tisdag 31 januari 2012

Järnladyn

Med bara nån timmes varsel lyckades jag få en biljett till kvällens förhandsvisning av Järnladyn, filmen där Meryl Streep spelar Margaret Thatcher, så självklart knatade jag iväg för att se vad det här är för nåt. Fru Streep är ju oscarsnominerad för sin roll, gubevars.

Det började intressant redan i kön utanför bion. Några ungdomar stod och delade ut flygblad där de protesterade mot "propagandafilmen om Thatcher". Vid förfrågan visade det sig att de inte hade sett filmen och kunde heller inte tala om varför det var en propagandafilm, men det var det ändå!

Så mycket till propagandafilm var det nu inte. Inte så mycket av nåt annat heller. Den åldrade och dementa Thatcher försöker gå igenom maken Denis' kvarlåtenskap och vart hon än tittar ser hon något som väcker ett gammalt minne hos henne. I stort sett är tillbakablickarna i kronologisk ordning, men ibland är det den åldrade Tatcher som tänker på den medelålders Thatcher som tänker på den unga Thatcher.

Jag blir inte riktigt klok på vad Phyllida Lloyd (Mamma Mia) vill med sin film. Vill hon berätta om kvinnan bakom makten så misslyckas hon. Vi får inte veta särskilt mycket om personen Margaret, mer än att hon kom från enkel bakgrund, gifter sig med Denis och får två barn. Är det Thatchers politik Lloyd vill berätta om så misslyckas hon där också. Hon fullkomligt hastar igenom Thatchers politiska karriär. Hon kommer från ingenstans, blir parlamentsledamot, tar tallektioner, ställer upp i partiledarvalet och är i nästa scen premiärminister. Hennes politik är lika anonym. Det framkommer i enstaka repliker vad hon vill få utfört. Enda delen av hennes politiska historia som får lite mer utrymme är Falklandskriget, som säkert får hålla på i fem minuter innan man hastar vidare.

Järnladyn känns väldigt billig - utomhusscenerna lyser med sin frånvaro, nästan allt utspelas inomhus. Masscenerna existerar inte, mer än i autentiska journalfilmer (som visas i fel format, jag förstår inte hur nån självaktande filmskapare frivilligt kan visa film i utdraget format med förvridna bilder som följd). När vi får se folkmassor kryper kameran nära inpå för att dölja att folkmassan bara består av de där tio personerna i bild. Riktigt pinsamt blir det när Thatcher åker runt och valtalar och vi bara får se henne stå vid ett podium och tala till folk som vi inte får se i bild. Känslan blir att Meryl Streep står i en tom filmstudio och talar direkt till kamerateamet.

Och då kommer vi in på Meryl! Oscarsnominerad och allt. Det får jag tillstå, hon gör en formidabel imitation av Margaret Thatcher. Men mer än så blir det inte. Vi får aldrig lära känna människan bakom frisyren och överbettet. Hon blir bara en stilstudie, en väl utförd stilstudie men i alla fall. Plötsligt är jag inte längre lika säker på att hon kommer att stå där och ta emot guldstatyetten. Nu är Meryl Streep alltid värd att vinna, bara f'att, men det här är inte hennes största ögonblick i karriären.

Som avslutning känner jag att det är på sin plats att citera en annan av Englands stora kvinnor i historien, drottning Viktoria: We are not amused! Två gnurglor är allt den här filmen är värd.


måndag 30 januari 2012

Mest efterlängtade dvd-släppet nånsin?

En av mina favoritfilmer är Tjejen som visste för mycket. Jag vet inte hur många gånger jag har sett den, på den gamla goda tiden när vi hade "tevebandspelare". Sedan dess har det varit lite småsvårt att få tag på den, om man uttrycker sig milt. Men idag fick jag veta att filmen släpps på dvd här i Sverige så snart som i maj! Det här kan bli hur kul som helst. Replikerna sitter fortfarande som gjutna - "Beware of the dwarf - Gee, Scotty, I don't think there is a dwarf in this movie.", "Mother fucker is two words, dear", "Aaah, Kojak - bang, bang!" "Do you have any binoculars? - Oh, you're into that too?" "Beware of the midgets, they're taking over the world"

Niceville

Vi tar titeln först - varför får filmen The help den "svenska" titeln Niceville? Hemhjälpen hade väl fungerat minst lika bra, för det är ju det det betyder. Nu ska man väl inte skylla på filmbolaget, de har trots allt varit smarta nog att ge filmen samma namn som romanen har i Sverige. Det är alltså bokförlagets idé att The help ska heta Niceville i Sverige. Jag brukar försvara traditionen att vi ska ha svenska titlar på romaner och filmer som ges ut i Sverige, men i ärlighetens namn, film- och bokförlagen - ni gör det inte alltid lätt för mig!

Niceville är det namn som Jackson, Mississippi får för att ingen ska förstå vem som har skvallrat. Den unga Skeeter (Emma Stone) med journalistdrömmar bestämmer sig för att skriva ett reportage om de färgade hushållerskor som håller hemmen igång i sextiotalets sydstater. De färgade har inte många rättigheter, trots guvernörens uttalande om att raserna ska vara "åtskilda, men jämlika". Hemhjälp testamenteras till varandra och avskedas för absolut ingenting. Skeeter uppmärksammar det här och övertalar två hushållerskor att anonymt berätta sina historier. Allt eftersom tiden går ansluter sig fler och fler hushållerskor till trion.

Niceville är absolut inget mästerverk, tänk high school-film korsad med Borta med vinden. Dramaturgin är lätt igenkänningsbar, den alldagliga tjejen (hon har krulligt hår! Krulligt!!!) som först försöker hålla sig väl med de populära tjejerna, men snart inser att de är ytliga och hon har ett Större Uppdrag. Ledaren för populära tjej-gänget måste offentligt förnedras för att återställa ordningen. Lägg till detta Mammy från Borta med vinden och multiplicera henne med tio så har ni Niceville.

Jag vet inte vad det är med filmer som utspelas i Södern, men min erfarenhet är att då får skådespelarna fritt spelrum och inställningen är ju mer desto bättre. Det är sällan skådat överspel i Södernfilmer och Niceville är inget undantag. Det är vita tjejer som får hysteriska utbrott och skriker i falsett och svarta dito som spärrar upp ögonen, viftar med pekfingret och mycket menande säger m-hm stup i kvarten. Niceville är nominerad till flera skådespelarpriser, inte minst oscar för bästa kvinnliga huvud- och biroll. Igår vann både Viola Davis och Octavia Spencer SAG awards för sina insatser. Spencer vann dessutom Golden globe i sin kategori. Det här skulle vara totalt obegripligt för mig om det inte var för att Niceville i botten är en "viktig film", som berättar de svartas historia under medborgarrättskampen. Visst är det viktigt att påminnas om hur det har varit, och ibland faktiskt fortfarande är, men den här filmen är inte något mästerverk på något sätt. Det är fjäderlätt och i ärlighetens namn ganska ytligt, temat till trots.

Nu låter det som att jag tänker totalsåga filmen jäms med fotknölarna, och så är det faktiskt inte. Det är proffsigt utfört och filmat med stort hjärta, det har sin charm och man kan inte annat säga än att kläder, miljöer och foto är ursnyggt. Regissören Tate Taylor vet precis vilka knappar han ska trycka på. Jag vet precis hur det ska gå hela vägen, men kommer på mig själv med att sitta och heja på De Goda och inombords jubla lite när hemmafruarnas ledare Hilly (Bryce Dallas Howard, underbart iskall) inser vad det är hon precis har ätit. Däremot, förra årets bästa film? Tre av förra årets bästa skådespelarinsatser (även Jessica Chastain är nominerad för sin blonda bimbo som är utstött av de dygdiga hemmafruarna)? Absolut inte! Niceville är inte värd mer än en trea, men charmen gör att det är en stark trea. Ett tag funderade jag faktiskt på att ge den fyra gnurglor, men nej - fullt så bra är den faktiskt inte. Däremot är det en synnerligen trevlig film som jag kan tänka mig att se igen.


Natten är dagens mor

Foto: Roger Stenberg
En av min tonårstids största teaterupplevelser var Björn Melanders teveversion av Natten är dagens mor. Den gjorde enormt stort intryck på mig, kanske för att jag var i samma ålder som pjäsens Ricky, där spelad av Reine Brynolfsson. Melander har nu satt upp pjäsen igen på Dramaten, och enligt vad han själv skriver i programmet beror det på att "den innehåller så mycket stoff om relationer som vi alla, utan undatag, kan relatera till och identifiera oss med och känna igen oss i". Fint så. Men hur lyckas han då? Gör han rätt i att sätta upp den igen?

Hmnjae, får jag nog säga. Här missar han målet. Den förra uppsättningens intensiva samspel har här ersatts med ett ganska segt spel. Jag känner inte särskilt mycket för nån på scen. Bäst är faktiskt scenerna mellan sönerna, Rikard Lekander och Niklas Engdahl. Där blir det emellanåt lite nerv. Jag blev lite besviken på både Örjan Ramberg och Irene Lindh. Ingen av dem kändes särskilt närvarande på scen. Ramberg blixtrar till emellanåt, särskilt i scenerna där han tappar masken och bara är ynklig.

Scenografin av Sören Brunes (eller Brun, som de har felstavat hans namn i programmet) är lika trist och spretig den. Bara de viktigaste möblerna - bord, stolar, spis - finns på förscen, själva rummet antyds av en stor vridbar modell i fonden. På bildskärmar längs sidorna projiceras emellanåt videobilder. Det blir varken hackat eller malet.

Så för att svara på frågan så måste jag nog säga nej, Melander borde inte ha satt upp Natten är dagens mor en gång till. Åtminstone inte när han inte lyckas komma ens i närheten av sin tidigare uppsättning.

fredag 27 januari 2012

The Artist

Dessa dagar, när filmer svämmar över av effekter, både bild- och ljuddito, och det är 3D och datorgenererade effekter och figurer, vad kan väl vara modigare än att göra en stumfilmsmelodram i svartvitt? Den franske regissören Michel Hazanavicius har gjort just detta, och det med besked - The artist är nominerad till inte mindre än tio oscar, bland annat bästa film, bästa manus, bästa regi och bästa manliga skådespelare. Inte illa!

The artist utspelas i Hollywood i brytningen just mellan stumfilm och ljudfilm. Jean Dujardin är den store filmcharmören George Valentin som kommer med succé efter succé. Valentin är löst baserad på Douglas Fairbanks, Hazanavicius har till och med lånat några scener ur Zorros märke från 1920 som får representera en av Valentins filmer. Valentin vägrar inse att ljudfilmen är på frammarsch och han envisas med att göra sina stumfilmer. Hans väg korsas ständigt av det unga stjärnskottet Peppy Miller (spelad av Bérénice Bejo, oscarsnominerad även hon) som får sitt genombrott i en av de första ljudfilmerna. Korsvis får vi följa den store filmstjärnans nedgång och fall och hur Peppy Miller går från klarhet till klarhet.

Det här är absolut ingen parodi som till exempel Det våras för stumfilmen, det är med synnerligen varsam och kärleksfull hand som Hazanavicius använder sig av de gamla stumfilmsklichéerna. Det är precis lika kyskt som på den tiden, kärleksparet visar sin kärlek genom att trycka kinderna mot varandra och så vidare. Både Dujardin och Bejo har hittat rätt stumfilmsagerande, det är trovärdigt rakt igenom. De få ljudavsnitt som faktiskt finns med är väldigt snyggt införlivade i handlingen och känns fantastiskt naturliga i den annars stumma filmen.

The artist är definitivt värd alla sina nomineringar, och utan att ha sett de övriga nominerade för bästa film så skulle det inte förvåna mig om den här kammade hem en del av priserna och kanske till och med bästa film. Den vann åtminstone Golden Globe i just den kategorin.

Fyra riktigt starka gnurglor är The arist värd, och då filmen innehåller årtiondets charmigaste filmhund ligger den femte gnurglan dessutom på lut i bakgrunden!


Ett oförglömligt möte bland regalierna

Det finns en besökare i Skattkammaren som jag brukar tänka på emellanåt. Det här är åtminstone sju år sen, men han finns kvar där inne i huvudet på mig. Det var en amerikansk man som var där med sin familj, vi kom in på att diskutera historia i allmänhet och han visade sig vara ganska hemma på ämnet, vilket i ärlighetens namn förvånade mig med tanke på den genomsnittlige amerikanens kunskaper. Han var helt inne i vårt samtal, och när jag påpekade just hur trevligt det var med folk som kunde historia berättade han att han älskar ämnet och alltid har velat bli historielärare, "men nu är det för sent". Jag frågade hur det kunde komma sig, då han knappt var trettio fyllda. Ursäkten var att han nu har fru och barn och då kan han inte plugga, han måste ha ett riktigt jobb och tjäna pengar.

Vi pratade vidare och jag sa att vi måste ju försöka göra det som gör oss lyckliga, och frun kanske har förståelse för om man får lite sämre ekonomi i ett par år för att man ska kunna studera till det jobb man verkligen vill ha. Han lyste verkligen upp under vårt samtal, hustrun som stod snett bakom såg mindre imponerad ut. Det såg ut som att han började fundera på vad jag sa.

Samtalet avslutades med att jag sa att jag räknar med att han kommer tillbaks om ett par år och berättar att han nuförtiden är historielärare. Självklart har han inte kommit tillbaks, men jag brukar ändå fundera på om han har gjort något åt saken eller om han fortfarande jobbar kvar på det där jobbet som han själv sa att han inte var intresserad av. Jag skulle verkligen vilja veta!

Bästa kexchokladen

Fazer har lanserat (åtminstone är den ny för mig) en kexchoklad - eller chokladvåffla som de säger på finlandssvenska - som jag har blivit helt besatt av - Kismet Marianne, med mintsmak. Den är nåt fasligt god, men tyvärr har jag bara hittat den på DagLivs. Det betyder att jag bara får den när jag orkar gå hela vägen dit upp. Å andra sidan är det kanske bra att jag inte äter den varje dag, för det skulle jag mycket väl kunna göra!

torsdag 26 januari 2012

Messias

Foto: Hans Nilsson
Jag har haft rejäl tur med mina teaterbesök på sistone (ja, förutom Zpanska flugan då) - även idag blev det en fullträff; Operans balettversion av Messias. Mauricio Wainrot har gjort koreografi till Händels klassiska oratorium. Nu är det inte hela oratoriet vi får höra, det är de bästa bitarna och sträcker sig bara fram till Hallelujakören.

I dansen finns ingen tydlig historia, det är nonnarrativt hela vägen. Det är i musiken vi får berättelsen. Dansen handlar bara om livsglädje. Scenografin är enklast möjliga - helvit scen med bara några vita bänkar i fonden. Även dansarna är klädda helt i vitt. Enda färginslaget är fondduken som växlar färg under balettens gång.

Sångarna, Vivianne Holmberg, Susanna Sundberg, Karl Rombo och John Erik Eleby, i all ära, men den här föreställningen ägs helt och hållet av dansarna, med solisterna Olof Westring och Anna Valev i spetsen. Det är lätt, luftigt, elegant och fullt av livsglädje. Att Hallelujakören avslutar det hela blir helt självklart. Återigen gick jag från Operan uppfylld av det jag precis sett.

onsdag 25 januari 2012

Den girige

Foto: Sören Vilks

Första gången jag såg Molières Den girige var i Louis de Funès filmversion från 1980 - eventuellt var det också den första Molièrepjäsen jag såg - och alla andra Harpagon efter det har fått finna sig i att bli jämförda med de Funès. Äntligen har jag hittat en som ger fransmannen en rejäl match - Johan Rabaues på Dramatens stora scen! Gösta Ekman har regisserat den gamla klassikern, och han gör det med den äran. Det är fart och energi, och inte den minsta alexandrin får vi höra. Här är det prosa rakt av, dessutom med en hel del repliker som Molière definitivt inte har skrivit. Rabaeus som snåle Harpagon går omkring och är den ständige kverulanten - ingenting finner nåd inför hans ögon, särskilt inte ungdomarna och deras sätt att tala och föra sig, vilket följs av en lång harang med tonårssnack vilket fick tonåringarna nere på parkett att vrida sig av skratt.

Foto: Sören Vilks
Motspelarna är av skiftande valör, skulle man väl kunna säga. Bäst klarar sig Inga-Lill Andersson som Frosine och Erik Ehn som La Flêche, men även Christoffer Svensson som sonen Cléante klarar av att matcha sin scenfar - efter en lite seg inledning ska erkännas. De övriga ungdomarna känns betydligt svagare. Filip Alexanderson, som jag minns som vansinnigt rolig i Petter och Lotta på stora landsvägen för några år sedan, är mest stel och forcerad och Sanna Sundqvist som Élise är mest bara skrikig. Mot slutet kommer även Hans Klinga in, och bara är så självklar i sin roll. Riktigt roligt att se de gamla elefanterna stångas mot varandra.

Scenografin har jag inte så mycket att säga om, då jag bara såg den från snedden, där jag satt i hovlogen, men den fungerade skapligt. En lång svängd vägg med ett stort antal dörrar. Jag vågar inte riktigt uttala mig om vad som var tanken med det, men det varken störde eller tillförde något för min del.
Kläderna förvånade mig dock, särskilt när jag fick veta att det var Camilla Thulin som gjort dem. Det var en salig blandning av vackra kläder, fula kläder och vad som såg ut att vara väldigt billiga tyger. Att Harpagon skulle ha slitna, fula kläder är självklart, men i övrigt förstod jag inte riktigt tanken. Èlises klänning hängde som en hösäck och vad var det för billig, alldeles för stor rock Valère hade på sig? Cléantes kläder var vackert komponerade, men i billigt sladdrigt tyg som såg väldigt syntetiskt ut på håll. Å andra sidan var Hans Klingas dräkt riktigt vacker, jag skulle inte behöva bli tvingad för att ha den på mig.

Dessa radanmärkningar till trots, Den girige är en uppsättning väl värd att ses, inte minst för Rabaeus skull. Han gör ett makalöst jobb! Jag hade inte tråkigt en minut!

tisdag 24 januari 2012

Oscarsnomineringarna klara

Idag släpptes oscarsnomineringarna. Det är väl inga större överraskningar, om man såg Golden Globes. De brukar ju följa varandra åt. De som vann där är nominerade här. Utom Tintin, som inte är nominerad i kategorin bästa animerade film. Det förvånade åtminstone mig. Jag skrev det redan när jag sett filmen att jag trodde att den skulle vinna den kategorin, trots att jag inte var helt överförtjust i den. Och så får den nöja sig med Golden Globe.

Vi har extra stort svenskinslag i år, förutom den självklara The girl with the dragon tattoo - bästa kvinnliga huvudroll, foto, klippning och båda ljudkategorierna, där svensken Bo Persson är en av de nominerade - har Gary Oldman blivit nominerad för bästa manliga huvudroll för Tinker tailor soldier spy. Dessutom är den  filmen nominerad för bästa musik och bästa manus baserat på annat material. Max von Sydow är också nominerad för bästa manliga biroll i Extremt högt och otroligt nära.

Som vanligt ska jag försöka hinna se alla filmerna nominerade för bästa film innan galan. Det blir ju så mycket roligare att kolla då. Dessutom ska jag försöka hinna se de nominerade animerade och dokumentärerna också, men det får bli allt eftersom min tid finns. Särskilt nyfiken är jag på Paradise Lost 3: Purgatory, om West Memphis Three, som jag skrivit om flera gånger tidigare.

Listan på alla nominerade finns att se på den här länken.

måndag 23 januari 2012

Saknat dvd-släpp

Bland alla filmer som Kenneth Branagh har regisserat finns det en som jag saknar - Bakom kulisserna eller In the bleak midwinter. Jag såg den på Stockholms filmfestival 1995, men har såvitt jag vet aldrig släppts på dvd, vare sig i Sverige eller i England. Varför i hela friden inte?! Den är så vansinnigt rolig. En arbetslös skådespelare tackar ja till att regissera (och spela huvudrollen i) Hamlet i en kyrka på landsbygden. Den ena idioten efter den andra ramlar in i handlingen. Joan Collins spelar hans agent och Jennifer Saunders gör en liten roll som amerikansk producent som man försöker imponera på. Någon karaktäriserade filmen som "Spinal tap för shakespeareaner", och det är synnerligen passande. Några riktigt bra skådespelare har fått släppa loss och resultatet är hysteriskt roligt."Cast off thy colour'd nightie" är en replik som jag fortfarande fnissar åt. Nej, se till att få ändan ur vagnen och släpp den här pärlan på dvd pronto!

söndag 22 januari 2012

Smaskig kycklinggryta

Allt om mat tipsade om kyckling- och gnocchigryta som fredagsmat och jag hade verkligen tänkt göra den i fredags, men varken Daglivs eller mitt lokala Konsum hade ajvar relish, som är den stora smaksättaren i rätten, så jag fick glatt vänta till igår med att göra den. Och som uttrycket säger, den som väntar på nåt gott väntar aldrig för länge. Fantastiskt god, och lättlagad. Kyckling, lök, champinjoner som stekts blandas med grädde, ajvar, gnocchi och salt och peppar - klart! Supergott!

fredag 20 januari 2012

Etta James är död

Soulsångerskan Etta James har gått bort i en ålder av sjuttiotre år i sviterna av leukemi. En fantastisk röst har tystnat. Hennes mest känd låt är onekligen At last, men visst är det väl lite makabert att alla länkar till den låten just när hon har dött? Nej, vi tar en annan klassiker istället - I'd rather go blind!

torsdag 19 januari 2012

Elektra

Foto: Alexander Kenney
Kungen är mördad i sitt badkar, drottningen som nu lever öppet med sin älskare lider av hemska mardrömmar, äldsta prinsessan verkar ha blivit galen och prinsen är landsförvisad - inte konstigt att alla skräckslaget trycker sig mot väggarna i väntan på den stora smällen!

Jag har alltid gillat Bente Lykke Möllers estetik, och det gör jag även i Staffan Valdemar Holms uppsättning av Richard Strauss' Elektra på Operan (fast har vi inte sett hennes upptuperade über-bitch, i det här fallet Klytaimnestra, tillräckligt många gånger nu?) Scenen består bara av en enda stor blodröd vägg med endast en öppning där man kan göra entré eller sorti. Inga fönster eller dörrar, instängdheten är total. Väggen är dessutom placerad nästan ända framme vid rampen, spelutrymmet är särdeles begränsat och detta ökar på den klaustrofobiska känslan. Sångarna står och klamrar sig fast vid väggen som av rädsla att komma för långt fram. Den enda som vågar släppa taget om väggen och röra sig fritt är Elektra.

Foto: Markus Gårder
Kläderna är moderna, men med antikgrekiskt snitt på klänningarna, allt i ljusa färger. Damerna är välfriserade och -sminkade. Den som skiljer sig åt är även här Elektra, i svart klänning och med håret hängande, närmast galen av sorg och smärta. Hon är mycket medveten om att det är modern Klytaimnestra som mördat fadern och hon bara väntar på att få utkräva hämnd. Irene Theorin i titelrollen är mag-ni-fik! Hon är på scen under hela föreställningen och hon driver den framåt med sällan skådad energi. Och vilken röst! Hon matchas mycket väl av övriga sångare, särskilt familjen, Marianne Eklöf som Klytaimnestra, Johan Edholm som Orestes och framför allt Emma Vetter som Chrysothemis. Slutbilden med de tre syskonen som klamrar sig fast vid varandra är fantastiskt gripande - nu har de fått sin hämnd, men det finns ingen triumf i det, bara smärta. Vad händer sen?

För ett par veckor sedan såg jag Lycka på Stadsteatern och sa att det här mycket väl kan vara årets teaterupplevelse, redan i januari. Operans uppsättning av Elektra är en minst lika stor upplevelse, tyvärr var det sista föreställningen för den här gången, så alla ni som inte har sett den är bara att beklaga. På vägen hem från Operan ville jag inte stoppa in hörlurarna i öronen och lyssna på musik, som jag brukar. Jag ville bara ha kvar känslan från det jag precis bevittnat, så länge som absolut möjligt. Och ännu, fjorton timmar senare, har jag inte kunnat släppa den här fantastiska uppsättningen. Högsta betyg, absolut!

tisdag 17 januari 2012

Andra klassens medborgare

Ryan James Yezak håller på med en dokumentärfilm om homosexualitet i USA, Second class citizen. Han söker sponsorer till filmen, och om man vill lämna ett bidrag - hur litet det än är - så kan man göra det på Kickstarter. Med 52 dagar kvar att få ihop pengarna är nästan hälften redan klara. Här är trailern till filmen.

måndag 16 januari 2012

Golden Globes 2012

Efter förra årets skämtdebacle var succén given när Ricky Gervais återigen fick förtroendet att leda Golden Globe-galan. Hur ska han kunna överträffa tasksparkarna från galan i fjol? Det sorgliga svaret är att han inte gjorde det, och än värre - han försökte inte ens. Han inledde med att läsa upp de förhållningsorder han fått, och tyvärr höll han sig till det hela kvällen. Dessutom hade han lovat att han skulle twittra mellan sina framträdanden, och där skulle han vara ocensurerad. Inte ett twitterinlägg kom han med på hela kvällen. Och det hade han haft tid med, så lite tid som han var på scen. De roligaste skämten var det inte ens Ricky Gervais som kom med. Han gav Madonna ett rejält upplägg när han rullade med ögonen åt att hon skulle vara "like a virgin", varpå hon genast replikerade "kom och gör nånting åt det då, det var länge sen jag kysste en tjej senast". George Clooney använde sitt tacktal till att kommentera Michael Fassbenders åderpåle - "du kan spela golf med händerna bakom ryggen med den där".



Vad ska man säga om priserna då? Till att börja med så kan jag inte uttala mig så mycket om det var rätt film som vann, då jag bara sett ett fåtal av dem. Men några förväntade jag mig, några förvånade och ett par filmer blev jag mer nyfiken på att se.

Filmen som lyckades bäst under kvällen var The artist - bästa komedi, bästa manliga huvudroll i komedi och bästa musik. Den här har stått överst på min måste se-lista sedan jag hörde talas om den. En svartvit stumfilmskomedi om ljudfilmens genombrott. Låter hur bra som helst. Och trailern gör mig inte mindre nyfiken.



Nästan lika bra, och i typ samma komedier hamnade Alexander Paynes The desendants - bästa drama och bästa manliga skådespelare i drama, George Clooney. Också en film jag har velat se från första början. Den enda filmen jag sett i bästa drama-kategorin var Clooneys andra film, Maktens män, och den förtjänade definitivt inte att vinna.



Bästa kvinnliga huvudroll i de bägge kategorierna gick till två filmer som inte blivit särskilt omtalade förutom just huvudrollsinnehavarna - Michelle Williams som Marilyn Monroe i My week with Marilyn och Meryl Streep som Margaret Thatcher i The iron lady. Var det någon som blev förvånad över att Streep vann? Vad det gäller hennes film var jag nyfiken på den från början, men sedan började recensionerna ramla in och nu står den på listan över filmer jag kan se när jag inte har nåt annat att göra. My week with Marilyn står nog redan där.

Birollspriserna kan jag inte uttala mig om, Octavia Spencer för Niceville och Christopher Plummer för Beginners, även om jag nog trodde att Plummer skulle få sin för lång och trogen tjänst.

Att Tintin skulle bli bästa animerade film trodde jag redan när jag såg filmen, trots mina reservationer. Nader och Simin - en separation från Iran blev bästa utländska film. Står också på listan över det jag vill se. Dessutom gillade jag regissören Asghar Farhadis kommentar när han tackade för priset - "jag nöjer mig med att berätta om mitt folk - vi är ett kärleksfullt folk". Passar ju bra nu när de republikanska presidentkandidaterna försöker överträffa varandra i hur snabbt de tänker invadera Iran när de vunnit valet.

Martin Scorsese vann för bästa regi för Hugo Cabret - en film som jag inte har varit särskilt lockad av, men efter att ha sett trailern blir jag lite mer nyfiken, kanske lite av samma anledning som med The artist. Både filmerna handlar om filmens barndom, men Hugo Cabret är ännu lite tidigare, vi får träffa Georges Méliès.

Woody Allen får vara med på ett litet hörn också - bästa manus för Midnight in Paris. Kan väl vara en tröst när filmen inte vann något av de andra priser den var nominerad för - bästa film, bästa manliga huvudroll, bästa regi.

Och när jag ändå är inne på förlorarna, det finns vissa nomineringar som gör mig misstänksam. War horse är ett sådant exempel - nominerad för bästa film och bästa musik och absolut inget annat. Vad är det som gör den bra, om den varken har manus, regi, skådespeleri eller foto? Visst, det är helheten det handlar om, men delarna måste ju finnas där. Pjäsen vann massor med Tonys, och det kan jag tänka mig att den är värd. Tyvärr känns filmen som ett pekoral. Då känner jag större tilltro till de filmer som är nominerade till massor med priser utan att vinna ett enda, som Moneyball eller 50/50, de nådde bara inte riktigt ända fram.

Tevekategorierna känner jag mig än mindre initierad att uttala mig om, flera av de här filmerna och serierna visas inte på kanaler nära mig. Men jag skulle inte vara jag om jag inte kunde säga nånting i alla fall. Till att börja med jublade jag över segrarna i kategorierna bästa miniserie, bästa komediserie och bästa skådespelerska i miniserie - Downton Abbey, Modern family respektive Kate Winslet för Mildred Pierce. Älskar alla tre.

Homeland blev bästa dramaserie och bästa kvinnliga huvudroll (Claire Danes), en serie som går på en kanal jag har, men ändå inte sett. Och nu har halva säsongen gått, så det känns lite kymigt att ta sig in i serien vid det här laget. Kanske får skaffa dvd-boxen när den kommer istället. Lite pinsamma situation för Episodes, för vilken Matt LeBlanc vann bästa huvudroll i komediserie. Den har visats på femman, men jag har helt missat den.

Bästa manliga respektive kvinnliga biroll gick till två serier som jag väntar med spänning på Peter Dinklage (alltid suverän!) för Game of thrones och Jessica Lange för American horror story. Game of Thrones börjar på SVT i februari och AHS på elvan nån gång i vår. Jag kommer att sitta klistrad.

Kvarvarande vinnande serier hade jag inte ens hört talas om, i ärlighetens namn. Kelsey Grammer för Boss, Laura Dern för Enlightened och Idris Elba för Luther. Det enda jag kan säga om dem är "grattis".

Det var väl alla vinnarna? Nej, vi avslutar väl med vinnaren för årets bästa låt - Madonnas Masterpiece ur hennes W.E. om Wallis Simpson och Edvard VIII. Och på tal om dåliga förlorare bara älskade jag Elton Johns sura min när det avslöjades att det var Madonna och inte han som vunnit!

söndag 15 januari 2012

Surprise!


 
För första gången har jag varit med om en överraskningsfest, och jag var faktiskt riktigt pirrig av förtjusning varje gång det ringde på dörren och vi trodde att det var David som kom.

Emma hade arrangerat det hela jättesnyggt. Hon och en kompis skulle umgås på kvällen och David skulle ut och öla med en kompis. Så ringer Emma och ber David att först åka hem till Emmas mamma för att hämta något som de kommer att behöva dagen därpå. När han så klev in genom dörren stod vi alla där och vrålade det klassiska SURPRISE! Sedan följde en riktigt trevlig kväll med champagne, tilltugg - bland annat en alabamiansk böndipp som var nåt av det godaste jag har ätit på mycket länge - och tårta.

Make the yuletide gay

Nu är det sista inlägget om jul för den här säsongen. Jag lovar! Kanske...

Och vad sägs om att avsluta julhelgen med en gayromcom med jultema? Make the yuletide gay av Rob Williams uppfyller alla de kraven. Olaf Gunnunderson och Nathan Stanford är pojkvänner på universitetet. När julen kommer är det dags för dem att åka hem till sina respektive familjer. Olaf kommer från en liberal (svenskättad!) familj, men har ännu inte kommit ut för sina föräldrar. Nathan från en kylig överklassfamilj som känner till hans läggning men inte vill prata om den. På väg hem får Nathan ett telefonsamtal från sina föräldrar där de låter meddela att de kommer att åka på kryssning till Israel, så Nathan får klara sig själv. Istället för att sitta hemma i ensamhet bestämmer han sig då för att i stället åka och överraska Olaf. Upplagt för förvecklingar, alltså.

Make the yuletide gay uppfyller alla klichéer man kan ha på gayfilmer, och då menar jag inte bara i handlingen utan även i framförandet. Det är en lågbudgetfilm, med skådespelare som har fått sina roller mer för sitt utseende än för sin skådespelartalang. Det är bitchiga fruntimmer och dubbeltydiga repliker - mamman står i köket och säger "I'm preparing my beaver for christmas" och självklart(?) är det en riktig bäver hon sätter rosett på.   Det har inte funnits tid och/eller pengar för eftersynk - ljudet är emellanåt bedrövligt. Bakgrundsljudet låter helt olika beroende på vilket håll kameran är riktad åt och när Kelly Keaton som mamman blir hes mellan två scener får man helt enkelt slänga in repliken "nu har jag pratat med så mycket folk att jag har tappat rösten".

Keith Jordan och Adamo Ruggiero som Olaf och Nathan klarar sig på sin charm. Deras spel är inte helt övertygande. Bäst klarar sig föräldrarna, Derek Long som pappa Sven och Kelly Keaton som mamma Anya.  Long har i ärlighetens namn inte så mycket att göra, han går mest runt och är pårökt, sådär som alla universitetslärare är i collegefilmer. Keaton är som en Annie Wilkes från Lida, fast på helium - helylle och ständigt pysslande och med de mest fantastiska ersättningar för svordomar. Lite kul också att se Alison Arngrim (Nellie i Lilla huset på prärien) som mammans rival i grannhuset.

Make the yuletide gay har tydligen gått såpass bra (den kom redan 2009, så den har ett par år på nacken) att det är planerat en uppföljare till julen i år - nu när pojkvännerna ska fira jul hos Nathans överklassfamilj. Det låter som en gayversion av Meet the Fockers, kanske kan bli kul.

Trots filmens alla uppenbara brister har den ändå rejält med charm och ett stort hjärta, så två glöggfryntliga gnurglor får den ändå, med en tredje som är ute och köper kvällstidningen.




fredag 13 januari 2012

West of Memphis

Ni kommer väl ihåg West Memphis Three, de tre tonåringarna som dömdes för mord på tre barn, med de enda bevisen att de lyssnade på hårdrock och därför var mordiska satanister? De har nu visserligen benådats, men de är fortfarande dömda för brotten. Ett flertal dokumentärer har gjorts och nu har även Peter Jackson gett sig in i leken. På Sundancefestivalen kommer dokumentären West of Memphis, som Jackson producerat och oscarsnominerade Amy Berg som gjort Fräls oss ifrån ondo om sexövergreppen inom katolska kyrkan, om brotten att få sin premiär, och efter att ha sett trailern hoppas jag att den även får premiär i Sverige. Det är flera hemska brott som har ägt rum här, både morden på pojkarna och justitiemorden mot tonåringarna (som inte längre är tonåringar, så här arton år senare).

The girl with the dragon tattoo


Hur kan jag avstå från att se David Finchers filmatisering av Stieg Larssons succéroman! Fincher är ett geni och det är onekligen spännande att se hur han har valt att visualisera vårt avlånga land. Petter, Anna (grattis på fölsedan!) och jag bänkade oss på Sergel idag för att kolla in resultatet. Jag måste då säga att jag är väldigt nöjd. Fincher har gjort en helt egen version av Larssons historia, men ändå väldigt igenkänningsbar. Trots att jag kan historien satt jag och väntade spänt på hur det hela skulle sluta. Fincher ska visserligen ha ändrat slutet, men vad den ändringen går ut på kan jag i ärlighetens namn inte se. Nog slutade väl den svenska filmen på ungefär samma sätt? Fotot är ypperligt, man kan verkligen känna kylan i den där stugan som Mikael Blomkvist sitter och trycker i.

Skådespelarna gör alla väl ifrån sig, Daniel Craig är perfekt som Mikael Blomkvist och Rooney Mara gör även hon ett strålande jobb som Lisbeth Salander. Men den där brytningen hon har! Jag vet inte vad det är hon talar, holländsk-finska kanske, men svensk brytning är det absolut inte. Brytningen är något som man kan prata länge om. Jag är aldrig förtjust i filmer som utspelas i "utlandet", där alla går runt och pratar engelska med det landets brytning. Alla i biosalongen har accepterat att man talar "engelska" i det landet i just den här filmen. Då behöver vi inga brytningar. Särskilt inte när de är inkonsekventa som de är här. Vi får allt från de svenska skådespelarna som emellanåt låter som att de överdriver sin svenska accent, via Rooney Maras underliga, till Daniel Craig som inte ens försöker. Med det sagt så har Robin Wright fått till en synnerligen trovärdig svensk accent. Och ska vi prata skådespelarna så måste jag nämna Stellan Skarsgård. Funnes det nån rättvisa här i världen så skulle han stå där i Hollywood med birollsoscarn i slutet av februari. Hans tolkning av Martin Vanger är felfri, och hans monolog på slutet är bara fantastisk.

Trent Reznor fick en oscar för sin filmmusik till Social Network, och det var han verkligen värd. Här gör han återigen ett strålande jobb med musiken. Vill det sig väl så får han ännu en oscar, men den här gången är jag inte lika övertygad som förra gången. Fantastisk musik även nu, men inte riktigt lika perfekt som i Social Network.

Ännu en detalj som drar ner betyget lite är att filmen är för lång. Två timmar och fyrtio minuter. Det är särskilt slutet som är för utdraget. Efter att vi väl fått veta vad som har hänt går det för lång tid innan allt är hopknutet i en i och för sig synnerligen elegant liten knut, men det skulle kunna gå att göra det lite effektivare tror jag.

Allt som allt är jag väldigt nöjd med biobesöket och både Petter och jag hoppas att de filmar de kvarvarande två böckerna också. Det kan bli riktigt bra!



torsdag 12 januari 2012

Årets första julklapp

Mamma har varit vänlig nog att utöka julservisen så att alla gäster ska få "riktiga" tallrikar på julfesten. Jag hittade några på Tradera och vann de auktionerna. Idag hämtade jag ut paketet på Posten. Jag vet inte varför, men jag tycker att det är lika spännande varje gång jag öppnar paket - det spelar ingen roll att jag redan vet vad det är.

tisdag 10 januari 2012

Mitt rokokoansikte

Under rokokon skulle ju saker vara assymetriska för att anses riktigt vackra. Jäklar, vad mitt ansikte hade passat bra under den epoken. Jag hade inte riktigt tänkt på hur sned jag är i ansiktet förrän jag såg den här bilden. Tycker ni inte att jag ser sned ut? Nej, det är för att jag har spegelvänt halva ansiktet och fått det symmetriskt (och det är så jag själv tycker att jag ser ut). Men klicka på bilden så får ni se hur mitt ansiktet egentligen ser ut!

Föreläsningsmästaren

Biljetterna till slottets föredragsserie släpptes idag. Det nya är att vi förutom lördagsföreläsningarna också kommer att ha onsdagsföredrag med namnet Nyfiken på... där man får besöka andra delar av slottet och se sådant som vanligtvis inte brukas visas. Där har jag fått äran att visa vinden i Riddarholmskyrkan, där enda (någotsånär) samtida porträttet på Magnus Ladulås finns bevarat.

Inte för att jag är mallig eller så, men tre föredrag sålde slut direkt, Riksmarskalkens, åldfruns och... just det, min! Nu är det gemensamma med de här tre föredragen att antalet platser av naturliga skäl är begränsat, men i alla fall. Det är väl inte heller så att det framför allt är jag som drar besökare, utan det faktum att vi ska visa en vanligtvis stängd del.

Om ni vill vara med och lyssna på föredragen, alltså nåt av de andra - de som inte är slutsålda än, så kan ni ladda ner programmet på den här länken. Där kan ni särskilt studera min vackra kostym och slips och jämföra det med originalbilden. Nej, det är inte min kropp! Jag hade ingen porträttbild på mig i kostym och uppknäppt rosa skjorta såg inte tillräckligt sobert ut, så jag har faktiskt fått låna kropp av Riksmarskalken. Jag undrar om jag ska tolka det som ett förebud?

Hög igenkänningsfaktor

Inte för att jag vill påstå att jag ser ut så här när jag motionerar, men det gör jag!

söndag 8 januari 2012

Smaskig Nigellatårta

Nigella Lawson skriver på twitter att idag bakar hon en Rococoa cake. Att döma av receptet är det en ofantligt smaskig tårta, som jag bara måste pröva en av de närmsta dagarna!

fredag 6 januari 2012

Galan närmar sig!

Visst, det är nästan två månader kvar tills oscarsgalan går av stapeln, men jag börjar redan förbereda mig för nattvak. I år har Billy Crystal återigen fått äran att vara värd. Kan bli riktigt roligt! Och nya trailern lovar gott.

torsdag 5 januari 2012

Lycka

Foto: Carl Thorborg
Jag har sagt det förr - man ska inte recensera en repetition, och kanske inte när det bara är andra publikgenomdraget man ser. Alltså ska jag uttrycka mig försiktigt om Alexander Mörk-Eidems uppsättning av Tjechovs Lycka på Stadsteatern: Det här är en absolut superöverjävligt fantastisk uppsättning!

Okej, jag kan erkänna att jag kände mig lite tveksam när jag fick veta att föreställningen skulle vara fyra och en halv timme, men jag har ju sett längre föreställningar än så (och jag har ju framför allt deltagit i en uppsättning som var nästan dubbelt så lång!) och bara man är förberedd på det så ska det inte vara några större problem så länge det är en bra uppsättning. Det var inte en oro som var befogad - tiden fullkomligt flög fram.

Mörk-Eidem har tagit Tjechovs ungdomsdrama (alltså i betydelsen skrivet i ungdomen, inte att den handlar om ungdomar), dekonstruerat den och satt ihop den igen på ett sätt som bara han kan. Meta-teater på hög nivå, inte för en sekund låter han oss glömma att det är en pjäs vi ser. Skådespelarna (som alla har sina riktiga namn) pratar med publiken, de kommenterar handlingen för varandra och diskuterar med sufflören. Under större delen av första akten står scenografin bak och fram, vi ser så att säga vad som händer ute i kulissen när resten av festen äger rum i balsalen. Från första scen där skådespelarna helt enkelt står i rad framför oss och talar i mikrofon till sista scenen har regissören oss - åtminstone mig och Petter - i ett järngrepp. Rakt igenom är det vansinnigt roligt med många suveräna repliker, flera av de roligaste är definitivt inte Tjechov - "Gråt ut i mitt skägg", "Det är skumdisko - betydligt roligare än du tror". Samtidigt är det gripande, och jag bryr mig verkligen om hur det ska gå för personerna på scen. I slutet lyckas Mörk-Eidem med konststycket att få mig att sitta med tårarna i ögonen och samtidigt skratta högt. Det är stort!

Skådespelarna ska jag egentligen inte nämna, det här är ett ensemblespel utan dess like. Men Fredrik Lycke som centralpersonen går ju inte att komma förbi. Han gör ett storartat jobb som den egocentriske sanningssägaren som lyckas reta upp alla han träffar, men som alla ändå cirkulerar kring och kvinnorna faller för. Det är inte ofta man ser en hel ensemble som är så ofantligt samspelta, in i minsta biroll. Alla gör verkligen underverk med sina uppgifter.

Mitt enda förbehåll är att det i slutet av första akten sackar aningen i tempo, men det är inget som jag kan hänga upp mig på. Dessutom är det ju några dagar kvar till premiär, så det kommer de med största sannolikhet att fixa till.

Skaffa genast biljetter, det här kan vara årets största teaterupplevelse redan i januari. Och för att förekomma alla klämkäcka recensionsrubriker så säger jag det redan nu: Lycka på Stockholms stadsteater är ren lycka!