. Jag kan inte bestämma mig vad som var godast. En sak är i alla fall säker - mig kommer man att hitta Under kastanjen många gånger i sommar!

måndag 7 maj 2012

Stadsvandringar

Nu har jag så smått påbörjat min utbildning till guide på Stadsmuseet. Det gjorde jag genom att gå med på ett par stadsvandringar idag. Det var ju ändå min lediga dag, så då passar det ju utmärkt att jobba lite.

Först följde jag med Anna på Gamla stan-turen, den som jag först och främst ska lära mig. Visningen utgick från obelisken utanför slottet, så jag fick känna mig lite som hemma innan jag kastades ut i det okända. Nåja, Gamla stan har jag ganska bra koll på tror jag väl. Däremot var det kul att se Stadsholmen ur nya vinklar. När vi stod på Brända tomten slog det mig att jag aldrig har fikat på Under kastanjen, och det är mig totalt obegripligt - så trevligt som det är där. Detta måste åtgärdas snarast!

Sedan var det dags för min barndoms kvarter - Katarinaberget. Eftersom jag inte orkade snurra runt på Söder för att hitta lämplig väg upp till Mosebacke parkerade jag nere vid Slussen och tog Thor Modéens trappor upp. Varför har trapporna fått det olyckliga namnet? Thor Modéen skulle ha dött om han var tvungen att använda de branta trapporna.

Säga vad man vill, men utsikten från Katarinaberget är i stort oslagbar. Fantastiskt vackert.

På Mosebacke fick jag syn på vårens första nyckelpiga. Det kan säkert tolkas som ett gott tecken. Eller nåt.


Huset där Lisbeth Salander köper sig en lägenhet. Fast det tillhör en annan visning - Millennievandringen, såklart.

Tre timmars vandring och med en lunchrast där i mitten. Fyra timmars promenad. Under Katarinavandringen fick vi sällskap av Katja, som också ska utbildas och vi sa båda två att det är jättelyxigt och -roligt att få gå på en massa gratis visningar. Det är så det är när man är historienörd, kan jag tro. Nu ska jag bara lära mig vandringarna själv. Vi får se hur det går.

Månadens bokinköp

Jag har egentligen inga pengar den här månaden (heller - men det är sista månaden på ett tag, snart kommer sommarlönen!), men när jag var inne på Stadsmissionen i Gamla stan fick jag syn på nationalupplagan av Suecia Antiqua et Hodierna, och jag kunde bara inte låta bli. Jag vill verkligen ha den. Det får bli extrabilliga nudlar ett par dagar helt enkelt.

söndag 6 maj 2012

Far i stugan tar semester

Sista helgen innan sommaren i Lekstugan för min del. Under de varmaste månaderna kommer jag att koncentrera arbetet till slottet - och stadsmuseet! Det blev två trevliga dagar. Under lördagen kom ett tjugotal barn varav de flesta stannade ett par timmar. Extra roligt att föräldrarna deltog i leken med liv och lust.

Söndagen blev i lugnaste laget. Inte ett barn så långt ögat kunde nå. Jag fixade och möblerade om och möblerade tillbaks och hann gå runt på museet själv. Det dröjde tre timmar innan första barnet dök upp - en flicka som varit på besök redan igår och ville tillbaks igen. Kul! Sedan kom det några barn till, så den sista timmen blev riktigt rolig. Nu ska jag börja plugga inför stadsmuseets visningar, till att börja med genom att gå med på en stadsvandring.

fredag 4 maj 2012

Hello, Dolly... eller Hasse

Okej, det här är nu riktigt pinsamt för mig att erkänna. Som de som känner mig vet så anser jag att Hello Dolly är en av världens bästa musikaler och dito filmer. Jag går allt som oftast och nynnar på någon av melodierna ur den - är det inte titelmelodin så är det den med det rakt motsatta budskapet - So long, dearie.



Några andra favoriter är Hasse och Tage. Samma sak där, allt som oftast går jag och trallar på någon av deras låtar. Varje gång det vankas kaffe så brukar Hasses Efter kaffet ramla in i huvudet på mig. Så har det varit sedan jag första gången lyssnade på deras samlade verk för typ trettio år sen - vi hade de samlade revyerna på lp där hemma. Inte förrän idag insåg jag att Efter kaffet och So long, dearie är samma melodi.

Stadsmuseumguiden

Lite trist där när visningarna på Tyresö slott blev inställda för min del. Jag hade ställt in mig på att lära mig lite nytt och ha fler visningar. Lidandet blev nu inte så långt, strax innan påsk såg jag en annons att Stockholms stadsmuseum söker guider för bokade visningar. Jag slängde in en ansökan och fick svar strax efter påsk.

Idag blev jag kallad på guideträff med fyra andra. Jag tror att jag inte var den ende som trodde att vi skulle bli hårdgrillade av cheferna, men det visade sig att vi var de guider som blivit utvalda att börja ha visningar.

Vi kommer att gå ut lugnt och får plugga in nån enstaka visning som vi ska kunna ta och sedan fylla på allt eftersom behovet dyker upp. Jag tyckte att de flesta visningar som de berättade om lät jätteroliga att visa, skulle gärna ha flera av dem. En som jag är nyfiken på, kanske för att jag själv har velat gå dit så många gånger är Stuckatörens våning. Vi får väl se vad som händer. Eftersom jag redan har slottet och dess historia så tyckte de att stadsvandringar i Gamla stan är det logiska steget för min del, och det kan jag väl hålla med om. Så nu är det bara för mig att sätta mig och hårdplugga Stockholms äldsta historia. Urkul!

torsdag 3 maj 2012

Utbildningsdag och inflyttningsfest

Lång dag på slottet igår. Vi har börjat utbildningen av sommarens guider, och ett par delar har fallit på min lott. Det började inte så bra - jag kunde inte somna förrän vid två-tre nånting och så upp vid sju för att stå och vara spirituell. Jag kan bara hoppas att jag lyckades förmedla lite kunskaper åt dem.

Dagen var inte slut efter det. Först skulle ju den vanliga arbetsdagen klaras av också och efter det skulle jag fixa och dona till avdelningens inflyttningsfest (vi har ju flyttat till nya lokaler). Jag var med i festgruppen och jag var ansvarig för tilltugg till välkomstdrinken och efterrätten. Varsin chokladpavlova à la Nigella Lawson skulle vi tillverka. Min blev synnerligen lyckad, om jag får säga det själv. Varmrätten bestod av crème Ninon, också lyckad men den kan jag inte ta åt mig någon som helst ära för.


När alla sedan gick hem fick vi i festgruppen glatt stanna kvar och städa upp. Vid halv elva var jag hemma och var så trött att jag somnade nästan omgående. Och så upp igen i morse för att fortsätta utbilda guider. Det är ett hårt liv jag lever!

Caines spelhall

Det här måste vara det mest hjärtevärmande jag sett på länge. Nioårige Caine Monroy har tillbringat sommaren med att bygga sin egen spelhall av pappans överblivna kartonger, komplett med egna spel, och som han sköter helt på egen hand. Men ingen vill spela hos honom - inte ens med pangerbjudandet funpass. En enda kund får han, filmmakaren Nirvan Mullick, och när denne får veta hur det ligger till bestämmer sig han för att göra något åt det...

Jag tror att en anledning till att jag blev så väldigt gripen av den här filmen är för att jag känner igen mig själv som nioåring i Caine. Jag höll också på att fixa och bygga smarta manicker. Tyvärr kom ingen filmmakare och hjälpte mig till framgång. Därför håller jag på Caine och hoppas att han fortsätter med att få framgång!


onsdag 2 maj 2012

Tonynomineringarna släppta

Idag avslöjades vilka uppsättningar på Broadway som är nominerade till Tony. I kategorin bästa pjäs hittar vi Clybourne Park, Other Desert Cities, Peter and the Starcatcher och Venus i päls. Bästa musikal är Leap of faith, Newsies, Nice work if you can get it och Once. Den sistnämnda har flest nomineringar - elva stycken. Andra som har chans att vinna massor med priser är Porgy och Bess och Nice work if you can get it, båda två nominerade till tio statyetter. Peter and the starcatcher har chansen att få nio Tonys. Newsies, baserad på den gamla Disneyfilmen med Christopher Bale, har fått åtta nomineringar, precis lika många som Stephen Sondheims Follies. En handelsresandes död har fått sju. Sedan är det mest småskvättar här och där. Förra årets stora snackis, Spindelmannen, är bara nominerad till två tekniska priser.

 Once är baserad på filmen med samma namn, om två musiker som lär känna varandra och så händer det inte så mycket mer, om man ska vara elak. Fast filmen är bra i alla fall, och fick en oscar för bästa låt. Musikalen har som sagt chans att vinna hela elva statyetter - bästa musikal, manus, manliga och kvinnlig huvudroll, kvinnlig biroll, regi, koreografi, orkestrering, scenografi, ljus och ljud.

 

Nice work if you can get it är en nyskriven musikalisk komedi med Gershwin-melodier. En romantisk screwball-komedi med förvecklingar när en energisk kvinna träffar en man samma vecka som han ska gifta sig med en annan. Låter som att den kan vara rolig. Förutom bästa musikal kan den även vinna bästa manus, kvinnliga huvudroll, manliga och kvinnliga biroll, regi, koreografi, orkestrering, kostym, scenografi, kläder och ljud.

Newsies handlar om tidningsförsäljarna i New York vid förra sekelskiftet, som inleder en strejk när de får försämrade arbetsvillkor. Verkar vara en fartfylld föreställning, men jag vet inte om jag är så imponerad av musiken i trailern. Musiken, även den nominerad, är för övrigt skriven av den gamle Disneykompositören Alan Menken (Den lilla sjöjungfrun och Skönheten och odjuret).

 
Leap of Faith är ännu en film som blivit musikal, den här gången Mirakel till salu med Steve Martin och Debra Winger i huvudrollerna. Musikalen handlar om en bedragare som åker runt och försöker lura pengar av folk genom att genomföra mirakel på sina väckelsemöten. Om en musikal bara blir nominerad till bästa musikal och absolut inget annat så känns det lite som att det fanns en plats över och inte tillräckligt många bra musikaler. Men jag kan ju ha fel...

 

Peter and the starcatcher är en prequel till Peter Pan och handlar om hur Peter hamnar i landet Ingenstans. Manuset är baserat på en bok, i sin tur baserad på J.M. Barries klassiker. Tröttsamt med folk som skriver uppföljare, eller som i det här fallet prequels, till kända klassiker, men av det lilla jag har sett så verkar pjäsen vara fartfylld och fantasifull i alla fall.



Galan går av stapeln 10 juni och som vanligt lär den vara full av häftiga shownummer ur de nominerade uppsättningarna, och som vanligt lär vi inte få se nånting av det på svensk teve.

Hela listan på nominerade kan ni hitta här.