måndag 31 januari 2011

Tänkvärda ord

Häromdagen läste jag ett - vad jag förmodar - bevingat uttryck. Det gick nåt så här: Humor är den säkres spjut, allvar är den osäkres sköld. Det fastnade hos mig, jag gillar den symboliken och kan se hur rätt det är runtomkring mig.

Harry Potter och dödsrelikerna - del 1

Jag kunde inte riktigt bestämma mig för om jag skulle gå och se den senaste Harry Potter-filmen på bio. Jag har faktiskt missat Halvblodsprinsen, och tänkte att det kanske skulle vara förståndigt att se den innan jag ser den här. Det händer ju trots allt en hel del i varje del. Å andra sidan är det alltid trevligt att se filmer på bio, och skulle jag vänta tills jag hunnit se Halvblodsprinsen skulle Dödsrelikerna ha hunnit sluta gå. Dessutom hade jag ju ett presentkort att utnyttja, med exakt rätt mängd pengar kvar för att se den här, lite dyrare som den är. Alltså fick det bli ett eftermiddagsbesök idag efter körövningen.

Det kan sägas direkt att jag hade nog fått ut mer av den om jag sett Halvblodsprinsen först. Jag har visserligen sett alla andra delarna så viss koll hade jag. Ändå satt jag emellanåt och undrade vem det där är, vart har hon tagit vägen, varför gör de så där och så vidare (jodå, jag visste att Dumbledore dog i förra delen). Men förutom det så hade jag 150 mycket trevliga och fantasifulla minuter i biomörkret. Harry Potter-filmerna blir bara mörkare och mörkare och den här är den mörkaste av dem alla (eventuellt med undantag av den sista filmen, som förmodligen är än mörkare). Harry och gänget (visst låter det som en dålig ungdomsbok!) befinner sig på flykt från Voldemort filmen igenom - vi får inte se något alls från Hogwarts. De är på jakt efter horrokruxerna, de delar av Voldemorts själ han har gömt i diverse föremål. Förstörs de förgörs Voldemort. Inte konstigt att alla vill åt de här föremålen. Samtidigt tar ondingarna över Trollkonstministeriet och inför fascistlagar som hotar alla som avviker från normen.

Det här är mycket snyggt gjort, både foto- och effektmässigt. Jag blev väldigt förtjust i den animerade saga som Hermione läser för Harry. Den skulle fungera helt på egen hand utanför filmen också. Jättesnygg!

Skådespelarna verkar ha haft väldigt roligt när de har spelat in, de ger verkligen järnet även i de minsta roller. Som så ofta är det de onda som är bäst. Min favorit är nog Imelda Staunton som Dolores Umbridge. Hon är vedervärdig i sin rosa, stenhårda vänlighet.

Eftersom man har bestämt att dela upp boken i två delar så får vi inget ordentligt slut på historien den här gången, men cliffhangern är väldigt snygg. Fyra något förvirrade gnurglor blir betyget. Hade jag bara sett Halvblodsprinsen är jag övertygad om att betyget skulle ha blivit en mer bestämd fyra.


Oh what a beautiful day!

En ofantligt social dag idag. Först lunch på Hovstallet med alla körkollegorna och diverse kuskar. Smörrebröd och sång i salig kombination. Sedan promenad med Hagbergskan och Maggan via Filippa K (jag hittade ett par saker som jag behöver och som var på rea - synd bara att jag inte har nån ekonomi alls den här månaden) till Sturekatten för fika. Årets första semla för min del.

Där skildes våra vägar och jag promenerade upp till Sergel och använde min sista biocheck och myste i en biosalong i ett par timmer (recension kommer). På väg ut ringer Petter och undrar om jag kan komma och hjälpa till att bära ner resterna av hans gamla kök till släpvagnen som ska köra till återvinningen. Klart man ställer upp.

Nu ska jag bara gnö ner mig i soffan och mysa tillsammans med Tyra och de andra topmodellerna.

Dagens bildgåta

Döende svanen? Inte då!

Briljant uppdatering, min käre Watson

Äntligen fick jag se BBC:s mest omtalade serie på evigheter, Sherlock. Det som gjorde den här så ovanligt var att det var en modern uppdatering av hela historien. Den utspelas i nutid, dr Watson har varit i Afghanistan den här gången också men i det nuvarande kriget, Sherlock Holmes är lika briljant och använder sig av moderna hjälpmedel (precis som Doyles detektiv gjorde). Självklart (?) röker inte Holmes nuförtiden och hans "trestoppsproblem" har istället blivit "trenikotinplåsterproblem"

Dessutom gillar jag queer-vinkeln de använder sig av. Det Holmes tror är Watsons bror Harry visar sig vara systern Harriet, som precis separerat från sin fru Clare. Folk de möter tror att Holmes och Watson är ett par och när Watson frågar Holmes om flickvän får han svaret att det inte ligger för honom. På följdfrågan om pojkvän hinner bara Holmes svara att han är smickrad av Watsons intresse, "men jag är inte..." Vi får väl se om vi får något svar på den frågan senare i serien. I böckerna visar Holmes upp ungefär lika lite intresse för damer, förutom Irene Adler, en operadiva (gaydar alert!).

Det märks att skaparna Steven Moffat och Mark Gatiss kan sin Holmes. Uppdateringarna är snyggt gjorda, och att de dessutom har arbetat med Doctor Who är väldigt påtagligt i berättarstilen. Mark Gatiss spelar dessutom Sherlocks storebror Mycroft, nu chef för underrättelsetjänsten.

Sherlock själv spelas av mannen med det lustiga namnet, Benedict Cumberbatch (Den andra systern Boleyn, Försoning), väldigt bra. Dessutom flankeras han av två favoriter, Martin Freeman (The office, Bilbo) som doktor Watson och Rupert Graves (Ett rum med utsikt, Maurice) som Lestrade. Det här blir definitivt en serie jag kommer att se övriga (tyvärr bara två) avsnitt av.

söndag 30 januari 2011

Dagens bildgåta

En pangsensation!

lördag 29 januari 2011

Stort A i pappslöjd

Ibland ramlar man över de häftigaste saker på nätet. Vad sägs om den danske konstnären Peter Callesen - han gör konst av vitt papper, klipper och bygger och formar de mest häftiga konstruktioner ur bara ett vanligt A4-papper (nåja, han gör en hel del saker i större pappersark också, men jag fastnade främst för de mindre). Han hade en utställning i Halmstad i höstas. Önskar att jag hade vetat om det. Jag skulle gärna se hans verk i verkligheten. Vad sägs om de här:

Ny användning av röklådan

Vad sägs om lite varmrökt oxfilé med äpple- och yoghurtdressing? Hittade receptet i Allt om mat. Jag har ju en röklådan som står i Ugglarp och bara väntar på att användas igen. Kanske till påsk?

Stolt visningsskapare

Jag är lite småstolt så där. Jag fick veta idag att den visning som jag har gjort för lågstadieelever redan har fått förfrågning om bokning. Och då har vi ändå inte börjat köra den än.

Dagens bildgåta

Det blev en lille en!

fredag 28 januari 2011

Bästa sagokungen


Jag fullkomligt älskar den här boken, Gustav Vasa och hans äventyr av Arne Norlin! Jag brukade stå och bläddra i den på den tiden vi sålde den (för sjutton år sen - jävlar vad tiden går). Nu har jag hittat den på antikvariat och om allt går som det ska kommer den att spela en viktig roll under sportlovet på slottet. Jag håller tummarna för att det blir bra.

Dagens bildgåta

Munkar, munkar, munkar!

torsdag 27 januari 2011

Åkessons katt

Lika som bär?

Skimrande silver

Fru Ann och jag slog följe mot Blasieholmen och Skeppsholmen efter jobbet. Hon skulle träffa en väninna och se terrakottakrigare och jag skulle på Nationalmuseums nya utställning Skimrande silver, som öppnade idag. "Det här kommer inte att ta så lång tid, det är bara två rum", sa jag övermodigt. Två och en halv timme senare stapplade jag ut från museet, med huvudet snurrande av allt fantastiskt silver jag sett på utställningen. Över fyrahundra föremål står utställda, det ena vackrare än det andra. Och en del ganska hiskeliga - men förvånansvärt få - också, så klart.

I första rummet stod ett festbord uppdukat. Festen är över och gästerna har gått. Vissa gäster ser ut att ha haft roligare än andra - stolar har välts och föremål på borden likaså. After eight-papper ligger utströdda. Så tittar man närmare och ser att det här har varit en fest utan dess like. Den har pågått i femhundra år! I ena änden av bordet hittar vi utställningens äldsta föremål, en sked från 1500-talet. I andra änden av bordet de yngsta föremålen, bland annat prins Carl Philips silverbestick. Däremellan har tiden rört sig sakta framåt, med olika föremål som representerar olika tider. Som den barockkille jag är fastnade jag främst för 1600-talsföremålen, men självklart fanns det föremål från alla tider som jag skulle kunna ta hem. Ett exempel är den här 1700-talsterrinen, alldeles klotrunt. Fatta vilket arbete som har krävts för att få till det! Eller bordssurtouten som står bredvid.



Jag har förstått att något har saknats i mitt liv, men att det skulle vara en kastanjeskål kunde jag inte ana! Inget hem är komplett utan en sådan skål, självklart i silver!


Ett annat exempel hittar vi från 1800-talet - en kaffekanna med pip i form av ett drakhuvud. Jodå, den skulle funka hos mig.

Om ni undrar över skillnaden i färg på bilderna så beror det på utställningens övertitel; Museum i nytt ljus. Tanken är att man ska uppleva hur ljuset speglas i silvret och de övriga blanka föremålen på bordet, så ljuset växlar mellan det kalla vita och det varma röda. Där har vi väl enda invändningen jag har mot utställningen. Inte tanken i sig, men att de valde den där kraftiga röda färgen på ljuset. Den fullkomligt dödade föremålen. Det hade varit intressantare att låta det kalla vita ljuset reflekteras, om uttrycket ursäktas, mot ett varmt gult ljus a la levande ljus. Men det är bara en liten invändning.

I det andra rummet var silvret uppställt i en mer traditionell monterutställning. Tre montrar med olika teman - inspiration från antiken, inspiration från naturen och i den tredje samsades krigsmotiv, den svenska stramheten och brottet mot det traditionella. Det fanns föremål i alla montrarna som jag blev kär i - ju svulstigare desto bättre, det är min inställning till silver (alltså var den svenska stramheten delen jag fann färst - jodå, så heter det - favoriter). Den grillska dopskålen här ovan är ett sånt exempel.

Och så självklart Abraham II Warnbergers jättelika, och totalt obrukbara kanna från sent 1600-tal. Den ska bara stå på bordet och imponera med sin storlek och tyngd. Tidigare har den bland andra ägts av Yves Saint-Laurent. Jag blir riktigt avundsjuk.

Vad sägs om att avsluta med ett par småföremål. Här ovan ser ni en parfymbrännare. Man har elden i den lilla skålen under ägget. I ägget har man de väldoftande kryddorna, eller vad man nu vill ha för doft och när de förångas kommer röken ut genom den trehövdade drakens mun. Riktigt fiffigt. Och här nedan Caroline Lindholms Lövskål från 2002.


Ni kanske redan har förstått att jag älskade den här utställningen. Den kommer att finnas kvar ända till nästa år (jepp, 2012!), så ni har tid att se den. Jag kommer att gå och kolla på den igen vid tillfälle.

Dagens bildgåta

till dess den långa och svartklädda rad
djupt sig bugar med tårar.

onsdag 26 januari 2011

Dagens bildgåta

Om Cleopatras näsa hade varit lite kortare, hade hela världen sett annorlunda ut.
Pascal

Åkesson och sanningen

Brittiska HARDtalk har intervjuat Jimmie Åkesson. Även om man kan acceptera att han har problem att uttrycka sig på engelska så bevisar han ändå att han har väldigt lite på fötterna i sin faktagranskning. Programledaren fullkomligt massakrerar honom. Lite roligt att se.




Mer av intervjun kan man se och höra på HARDtalks hemsida.

Rött vin - gott, vitt vin - också gott

Ingen ska väl påstå att jag har några djupare kunskaper i vinprovandets ädla konst. Jag kan känna skillnaden på rött respektive vitt vin om jag anstränger mig. Till en del i min närhets förtvivlan.

Nu har DN dragit igång en vinskola som man ska kunna göra i sitt eget hem. Jag funderar på om jag skulle hänga på där, bara för att se om jag kan lära mig nånting, eller om jag är ett hopplöst fall. Är det nån mer än jag som skulle tycka att det var roligt att knäcka några flaskor vin med jämna mellanrum och diskutera dem?

tisdag 25 januari 2011

Guldbaggen för årets kappvändare går till...

Otippat - Helena Bergström!

Här gnälls det i media om att hon och Colin minsann ska bojkotta Guldbaggegalan, för de blir ju så illa behandlade av Filminstitutet. Jojo, tio guldbaggenomineringar, två priser, ständiga miljoner till nya filmer och Under solen utsedd till Sveriges oscarsbidrag. Visst är det synd om paret!

När sedan Änglagård 3 blir nominerad till biopublikens pris då kommer hon trots allt insmygande till sin plats - under sändning för att ingen ska se henne ifall hon förlorar! Änglagård vinner biopublikens pris och då går hon upp och talar minsann om för alla att det här är det viktigaste priset av dem alla! Varför i herrans namn var hon då så upprörd över att Filminstitutet inte nominerade filmen?

Klipp till 1995. Detta år får biopubliken rösta fram Sveriges genom tiderna bästa skådespelare (observera, skådespelare - manlig eller kvinnlig). Helena Bergström vinner och skäms som en hund när hon går upp och tar emot priset. "Tack för att ni inte buade" är hennes inledande ord i tacktalet. Hon har även efteråt talat om hur pinsamt det var. Hur kommer det sig att biopublikens åsikter inte var vatten värda den gången?

Näe, Helena. Det här var en riktigt pinsam historia, nästan lika pinsam som de filmer du och din man spelar in. Sedan får biopubliken sympatirösta på er hur mycket de vill!

Dagens bildgåta

Här marscherar våran kår
Genom djungelns täta snår

måndag 24 januari 2011

Vårt dagliga behov av stress

Vem behöver snabbhavregryn? Enligt AXA:s hemsida är grynen till "för dig som vill koka din gröt lite snabbar". Det tar tre minuter att koka havregrynsgröt! Vem, som har tid att faktiskt äta gröten, har inte tid att koka den i tre minuter?! Och vilka andra havregrynsbaserade rätter kan möjligen bli bättre av att använda snabbhavregryn? Vilka tidsvinster kan man möjligen göra? Jag vet inte!

Ekonomipriset hitåt!

Januari har inte varit någon bra månad, rent ekonomiskt (för vem är januari en bra månad?), men nu har jag lyckats förvåna mig själv! Efter att ha betalt alla räkningar låg jag minus på kontot, komplett med övertrasseringsavgift, hoppsan... Jag förde över tusen kronor från sparkontot och tro det eller ej, men utan att ha behövt göra avkall på mina matinköp - jag har köpt all mat jag har velat ha - har jag idag, dagen innan ny lön, över hundra kronor kvar. Och då har jag ändå spenderat 200 kronor på en teaterbiljett. Det trodde jag faktiskt inte i början av månaden.

Badfrustration

Att Centralbadet har stängt för renovering har jag lärt mig (the hard way), och visst kan jag acceptera att man måste göra sånt emellanåt också. Men däremot blir jag väldigt störd över att Centralbadet på sin hemsida inte kan komma med någon som helst information om hur länge de ska renovera. De skriver absolut ingenting förutom att badet är stängt "tillsvidare under renoveringsperioden". Det senaste jag läste var att renoveringen skulle vara klar "hösten 2010", men det känns inte som att de kommer att hålla. Kommer de att ha stängt i en vecka till? Tre månader? Fyra år? Någon sorts framförhållning måste de väl ändå ha?

Dagens bildgåta

Fäderneslandets vagga

söndag 23 januari 2011

Dagens bildgåta

Yo, check out mah bling!

Den fatala teincidenten

Teburken var tom igår och i affären var Twinings Earl Grey slut. Jag tittade runt och såg att Kobbs Earl Grey var ganska billigt, så jag tog en påse av det och gick glatt hem. När jag hällde upp teet i teburken reagerade jag på att det hade en ganska markant doft, och så låg det torkade citronbitar i det. Nåja, bara det smakar som det ska så gör inte det nånting, tänkte jag.

Till kvällen kokade jag mig en kanna te och även som nybryggt hade teet en karaktäristisk doft. Mina farhågor stillades inte när jag hällde upp teet i koppen och såg att - trots att det stått och dragit i säkert fem minuter så var det ganska färglöst. Och smaken sen! Så totalt genomvidrigt! Nästan odrickbart. Jag fattade inte hur Kobbs kunde göra ett så hemskt te och kalla det för Earl Grey. Det hade inget med mitt favoritte att göra.

Idag gick jag tillbaks till affären i förhoppning att de fått in mitt vanliga te. Ack, icke så! Så skulle jag visa Anna det förhatliga teet och ser att påsen med Kobbs Earl Grey inte ser ut som den påsen jag köpte igår. Däremot står det strax bredvid en påse med det utseendet. Varför två olika påsar till samma te? Vid närmare koll ser jag att jag inte har köpt Earl Grey. Det jag köpte var Earl Green, ett grönt te smaksatt med bergamott och just citron. Inte konstigt att det smakade så vidrigt! Bara att köpa rätt påse, alltså. Men nu ska det bli gott med lite riktigt te!

It's pod people!!!

Var det inte det jag trodde? Alliansens politiker är klonade utomjordingar. De har lärt sig ett antal standardfraser för att kunna smälta in i samhället, men precis som med allt annat piratkopierat så kan det gå väldigt fel. Hur ska man annars förklara att politikerna har slutat fungera och bara upprepar samma fraser om och om igen?





lördag 22 januari 2011

Bored to death

Jag älskar Jonathan Ames! Åtminstone i Jason Schwartzmans gestalt. Jag köpte första säsongen av Bored to death för ett par veckor sedan, men har inte hunnit - eller haft ork - att se den än. Nu ikväll när Anna var här tyckte vi att det var läge att se åtminstone nåt avsnitt. Vi slutade inte förrän vi hade sett hela första säsongen och efteråt satt vi kvar i nåt fåfängt hopp om att vi hade räknat fel och det kanske skulle komma åtminstone ett avsnitt till. Det gjorde det inte, men vi har hela andra säsongen att se. När den nu väl släpps på dvd.

Författaren Jonathan Ames (uppkallad efter seriens skapare) blir dumpad av sin flickvän och i ren desperation sätter han in en annons där han åtar sig privatdetektivuppdrag och snart börjar fallen ramla in. Bored to death är en vansinnigt rolig serie med fantastiska oneliners, galen men samtidigt lågmäld. De tre huvudpersonerna är alla frustrerade på något sätt. Jonathan är nydumpad av sin flickvän och försöker komma över det, vännen och serietecknaren Ray (Zach Galifianakis) nekas sex av sin flickvän innan han skaffar sig ett "riktigt" jobb och chefen/förläggaren George (Ted Danson) har allt, men saknar lika mycket i sitt liv. En av hans stående repliker är, vad som än händer, "jag vill också ha en sån" i en ständig jakt på något som ska ge hans liv mening.

Roliga biroller av kända skådespelare, bland andra Jim Jarmusch som sig själv och Oliver Platt som Georges rival som dessutom gift sig med Georges före detta hustru. En enda lång njutning, från första till sista avsnitt. Med jämna mellanrum sa Anna och jag till varandra "hur är det möjligt att den här serien inte har visats i Sverige, med tanke på alla andra skitserier som visas". Har ni möjlighet så kolla in Bored to death. Är det något ni inte kommer att bli så är det just uttråkade!

Lördagshäng med Anna

Jag kom häromsistens på att tänka på hur jag och mina vänner automatiskt, när vi ska umgås, bestämmer träff på det ena fiket eller det andra. Aldrig att vi ses hemma hos nån. Det där verkar vara en svensk grej (och jag undviker aktivt att skriva "typiskt svenskt", för det uttrycket har fått en negativ klang och det håller jag inte med om) att göra så, de flesta jag känner bestämmer fikastunder just på kaféer. Det finns väl fördelar med det också, om man ska ta en efterjobbetfika med kollegorna eller så. Men om man ska göra upp om plats och tid att ses går det ju lika bra att bestämma att man ska ses hemma hos nån. Det kan ju bli mycket trevligare och mer avslappnat.

Anna och jag bestämde igår att vi skulle ses efter våra respektive jobb idag, och Annas första förslag var just kafé. Inte nån bra idé, tyckte jag och Anna var inte svårövertalad att ses hemma hos mig istället. Och vilken trevlig kväll vi har haft. Vi har pratat och diskuterat, jämfört våra (urusla) kärleksliv, ätit thaimat, druckit läsk, ätit godis och chips och kollat på dvd i timtal. Vi tyckte båda två att det här var trevligaste stunden på länge, och har redan bestämt att så här får det bli i fortsättningen. Och så ser jag gärna att det blir med andra vänner också emellanåt, inte bara kaféer. Var beredda!

Nu har vi väntat länge nog!


Varje dag på väg till jobbet går jag förbi den här valaffischen. Är det nästa val hon inte kan vänta på? Snacka om att vara ute i god tid.

Dagens bildgåta

Slutet på en era. Bokstavligen

Sent svar

Jag är medveten om att jag inte har kommit med de rätta svaren på bildgåtorna på över en vecka. Det har varit lite mycket att göra på sistone, men misströsta icke! Svaren kommer.

Så nära får ingen gå

För tredje året i rad har Petit France vunnits DN:s gulddrake för bästa kafé. Det fiket ligger typ 600 meter från mig, och jag har ännu aldrig varit där. Varför blir det alltid så? Jag brukar tänka att jag ska gå dit och frossa, men det blir inte av. I morgon hade varit perfekt, eftersom jag ska hänga med Anna efter jobbet. Tyvärr stänger de samtidigt som vi.

Efter att ha tittat på bilderna på deras hemsida är jag än mer bestämd - jag måste gå dit och det... nån gång!

fredag 21 januari 2011

Dagens bildgåta

Adieu, adieu
to yeu, and yeu, and yeu!

torsdag 20 januari 2011

Djungelboken

Det blev ju lite misslyckat, sist jag försökte gå på Stadsteatern. Den här veckan skärpte jag mig och såg till att inte glömma bort att Djungelboken börjar EN HALVTIMME EFTER MITT JYMPAPASS!!! Så det blev en kort dusch och sedan knatade jag iväg till Stadsteatern. 14 biljetter kvar (det hade jag kollat redan innan jag duschade), så med fem minuter tillgodo klev jag in i salongen. "Väldigt vad mycket ungdomar det var här", som kulturtanten bredvid mig sa till sin väninna. Inte så väldigt konstigt, tänkte jag, eftersom det är en ungdomsföreställning.

Så hur var då uppsättningen? Med ett ord - scheniall! Det här var helt lysande! Alexander Mörk-Eidem lyckades med den här också. Uppdateringen är snillrik (spelplatsen är Sergels torg om många, många år när djuren har tagit över) och rolltolkningarna perfekta. De är fortfarande djur, men i människoform. Baloo är norrländsk boxare, Bagheera självklart en Black panther och dessutom transvestit. Aporna Stureplansstekare - publikfavoriter i Christian Hillborgs och Johannes Bah Kuhnkes gestalt - och så vidare. Allt är verkligen perfekt uttänkt. Bara en sån sak som att Kaa är klädd i skinnställ, som hon såklart kan ömsa. Shere Khan (Lars Göran Persson) är skinhead med tigerrandig mohikanfrisyr.

Jag tittade i programmet och kunde konstatera att den här uppsättningen hade premiär för fyra år sedan (när jag berättade för Robert Panzenböck - gam/skvallerjournalist - att jag sett föreställningen tittade han förvånat på mig och sa "för första gången?!"), men det fanns inte antydan till slentrian eller speltrötthet. Allt var på topp, publikkontakten total. Dessutom var uppsättningen uppdaterad inför nypremiären. Den falske Phao (Anders Johannisson), som vill köra ut människan ur djungeln, dyker såklart upp i skånsk folkdräkt när han väl har lyckats bli ledare för vargflocken...

Kristoffer Fransson som Mowgli bar hela föreställningen på sina relativt späda axlar, perfekt flankerad av Lennart Jähkels Baloo och Peter Gardiner som Bagheera. En extra eloge till Peter Gardiner som under pjäsens sista halvtimme spelade på bruten klack som om inget hade hänt. Och hans klackar var HÖGA! Han bröt klacken i slagsmål mot aporna och ramlade nerför trappan, men gjorde det så snyggt att jag först trodde att det ingick i föreställningen, tills jag såg klacken som fladdrade bakpå skon.

Frida Westerdahl är en skådespelerska som jag brukar ha väldigt svårt för, men hennes spelstil kom helt till sin rätt i rollen som Kaa. Jag har faktiskt inget negativt att säga om henne, den här gången. Faktum är att jag inte har något negativt alls att säga om den här uppsättningen. Jag kan bara uppmana alla som inte har sett den ("för första gången?!") att genast försöka få biljett. Det var meningen att den skulle spelas till och med mars, men Robert avslöjade att det är sånt publiktryck att den kommer att spelas även i höst. Jag kanske går och ser den igen. Nu när jag har kommit iväg en första gång. Och det uppmanar jag absolut alla som gillar häftig teater att göra också.

Alla bilder av Petra Hellberg/Stadsteatern.

Dagens bildgåta

Här haru, prästajävul

onsdag 19 januari 2011

Dagens bildgåta

När farmor åkte skridskor uppå Nybrovikens is?

På väg hemåt


Första statsbesöksdagen (och för min del enda) avklarad. Det blev en lång dag. Först var jag med och serverade på lunchen för första gången och sedan som vanligt på middagen. Nu en skön promenad hemåt och jag är ganska glad att jag är ledig i morgon.

tisdag 18 januari 2011

Dagens bildgåta

Hätila ragulpr på fåtskliaben

Kungligheter och champagne

Om man nu skulle känna att man måste ha en anledning så finns den bästa här! En tvåtimmarstur av Buckingham Palace som avslutas med ett glas champagne. Det låter nästan för bra för att avstå. Endast i januari, april-maj och augusti-september. Hmmm, jag hinner nog inte nu i januari. Jag får väl slänga mig på flyget i april istället då...

måndag 17 januari 2011

Ny låt från Star Pilots

Star Pilots har släppt en ny låt, och nu har Petter (nej, inte rappar-Petter fattaruvell!) fått stiga fram och faktiskt sjunga på skiva och inte bara på turnéerna (eller "du står väl mest och klappar" som en ur konsertpubliken sa vid autografskrivandet). Men jag ser att han fortfarande inte får vara med på singelkonvolutet. Hmmm...

Gå in och köp singeln, så att Petter tjänar lite pengar och får råd att bjuda mig på en Londonresa!

Golden Globe-galan

Så har då de utländska journalisterna delat ut sina film- och tevepris, och självklart satt jag uppe och såg hela galan. Te, sista struvan, nybakade maränger, glass och chokladsås - nog hade jag det trevligt. Lättsammare och raskare än Oscarsgalan, men ändå med vissa longörer. De där tacktalen är oftast ganska trista namnuppräkningar i snabbare och snabbare takt allt med avbrytningsmusiken spelas allt starkare. Roligaste tacktalet igår var nog Jane Lynchs, när hon tog emot det gyllene klotet för bästa kvinnliga biroll i teveserie för Glee. Mest irriterande var de ideliga reklamavbrotten. Var tionde minut avbröts galan för några reklamfilmer (samma i varenda reklampaus). Most annoying!

Jag har inte gjort många förutsägelser inför årets galasäsong, ganska exakt sex utmärkelser har jag uttalat mig om (okej, det gällde oscar, men de och Golden Globe brukar hålla sig ganska nära varandra) - Social network för bästa film, regi, manus, skådespelare och musik och The fighter för bästa kvinnliga biroll. Inte mindre än fem av dessa slog in. Det var bara Jesse Eisenberg som blev utan. Colin Firth knep bästa manliga skådespelare för The king's speech (den ser jag fram emot ruskigt mycket).



Jag hade en misstanke att Christian Bale skulle kunna norpa åt sig bästa biroll för The fighter. Han är onekligen bra i den, men väldigt ojämn. När han är bra är han lysande, däremellan spelar han över nåt ruskigt. Fast roller med problem brukar ju jurygrupperna gilla.

I övrigt då? Tja, det var väl inga jätteöverraskningar nånstans. Jag hade blivit väldigt förvånad om The tourist fått ett enda pris - det enda förvånande var väl att den över huvud taget blev nominerad, vilket även Ricky Gervais nämnde i sitt inledningstal. Han visade sig inte så ofta, tyvärr, men när han väl var på scen var han fruktansvärt rolig. Och lika elak. Han presenterade prisutdelarna med att räkna upp deras minst kända filmer och/eller största floppar. Elaka pikar flög fram och tillbaks. Se välkomsttalet här:


Det är mycket jag inte kan uttala mig om, eftersom jag inte sett allt. Natalie Portman som bästa kvinnliga skådespelare för Black swan kan jag mycket väl tänka mig. Hon är en suverän skådespelare. Ännu en film jag ser fram emot. Paul Giamatti som bästa skådespelare i komedi för Barney's version är ännu en jag inte kan uttala mig om. Paul Giamatti är  även han suverän, men filmen hade jag i ärlighetens namn inte ens hört talas om.



Två priser till The kids are all right - bästa komedi och bästa skådespelerska i komedi (Anette Bening) - är riktigt roligt. Jag missade den tyvärr på bio. Den stod på ska se-listan, men jag kom inte iväg. Av dem som har sett den har jag förstått att den är riktigt bra. Vill fortfarande se.



Och så de två sista biofilmerna - bästa animerade film till Toy Story 3 och bästa utländska film till Hämnden. Även de på vill se-listan. Utlåtande kanske kommer inom snar framtid.

Teve då? Glee lyckades mer än väl får man väl säga, bästa kvinnliga och manliga biroll (Chris Colfer) och bästa komediserie. Jag hade hellre sett Eric Stonestreet som vinnare för Modern family, men Colfer är inte dålig. Även som serie tycker jag att Modern family och 30 Rock är snäppet vassare än Glee. Därmed inte sagt att Glee var en ovärdig vinnare. Det var målfoto, måste jag nog säga.

Vad det gällde manliga skådespelare i komediserie däremot, så tappade jag helt hakan. Bara favoriter - Alec Baldwin för 30 Rock, Thomas Jane för Hung, Steve Carell för The office och Matthew Morrison för Glee. Och så vinns priset av Jim Parsons för Big bang theory, enda serien jag inte är särskilt förtjust i. Jag har försökt se den, men jag tycker att den är alldeles för flåshurtig för min smak.

Bästa kvinnliga skådespelare i komedi var väl det motsatta. Där är det bara 30 Rock jag ser, så sannolikheten att min favorit Tina Fey tar hem den var minimala. Så var det också Laura Linney som tog den för The big C. Tror inte att den har visats i Sverige än?

Miniserierna då? Al Pacino för You don't know Jack, Clare Danes för Temple Grandin och Carlos som bästa serie. Grattis är det enda jag kan säga, jag har inte sett nån av dem. Däremot var jag förvånad över att Svärdet och spiran var nominerad i alla tre kategorierna. Den var välgjord nog för att jag skulle följa hela serien, men så jävla märkvärdig var den inte. Ian McShane spelade Ond Biskop, totalt utan dimensioner och Hayley Atwell var Rättrådig Kvinna. Dessutom innehöll serien ett antal riktigt lökiga rollprestationer. Jag gillade handlingen, men bästa serie? Hmnjae, va?

Bästa drama och dito skådespelare (Steve Buscemi) - Boardwalk empire. Den går bara på kanaler jag inte kan se, så inget uttalande där heller. Katey Sagal för Sons of anarchy har jag inte heller sett och inte heller känt nån större lust att se.

Cher vann en glob för bästa sång (eller egentligen gick globen till kompositören Dianne Warren, men ni förstår vad jag menar) för Burlesque. En svulstig Cher-låt. Hör den här:



I och med det var nattens sändning över och jag kunde gå och lägga mig. Nu ska jag bara försöka komma igång med dagen...